God Jul och Gott Nytt Litterärt År!

Äntligen har huvudstaden fått ett ordentligt snötäcke, och här på Gärdet fattas inte ens rådjuret (se ovan). Jag passar på att påminna om nästa års första träff, onsdag den 13 februari, 2019, kl 17.00, i samma lokal som sist.

Jag har just börjat läsa vår "julbok", Tove Janssons "Trollvinter", och avundas de små Mumintrollen som får sova hela vintern. Fast då missar de förstås JULEN...

Till samtliga Salongens medlemmar önskas en riktigt GOD JUL och en TREVLIG NYÅRSHELG!

/Marie-Anne

Barn utan vuxna

Dola de Jong väljer att skildra barnen huvudsakligen när de är tillsammans, arbetar eller leker, och de har ett hus där de kan sova. De två äldsta ungdomarna överger dem inte. Konsuln och hans familj ägnar dem ett minimum av uppmärksamhet. Kanske finns det också arabiska kvinnor som ger dem lite mat ibland. Hon skildrar inte de värsta dagarna i barnens liv. I Tanger finns den franska occupationsmakten, eller om Franco tagit över vid denna tid. Något samhällsansvar för folket finns inte. Därutöver finns en internationell zon där det bor människor från Europa och Amerika, däribland en hel del författare, som lever enbart för sitt eget höga nöjes skull. Den nakna ondskan kliver in alldeles i slutet av boken då Hans förs bort. Vid sidan av denna levande roman framstår William Goldings Flugornas herre, som också handlar om en grupp barn, som torr och enkelspårig, där den misantropiske författaren vill visa hur människorna är vildar under en tunn fernissa av civilisation. De barnen är bara pojkar med engelsk medelklassuppfostran. Barnen i Dola de Jongs bok tycks ha en annan syn på livet. Det kan faktiskt gå bra för dem.

Salongens lektyr under 2017 och 2018

Så här i slutet av året kan det vara dags att summera vad vi i Salongen har läst och diskuterat vid våra träffar sedan den senaste rapporten för två år sedan. Här en lista över vår litterära flit:

Våren och hösten 2017:

Väinö Linna, Högt bland Saarijärvis moar. Utg. 1959, första delen i författarens trilogi om Finlands historia.

Virginia Woolf, Mrs Dalloway. 1925.

Torgny Lindgren, Pölsan och/eller Merhabs skönhet. 2002.

Orhan Pamuk, Istanbul. 2003.

Carson McCullers, Balladen om det sorgsna caféet. 1957.

Jerome K. Jerome, Tre män i en båt. 1890.

Våren och hösten 2018:

Stina Stoor, Bli som folk. 2015.

Anne Wiazemsky, Ett avgörande år. 2013.

Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink. 1970.

Jamaica Kincaid, Annie John. 1985.

Robert Harris, En officer och spion. 2013.

Antal Szerb, Resa i månljus. 1937.

Dola De Jong, Åkern är världen. 1946.

-----

Utgivningsåren är de ursprungliga på originalspråket. I vissa fall har översättningen till svenska dröjt länge, så t ex Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som inte översattes förrän 1977 (enligt uppgift i Libris).

Flyktingöden igår och idag

Dola De Jong, 1911-2003

Dola De Jongs "Åkern är världen" skrevs för sjuttio år sedan och är en mörk saga om flykt, fattigdom och främlingskap. Den ter sig idag skrämmande aktuell, som en upprepning av människosläktets mest traumatiska upplevelser och här med andra världskriget som en rökfylld kuliss.

Det holländska hippie-paret Lies och Aart flyr i krigets slutskede från sitt hemland i en skranglig gammal buss, och på vägen till Nordafrika, där de planerar en nystart som odlare, plockar de upp sex barn i varierande ålder och ursprung, som de hittat kringdrivande och skyddslösa. Den äldste är en pojke på 17 år, och den yngste i familjen är parets nyfödde son, Dolfie. Konceptet påminner mig om en annan roman, Nevil Shutes "Mannen med sälgpiporna" från 1942 (även filmatiserad med Peter O'Toole i huvudrollen), som handlar om en gammal brittisk man, som försöker ta sig hem till England via ett ockuperat Frankrike, och på vägen plockar med sig det ena hemlösa barnet efter det andra - som råttfångaren från Hameln. 

