Utgiven på Albert Bonniers förlag 1989 |
Från Stockholmskällan, objektid SvD 37078. Fotograf: Jan Enemark, Stadsmu |
För specialintresserade finns även ritningarna till familjen Jersilds tillbyggnation att studera på Stockholmskällan.
Utgiven på Albert Bonniers förlag 1989 |
Från Stockholmskällan, objektid SvD 37078. Fotograf: Jan Enemark, Stadsmu |
Utkom 2014, svensk översättning 2015 |
Årets första bok i Salongen hade Marie-Anne föreslagit som en lättsam introduktion till Hilary Mantels författarskap för den som inte orkar eller vill ge sig i kast med Wolf Hall-trilogins tunga volymer. Dame Hilary Mantel (1952-2022) som oväntat gick bort 2022 lämnade efter sig en rikhaltig produktion; man häpnar och undrar om hon skrev både dag och natt. Berättelserna som vi läst utspelar sig dock i en nära samtid, och med en angiven "jag" som berättare. Hur mycket är självbiografiskt? undrar läsaren. Ja, definitivt inte titelnovellen, en fantasifull skapelse med illa dold udd mot huvudpersonen och mordoffret.
De elva berättelserna har alla utom den sista (om Thatcher) publicerats i olika litterära tidskrifter förrut, så läsaren finner ingen sammanhängande tråd eller ett gemensam tema. De är helt enkelt spridda skurar från Mantels penna, och utspelar sig både i England och i Saudiarabien, där Mantel bodde med sin make under ett halvår och skrev om Tudor-tiden. En annan berättelse antyder ett barndomsminne om olovliga lekar och en avbruten vänskap och ytterligare en, som utspelar sig i numera fashionabla Notting Hill, har ett starkt klassperspektiv, som berör läsaren djupt.
Mest tagen blev jag dock av en skräckberättelse - "Vinterresa" - som utspelar sig i ett okänt land med en tigande dolsk taxichaufför vid ratten framför ett förskrämt äkta par på väg från flygplatsen till sitt hotell. Den har rent filmiska kvalitéer och ett avslut som får läsaren att hicka till i ren chock. Den mörka vägen som bär mot okänt mål i natten, den grymtande chauffören som beter sig oväntat och underligt - är han månntro en mördare? Eller bara ovanligt otrevlig för sin art? Det lämnas outtalat och oförklarat till läsaren.
Vad tyckte Salongen? Ingen var missnöjd med bokvalet, och jag tror vi hade olika preferenser vad gäller berättelserna. En del av dem tycker jag ger ett oavslutat intryck, som t ex Harley Street, där läsaren efter sista meningen tänker "...och?". Vad ville den här historien förmedla? Hur fortsatte den? Men sett som helhet, så visst märks mästaren bakom texten. Även om hon inte lagt ner lika stor möda på dessa spridda skurar som på Thomas Cromwells liv och gärningar.
Här en länk till en artikel i Aftonbladet med anledning av Hilary Mantels frånfälle.
/Marie-Anne
Första advent nalkas och Salongen samlas idag för att dricka årets första glögg tillsammans. Samtidigt kan vi konstatera att, trots flerårig pandemi med åtföljande inställda träffar, så har vi hunnit läsa ganska mycket och flitigt. Se här:
13 januari 2020
Agota Kristof, Den stora skrivboken (Hillevi)
Mark Sullivan, Under en brinnande himmel (MAC)
(Pandemiuppehåll)
December 2021
Marylinne Robinson, Gilead (Carin)
2022
Abdulrazah Gurnah, Paradiset
Stuart, Douglas, Shuggie Bain (Angela)
Owens, Delia, Där kräftorna sjunger (MAC)
Ernaux, Annie, Åren
Mann, Thomas, Döden i Venedig (Hillevi)
2023
Hedberg, Olle, Bekänna färg (Tomas)
Roth, Joseph, Radetzkymarschen
Bulgakov, Mihail, Mästaren och Margarita (Maggan)
Ditlevsen, Tove, Barndom/Ungdom (Gunnar)
Och vad har vi valt att inleda år 2024 med? Jo, på Marie-Annes förslag så läser vi en novellsamling av Hillary Mantel, "Mordet på Margaret Thatcher" från 2014. Väl mött den 31 januari i vår lokal på Gärdet!
GOD JUL OCH GOTT NYTT LÄSÅR!
