 |
| Markus Larsson, Hav i månsken. 1848. |
Att ett starkt månljus - i synnerhet fullmånens - kan få folk att tappa både besinning och förstånd, det vet vi från otaliga litterära, filmiska och musikaliska exempel. Tag bara en sån film som "Mångalen" (1987) av Norman Jewison, där samtliga medlemmar i den italienska storfamiljen löper amok under fullmånens ljus. Och den globala folkloren är sprängfylld av exempel: varulvar, spöken, gastar, galningar... Således: Vilken kategori tillhör den trettiofemårige ungraren Mihály? För inte kan det vara sunt och normalt att hoppa av sin bröllopsresa på en okänd tågstation och lämna sin unga hustru åt sitt öde, ensam i en förstaklasskupé?
Och detta bara för att ostört få vältra sig i nostalgiska ungdomsminnen tjugo år tillbaka i tiden. Nja, inte riktigt ostört; viktiga medlemmar från den tiden har en tendens att oväntat personalisera sig, först i tankarna, sen i realiteten. För den som numera ser Europas kulturstäder som överfyllda och trånga är repliker som "ja, jag visste att du skulle sitta vid den här trattorian i Ravenna" minst sagt häpnadsväckande, men också en tidsmarkör. Ännu under 1900-talets mellankrigsår kunde en medelklasseuropé resa runt på måfå, avverka ett antal storstäders sevärdheter och plötsligt, men inte oväntat, få syn på en kär gammal skolkamrat i vimlet på ett torg eller en järnvägsstation. När upplever man detta idag? Och resenären behöver inte ens vara särskild välbärgad; man medför en behändig liten reskassa, blir hövligt bemött av hotellägare och kypare, och när kassan sinar, skriver man bara hem till La Famiglia och ber om mer.
Det här handlar ytterst, som jag ser det, om en medelålderns man, som vägrar att bli vuxen och frivilligt har satt sig fast i ett nostalgiskt minnesträsk, vars centrum är syskonen Támas och Eva Ulpius i deras hem på Buda-sidan. Där håller de tre ungdomarna verkligheten stången med fantasifulla riddarlekar i ett hem, vars scenografi kunde vara hämtad från en Ingmar Bergman-film. De båda ynglingarna dör ideligen, om och om igen, för den vackra Evas hand, antingen hon är domare, bödel, drots eller omutlig drottning. Döden blir ett skönt ändamål i sig, och romanen igenom kämpar Mihály mot en sviktande livsvilja, som vill dra ner honom i avgrunden. Då han träffar på den gamle skolkamraten Ervin, som konverterat till katolicismen och blivit fransiskanermunk, avundas han dennes raka livskurs och starka tro. - "Åk till Rom", lyder Ervins råd, "det är där allting började".
Och där bryts sakteligen förtrollningen från ungdomens månljus och bleknar bort. Inte ens återseendet med Eva kan återskapa den, allra minst som hon är på väg att avresa till Indien med en ny lukrativ man. Mihály resignerar, dricker alltmer och när apatin är snubblande nära avgrunden och självmordet står för dörren - då blir han plötsligt utsedd till gudfader åt en främmande kvinnas barn och tvingas delta i ett bullrande italienskt barndop. Strax därefter står Mihálys grånade fader vid dörren och lockar med honom hem till Budapest med sin överseende förlåtelse.
En osannolik, men vacker slutpunkt i en fascinerande och välskriven roman. Man kan bara beklaga att författaren blev offer för nazisternas illdåd i krigets slutskede och sakna de romaner han aldrig hann skriva.
 |
| Filolog och litteraturvetare, född 1901, död 1945. |
/Marie-Anne