De Jongs roman är dock en betydligt mörkare historia, och det tycks varken finnas nåd eller hopp om en lycklig lösning för de individuella familjemedlemmarnas fortsatta öden. Så utsatta barn har jag aldrig tidigare stött på i litteraturen, och det är lätt att bli berörd, när man ser likheterna med dagens flyktingsituation. En skillnad är dock att vid den här skildrade tidpunkten i Europas historia drog flyktingströmmarna från Europa och ner mot Nordafrika, många i hopp om en biljett vidare mot USA eller andra krigsskonade länder. Idag går flyktvägarna från Nord- och Centralafrika i motsatt riktning. Men inte mycket i själva flyktingproblematiken har förändrats.

- "En lysande berättelse", skriver Johan Werkmäster i Göteborgsposten.

/Marie-Anne

Månljusets farliga inverkan

Markus Larsson, Hav i månsken. 1848.  

Att ett starkt månljus - i synnerhet fullmånens - kan få folk att tappa både besinning och förstånd, det vet vi från otaliga litterära, filmiska och musikaliska exempel. Tag bara en sån film som "Mångalen" (1987) av Norman Jewison, där samtliga medlemmar i den italienska storfamiljen löper amok under fullmånens ljus. Och den globala folkloren är sprängfylld av exempel: varulvar, spöken, gastar, galningar... Således: Vilken kategori tillhör den trettiofemårige ungraren Mihály? För inte kan det vara sunt och normalt att hoppa av sin bröllopsresa på en okänd tågstation och lämna sin unga hustru åt sitt öde, ensam i en förstaklasskupé?

Och detta bara för att ostört få vältra sig i nostalgiska ungdomsminnen tjugo år tillbaka i tiden. Nja, inte riktigt ostört; viktiga medlemmar från den tiden har en tendens att oväntat personalisera sig, först i tankarna, sen i realiteten. För den som numera ser Europas kulturstäder som överfyllda och trånga är repliker som "ja, jag visste att du skulle sitta vid den här trattorian i Ravenna" minst sagt häpnadsväckande, men också en tidsmarkör. Ännu under 1900-talets mellankrigsår kunde en medelklasseuropé resa runt på måfå, avverka ett antal storstäders sevärdheter och plötsligt, men inte oväntat, få syn på en kär gammal skolkamrat i vimlet på ett torg eller en järnvägsstation. När upplever man detta idag? Och resenären behöver inte ens vara särskild välbärgad; man medför en behändig liten reskassa, blir hövligt bemött av hotellägare och kypare, och när kassan sinar, skriver man bara hem till La Famiglia och ber om mer.

Det här handlar ytterst, som jag ser det, om en medelålderns man, som vägrar att bli vuxen och frivilligt har satt sig fast i ett nostalgiskt minnesträsk, vars centrum är syskonen Támas och Eva Ulpius i deras hem på Buda-sidan. Där håller de tre ungdomarna verkligheten stången med fantasifulla riddarlekar i ett hem, vars scenografi kunde vara hämtad från en Ingmar Bergman-film. De båda ynglingarna dör ideligen, om och om igen, för den vackra Evas hand, antingen hon är domare, bödel, drots eller omutlig drottning. Döden blir ett skönt ändamål i sig, och romanen igenom kämpar Mihály mot en sviktande livsvilja, som vill dra ner honom i avgrunden. Då han träffar på den gamle skolkamraten Ervin, som konverterat till katolicismen och blivit fransiskanermunk, avundas han dennes raka livskurs och starka tro. - "Åk till Rom", lyder Ervins råd, "det är där allting började". 

Och där bryts sakteligen förtrollningen från ungdomens månljus och bleknar bort. Inte ens återseendet med Eva kan återskapa den, allra minst som hon är på väg att avresa till Indien med en ny lukrativ man. Mihály resignerar, dricker alltmer och när apatin är snubblande nära avgrunden och självmordet står för dörren - då blir han plötsligt utsedd till gudfader åt en främmande kvinnas barn och tvingas delta i ett bullrande italienskt barndop. Strax därefter står Mihálys grånade fader vid dörren och lockar med honom hem till Budapest med sin överseende förlåtelse. 