/Marie-Anne
Bokomslag från Natur och Kultur. |
Tove Ditlevsens begravning, som ägde rum i Köpenhamn i mars 1976, måste ha varit något liknande prinsessan Dianas tjugoett år senare, om man får tro hennes dotterdotters beskrivning i biografin "Tove Ditlevsen var min mormor. En familiehistorie om skam, skaebne og tilgivelse", utgiven 2023. Dotterdottern, Lise Munk Thygesen, född 1963, var då tretton år gammal, och minns än idag, att hon den dagen:
..."blev afslöret for hele Danmark pa en gang, da hun [Tove Ditlevsen] blev begravet fra Kristkirken på Vesterbro i Köbenhavn. Min mormor fick en begravelse af folket, det folk, der elskede henne of fölte sig hört, set och forstået af hende. For de var alle sammen lidt henne och hun var dem. Kirken var stuvende fuld, udenfor på Istedgade og på Enghave Plads var der sort af mennesker, langs ruten till Vestre Kirkegård stod sörgende og nikkede deres sidste farvel".
En Danmarks Folkets Litterära Prinsessa, och det enda som saknades i dramaturgin vore väl drottning Margretes tal till folket "som en dronning og bedstemor" i direktsändning efteråt.
Vad var det som gjorde Tove Ditlevsen så stor och så älskad av det folk som för några år sedan toppade listan över "världens lyckligaste"? Ja, inte var det för att hon behärskade konsten "att hygge sej", snarare tvärtom; hennes liv var en enda kedja av tragedier och sorger och endast kortare avbrott för harmoniska perioder. Fyra äkta män, fyra barn, varav ett dödfött, missfall, aborter, skilsmässor, täta uppbrott och så inte minst pillerberoende och perioddrickande. Denna begåvade och vackra kvinna drog till sig olyckor som en magnet, inget kvinnoelände var henne främmande att genomleva. Ändå skrev hon oavbrutet, publicerades, lästes och älskades. Hon till och med medverkade i en veckotidnings rådgivningsspalt, där hon öste ur sin rika livserfarenhet. En uppföljande dokumentärfilm visade hur tacksamt och bokstavstroget som många kvinnor följde hennes råd.
Att skriva var att leva för Tove Ditlevsen. Som hon formulerade det i självbiografin "Om sig sjelv", 1975: "Man skriver i kraft af et sjaeleligt overskud og ud fra et uomgaengeligt udtryksbehov" /.../. Men vid sidan av kraften och inspirationen fanns alltid döden närvarande, som en skugga över axeln, så för säkerhets skull skrev Tove sin egen nekrolog redan 1973 ("Min nekrolog og andre skumle tanker"). En utmärkt idé, kan man tycka, i synnerhet som ett liv som avslutas för egen hand alltid väcker bestörtning och handlingsförlamning hos de efterlevande.
Tove Ditlevsen blev bara 58 år. Förmodligen hade hon bränt sitt ljus i båda änder. Någon har kallat henne "Danmarks Moa Martinson", men mot det invänder jag bestämt för hon står i en alldeles egen klass.
Alltid med en cigarett i handen. Källa: Bokförlaget Natur och Kultur. |
/Marie-Anne
Idag är det lördag den 19 augusti och knappt en månad kvar till Salongens första höstträff den 13 september. Jag har hunnit halvvägs på väg, snubblande mellan fantasterierna i "Mästaren och Margarita", en roman som aldrig verkar närma sig sitt slut, trots idog läsning. Inne på dess andra del undrar jag hur dessa egentligen hänger ihop, och om det var nödvändigt med denna vallgrav mitt i de makabra påhitten? Vid det laget har man hunnit glömma både namn och identitet på flera av de personer som susar runt i första delen, i all synnerhet som de på ryskt manér ibland omnämnas med ett eller två förnamn, ibland endast efternamnet och ibland med samtliga namn.
Till all lycka fann jag en rejäl sammanställning över persongalleriet i Wikipedia. Den här blivit min räddning i förvirringen - Se här!
Jag återkommer med ett mer nyanserat omdöme efter att ha kommit i mål på sidan 524. Kan dock säga redan nu att jag inte blivit mer förtjust i "magisk realism", och om någon vill föreslå en roman med rejäl diskbänksrealism till nästa läsning så kommer jag inte protestera.
/Marie-Anne
Vy från Biskopsdammarna i Moskva. Från: https://kudamoscow.ru/place/patriarshie-prudy/ |