Åren / av Annie Ernaux. (Jag hoppas jag läser rätt bok). Jag sitter i en stuga och har avläst att vi passerat 100 mm regn, så nu skriver jag ner några lösa rader,
Det är kanske inte så lätt att växa upp i en familj utan kulturella ambitioner och då själv gripas av ett brinnande intresse för film och litteratur. Man är avvikande. Men när man har tillräcklig studiebegåvning så kan man läsa vidare, leva i studentmiljö, umgås i en ny krets av människor som läser både politik- och kultursidorna och framför allt pratar, pratar, pratar ... (en fransk film i sammandrag). Vår huvudperson har lite överraskande koll på de populära programledarna i TV och alla varumärken i TV-reklamen. Något har gått snett. Livet stagnerar. 40-årskris. Är hon inte lärare? Är inte det en värdig uppgift i samhällets tjänst? Storpolitik är tjusigt men om man vill påverka i vardagen så finns kommunalpolitiken där. Alla är välkomna att engagera sig där. Det är väl OK att skilja sig och få det lite roligare, men hon borde skärpa sig och söka upp något medmänskligt engagemang i tillvaron för att må bättre på sikt. Så skulle hon bli mer sympatisk i mina ögon.
Hon nämner på ett ställe Gabrielle Russier, ett intressant fall om en lärarinna som blir orimlig straffad av franska staten (för en affär med en ung elev, en grabb). I en artikel om detta av Mavis Gallant i The New Yorker 1971 förklaras en del fenomen i det franska samhället för amerikanska läsare. Om franska skolor sägs t.ex. att det är väldigt stort avstånd mellan lärare och elever.