En osannolik, men vacker slutpunkt i en fascinerande och välskriven roman. Man kan bara beklaga att författaren blev offer för nazisternas illdåd i krigets slutskede och sakna de romaner han aldrig hann skriva.

Filolog och litteraturvetare, född 1901, död 1945.

/Marie-Anne

Den verklige spionen

Ferdinand Walsin Esterházy, 1847-1923

Här en bild från Wikipedia på den verklige förrädaren och spionen, Ferdinand Esterházy, som lät en oskyldig man lida för hans eget brott.

Efter att Dreyfus bror Mathieu angivit honom för myndigheterna 1896, ställdes han inför krigsrätt, men frikändes efter två dagar av en hemlig militärdomstol. Året därpå flydde Esterházy till Storbritannien, där han uppehöll sig under antaget namn, och avled i Harpenden, Hertfordshire, 1923. 

1901 hade han dock erkänt i ett brev till den franske politikern och journalisten Joseph Reinach att han var författaren till den ökände bordereaun.

/Marie-Anne

Cineastisk komplettering

Le Petit Journal, 13 januari, 1895.

Som komplettering till Gunnars utmärkta inlägg kan jag tillägga att regissören Roman Polanski, som länge intresserat sig för Dreyfus-affären, planerar att omsätta Harris roman till filmduken. Dessa planer var aktuella redan under 2014, men av bl a ekonomiska skäl samt väntan på rätt huvudrollsinnehavare, sköts de upp för att nu sättas i verket under september 2018. 

Filmen kommer att spelas in i Paris (från början tänkt Warszawa), och dess titel är ändrad till "J'accuse". I rollerna ses Jean Dujardin som Picquart och i övrigt Mathieu Amatric, Emmanuelle Seigner och Oliver Gourmet. Filmen produceras av Alain Goldman och distribueras genom Gaumont.

Dreyfus-affärens alla turer har filmatiserats ett antal gånger tidigare:  Imdb.com räknar upp fjorton filmtitlar, den första så tidigt som en kortfilm från 1902. Vi får se vad Polanski har att tillägga till storyn. 

/Marie-Anne

PS Fler än jag undrar säkert hur det ödesdigra franska ordet "bordereau" skall översättas. Efter researcher på nätet har jag kommit fram till det enkla "lista, förteckning". DS

Om Dreyfus i Sverige

I Ord och bild för 1899 har Carl G Laurin skrivit en lång redogörelse för fallet so far, med insikt i det franska samhällsklimatet. Han var en vän till Hjalmar Söderberg. Hjalmar var med om att översätta och publicera J´accuse i Svenska dagbladet.
www.runeberg.org/ordochbild/1899/0547.html
På nätet finns också: Fransk nationalism under slutet av 1800-talet / av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm

Georges Picquart

En officer och spion, av Robert Harris är ett spännande och välskrivet porträtt av en officer med moral och ryggrad. Han var väl förmodligen av s.k. god familj och uppmärksammades för sin kompetens, och man såg honom som en framtida general. Men han kunde inte acceptera att en oskyldig människa, Alfred Dreyfus, dömdes och att armén förfalskade bevis. General Mercier ville bygga sin politiska karriär på att döma en jude och få stöd av det klerikala Frankrike och av pöbeln. Det antisemitiska hatet och våldets fula tryne visas upp i boken. Generalerna talade vitt och brett om arméns ära men kunde inte tänka sig att en av de egna skulle reagera som Picquart gjorde. Det är så väldigt ovanligt. En likande händelse, som har fastnat i mitt minne, skildras i filmen Z som handlar om ett politiskt mord i Grekland då en fredsaktivist klubbades ihjäl på order från generalerna. En domare av god familj vill utreda mordet trots att han får tydliga vinkar om att lägga ner utredningen. Omgivningen är fullständigt oförstående, är han kommunist? Nej, han är hederlig, självständig och modig. Mycket ovanligt.
Idolporträtttet av Picquart är ganska nyanserat, tycker jag. Han är självatändig inför generalerna och inför sina underhuggare, enkla själar som han föraktar. Han uthärdar den hårda behandling han blir utsatt för och hans liv räddas av tillfälligheter, andra politiska grupper kommer till makten.
Dreyfus tar mycket liten plats i boken. I sista stycket kommer han till Picquart för att kräva att få en högre grad i armén. Hur reagerar man på denna scen? Den himmelsskriande orättvisa och den grymma tortyr som han utsatts för borde rättfärdiga alla hans krav, men ändå känns hans begäran otacksam och lite futtig. Varför slutar boken på detta sätt?

