Georges Picquart

En officer och spion, av Robert Harris är ett spännande och välskrivet porträtt av en officer med moral och ryggrad. Han var väl förmodligen av s.k. god familj och uppmärksammades för sin kompetens, och man såg honom som en framtida general. Men han kunde inte acceptera att en oskyldig människa, Alfred Dreyfus, dömdes och att armén förfalskade bevis. General Mercier ville bygga sin politiska karriär på att döma en jude och få stöd av det klerikala Frankrike och av pöbeln. Det antisemitiska hatet och våldets fula tryne visas upp i boken. Generalerna talade vitt och brett om arméns ära men kunde inte tänka sig att en av de egna skulle reagera som Picquart gjorde. Det är så väldigt ovanligt. En likande händelse, som har fastnat i mitt minne, skildras i filmen Z som handlar om ett politiskt mord i Grekland då en fredsaktivist klubbades ihjäl på order från generalerna. En domare av god familj vill utreda mordet trots att han får tydliga vinkar om att lägga ner utredningen. Omgivningen är fullständigt oförstående, är han kommunist? Nej, han är hederlig, självständig och modig. Mycket ovanligt.
Idolporträtttet av Picquart är ganska nyanserat, tycker jag. Han är självatändig inför generalerna och inför sina underhuggare, enkla själar som han föraktar. Han uthärdar den hårda behandling han blir utsatt för och hans liv räddas av tillfälligheter, andra politiska grupper kommer till makten.
Dreyfus tar mycket liten plats i boken. I sista stycket kommer han till Picquart för att kräva att få en högre grad i armén. Hur reagerar man på denna scen? Den himmelsskriande orättvisa och den grymma tortyr som han utsatts för borde rättfärdiga alla hans krav, men ändå känns hans begäran otacksam och lite futtig. Varför slutar boken på detta sätt?