Årets ljusaste helg

Midsommarhelgen närmar sig, och SMHI hotar med kallare och våtare väder (det sistnämnda tacknämligt). Men om dansen kring stången fryser inne, så har vi i Salongen Robert Harris "En officer och spion" att gotta oss åt. Jag hoppas alla har fått tag på den! Vissa av Harris romaner är försvunna från bibliotekens kataloger, så t ex "Enigma", som Stadsbiblioteket numera tillhandahåller enbart på serbokroatiska (!). - Kan det vara möjligt att Harris romaner är så bra att låntagarna stjäl dem från hyllorna?

Apropå "vad andras läser" (se Gunnars senaste inlägg), så upplever jag i år en riktig Robert Harris-sommar, och har sen sist hunnit avverka både "München" och "Konklaven", båda så fantastiskt välskrivna och välresearchade. Fortsätter nu med "Enigma", som jag beställt från Bokbörsen, eftersom jag är för lat för att lära mig serbokroatiska. 

Och så höstens första träff, en "non-GEO" sådan. Dock med vissa geo-förtecken, eftersom Maggan bjudit oss hem till henne på Söder den 19 september, kl 17.00. Jag återkommer med kallelse, adress och ev. portkod när datumet närmar sig. 

Önskar alla Salongsmedlemmar en skön och helst varm Midsommar-helg, och fortsatt god sommar!

/Marie-Anne

Vad andra läser

Först ett kommunalt initiativ, en uppmaning till Järfällaborna.
I sommar försöker vi läsa: ”Där jag kommer från- kriget mot förorten” av Per Wirtén, ”Tio över ett” av Ann-Helen Laestadius och antologin #Det nya landet (LL).

Seniorkursen på Jakobsbergs folkhögskola har fått några lästips över sommaren: Donau, av Claudio Magris. Indiansommar, av Jens Christian Gröndahl. Hugenotternas värld, av Fredric Bedoire. Du som ej finns, av Carl-Henning Wijkmark. Just kids, av Patti Smith. Mot fyren, av Virginia Woolf. Doktor Glas, av Hjalle S. Vår lärare kallar det en bildningsbukett och den omfattar sådant han själv vill läsa.

Varför håller jag på och läser Den falska vikten, av Joseph Roth och Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson??? (Men man klarar var och en av dem på två dagar).

Jag har bestämt att bäst före-datum på En officer och spion är 20180801, då måste boken påbörjas.

Vårens sista Salongsträff....

... kommer enligt uppgift från en säker källa att handla om Jamaica Kincaids roman "Annie John". Intressant val, som jag ser fram emot att få läsa!

Vi ses onsdag den 23 maj, kl 17.00, i vår traditionella lokal (kanske för sista gången?).

Väl mött och en upplyftande Kristi Himmelfärdshelg!

önskar Marie-Anne

Alla har något att berätta

Göran Palm var en förkämpe för en folkligare kultur. Hans dikter kunde läsas av människor utan fil kand i litteraturvetenskap. Han menade att alla hade något att berätta. Han ansåg också att hela landet skall leva. Han reste otroligt mycket, talade med folk, såg med egna ögon och skrev ett verk i fyra delar, Sverige - en vintersaga (nyutgiven i ett band 2017, något nedbantad till 1111 sidor, registret omfattar 17 sidor, dubbla spalter).
Göran Palm startade föreningen Liv i Sverige 1982, Som ger ut böcker där ickeproffs kan publicera sina berättelser. Andra folkbildande böcker som han varit med om att ge ut är serien ”Röster från Skåne” osv till ”Röster från Lappland” (23 vol.) och ”Den svenska högtidsboken”, en ickereligiös ceremonihandbok.

livisverige.org

En nyare förening är Föreningen arbetarskrivare som ger ut antologier, på senare år under redaktion av Victor Estby.

arbetarskrivare.wordpress.com

Tänk så lite man hör talas om dessa böcker. Eller är det inte så?
Desto mer vördnadsfullt mottagande får t.x. Joan Didion när hon ger ut sina anspråksfulla böcker. Medelklasslitteratur?

I skuggan av en demonregissör

Anne Wiazemsky och Jean-Luc Godard under en filminspelning.

Ack, dessa purunga borgerliga flickor, som redan i tonåren råkar i klorna på en första klassens Kulturman, som systematiskt ägnar sig åt att släcka deras växande självständighet - allt under bedyranden om sin passionerade kärlek. 

Anne Wiazemskys relation med Jean-Luc Godard liknar den tio år tidigare nästan identiska mellan Roger Vadim och Brigitte Bardot, men historien kan säker hitta flera. Dramaturgin inrymmer allt från förskräckta och protesterande föräldrar, lögner, undanflykter och självtvivel till ett växande beroende. 

Vi har hört och sett det förr, och då nämner jag inte Ingmar Bergman, Tommy Berggren eller Roberto Rosselini.

Den unga Anne är ambitiös ("studieuse" betyder flitig, inte avgörande), läser filosofi på det nya Nanterre-universitetet och tar långa resonerande promenader med filosofen Francis Jeanson i Bois de Bologne. Han tycks vara den ende som respekterar henne som tänkande individ medan Godard mest ser henne som en investering i ungdom och vitalitet. Det händer saker på Nanterre, de första vågorna av 68-tsunamin börjar rulla in, och medan Anne ställer sig helt oförstående och ovetande, ser hennes älskare dramaturgiska och filmiska möjligheter. Han ber henne leta efter en tvättäkta maoist, och iscensätter sedan något som måste vara filmhistoriens tristaste epos, "Kinesiskan", filmad i parets gemensamma hem mot en fond av målade väggar med Mao-citat. Kinesiska ambassadens personal är inte imponerad vid visningen, och filmen förbjuds i Kina.

Självbiografin är späckad med kända namn från filmvärlden, vilka alla tycks ha någon relation till den berömde maken. Under ideliga "namesdropping" beskrivs måltider på inte minst Paris restauranger, där man ventilerar nya filmprojekt eller bekräftar varandras storhet. Människorna bakom namnen ter sig dock ganska konturlösa, om det nu beror på att de betraktas utifrån en nittonårings perspektiv eller inte.

Den ende som gör intryck i berättelsen är Annes morfar och förmyndare, den franske akademiledamoten och författaren Francois Mauriac. Scenen där den store upptäcker hundvalpen Nadja i sitt hem är fylld av humor och värme; man anar en Människa bakom ikonen. Att han ger sin välsignelse åt den udda förbindelsen är något av det mest förbryllande i boken.

Anne Wiazemsky har i romanen "Mitt Berlinbarn" (sv övs 2012) skrivit om sina föräldrars historia och mötet mellan den ryske prinsen och den franska amulansföraren under krigsåren i Berlin. Personligen tror jag den är mer intressant än "Ett avgörande år".

En utförlig och välskriven recension av Tua Korsström finns i Hufvudstadsbladet,

/Marie-Anne

Nästa träff vid Vårdagjämningen

Anne Wiazemski, 1947-2017.

När vi träffas nästa gång onsdag den 21 mars, kl 17.00  har vi just passerat Vårdagjämningen, och glädjer oss åt att ännu en tid få använda oss av GEO:s trivsamma kök. 

Dagens bok är Anne Wiazemskys "Ett avgörande år" från 2013. Den finns givetvis översatt och är utgiven på Elisabet Grate Bokförlag. 

The Guardian har en dödsruna över den alltför tidigt bortgångna aktrisen, som är läsvärd och informativ.

/Marie-Anne

Stina Stoors språkliga skogslandskap

Den första genomläsningen av Stina Stoors lovprisade debutbok väckte både min förbryllan och en viss irritation. - Vad är det här? - Vem är berättaren? - Vad handlar det om -  en liten pojke eller en liten flicka?

Och språket!  Ogrammatikaliskt, orytmiskt och fullt av obegripliga dialektala ord. Det är som att vandra i en metafortät skog och plötsligt snubbla över en oväntad stubbe i form av ett "Så", "Och" eller "Nog". Man faller handlöst och måste börja om igen, gå tillbaka på ordstigen. 

Dessutom hade vi nyss lämnat Torgny Lindgren-landet, fyllt av udda, skrovliga individer, och där doften av snus, paltbröd och galenskap låg som en dimma över nejden. Och nu - till Stina Stoor-landet, där opålitliga män, som kallas "Farsan" ideligen bräker sitt "faaan", orakade, halvsjaskiga och på fyllan. Kvinnorna uthärdar i stilla stoicism hemma på tunet, såvida de inte har dåliga nerver och förfaller till barnmisshandel, som lämnar märken efter sig i kropp och själ.

Det tog mig några recensioner och en andra plus tredje omläsning innan jag kom tillrätta med vad som hade bedårat de enhälliga kritikerna till en unison hyllningskör. Ja, naturskildringarna - de är mäktiga i sin färgprakt och sinnlighet. Man känner doften av skvattram och pors, och äter hjortron med den lilla flickan som förvandlas till en björnunge. Och de underfundiga metaforerna, som målar om en enkel vardagshandling till något nästan vackert. Är Stina Stoor "nyskapande" i någon mening, så är det på metaforfronten. 

Men människoskildringarna blir ibland bara halvtecknade, lite som vedertagna stereotyper av "det stumma folket i norr". Det är enstaviga ord som gäller, och läsaren förstår sällan de val som görs i berättelserna, utan lämnas med flera frågetecken kvar:

- Var kompisen Micke död och björnriven vid skogstjärnen, och varför lämnades han kvar där?

- Varför gav hustrun till en av "farsorna" bort glassbakelserna till dennes fiskarkompisar i stället för att unna sig och dottern dem?

- Hur kunde en gädda svälja och härbärgera både en cigarettändare och en wunderbaum?

- Vad var det som fanns under brunnslocket, som till varje pris måste baxas bort?

Jag börjar befara en fläkt av "magisk realism" här och var. Huvvaligen!

/Marie-Anne

Bråddjup analys av Stina Stoors noveller

Nej, naturligtvis inte, jag bara funderar lite kring att en del författare på nittonhundratalet inte berättar  en historia rakt från början till slut, utan gärna kastar om tidsföljden och undanhåller en del upplysningar vilket gör att läsaren måste anstränga sig lite mer, ledtrådar dyker upp i förbifarten lite senare i boken (jag talar nu inte om deckare). Varför skriver författaren på detta viset? Jag tror inte att det är med tanke på läsaren, inte alls. Om vi läser första novellen ”Gäddan” så kanske man undrar lite varför flickan går ut i vattnet med kläderna på. När man längre fram läser om morfars begravning så kom för mig den tanken att flickan sörjer sin morfar i första novellen. Hon sörjer och vill kanske inte tänka på morfar som är död och därför nämns inte det i novellen. Begravningsnovellen heter ”Det finns ett hem dit stormens brus” och berättaren är där en pojke, varför det? Morfar behandlade henne som en pojke, dvs inte på något annat sätt för att hon var flicka? Med på begravningen är morfars flamma, som vi har träffar i novellen ”Älskaren” som börjar: ”Det var vid Ledusjön hon bodde. I ett vitputsat hus med farstubro av järn.” och exakt så slutar begravningsnovellen. Glasswienerbröden dyker upp i två noveller, o.s.v. Stina Stoors bok kanske lika gärna kan kallas roman? Och man blir ju tvungen att läsa den en gång till.