lördag 15 september 2018

Den verklige spionen



Ferdinand Walsin Esterházy, 1847-1923

Här en bild från Wikipedia på den verklige förrädaren och spionen, Ferdinand Esterházy, som lät en oskyldig man lida för hans eget brott.

Efter att Dreyfus bror Mathieu angivit honom för myndigheterna 1896, ställdes han inför krigsrätt, men frikändes efter två dagar av en hemlig militärdomstol. Året därpå flydde Esterházy till Storbritannien, där han uppehöll sig under antaget namn, och avled i Harpenden, Hertfordshire, 1923. 

1901 hade han dock erkänt i ett brev till den franske politikern och journalisten Joseph Reinach att han var författaren till den ökände bordereaun.

/Marie-Anne

Cineastisk komplettering


Le Petit Journal, 13 januari, 1895.

Som komplettering till Gunnars utmärkta inlägg kan jag tillägga att regissören Roman Polanski, som länge intresserat sig för Dreyfus-affären, planerar att omsätta Harris roman till filmduken. Dessa planer var aktuella redan under 2014, men av bl a ekonomiska skäl samt väntan på rätt huvudrollsinnehavare, sköts de upp för att nu sättas i verket under september 2018. 

Filmen kommer att spelas in i Paris (från början tänkt Warszawa), och dess titel är ändrad till "J'accuse". I rollerna ses Jean Dujardin som Picquart och i övrigt Mathieu Amatric, Emmanuelle Seigner och Oliver Gourmet. Filmen produceras av Alain Goldman och distribueras genom Gaumont.

Dreyfus-affärens alla turer har filmatiserats ett antal gånger tidigare:  Imdb.com räknar upp fjorton filmtitlar, den första så tidigt som en kortfilm från 1902. Vi får se vad Polanski har att tillägga till storyn. 

/Marie-Anne


PS Fler än jag undrar säkert hur det ödesdigra franska ordet "bordereau" skall översättas. Efter researcher på nätet har jag kommit fram till det enkla "lista, förteckning". DS

torsdag 13 september 2018

Om Dreyfus i Sverige

I Ord och bild för 1899 har Carl G Laurin skrivit en lång redogörelse för fallet so far, med insikt i det franska samhällsklimatet. Han var en vän till Hjalmar Söderberg. Hjalmar var med om att översätta och publicera J´accuse i Svenska dagbladet.
www.runeberg.org/ordochbild/1899/0547.html
På nätet finns också: Fransk nationalism under slutet av 1800-talet / av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm

onsdag 12 september 2018

Georges Picquart

En officer och spion, av Robert Harris är ett spännande och välskrivet porträtt av en officer med moral och ryggrad. Han var väl förmodligen av s.k. god familj och uppmärksammades för sin kompetens, och man såg honom som en framtida general. Men han kunde inte acceptera att en oskyldig människa, Alfred Dreyfus, dömdes och att armén förfalskade bevis. General Mercier ville bygga sin politiska karriär på att döma en jude och få stöd av det klerikala Frankrike och av pöbeln. Det antisemitiska hatet och våldets fula tryne visas upp i boken. Generalerna talade vitt och brett om arméns ära men kunde inte tänka sig att en av de egna skulle reagera som Picquart gjorde. Det är så väldigt ovanligt. En likande händelse, som har fastnat i mitt minne, skildras i filmen Z som handlar om ett politiskt mord i Grekland då en fredsaktivist klubbades ihjäl på order från generalerna. En domare av god familj vill utreda mordet trots att han får tydliga vinkar om att lägga ner utredningen. Omgivningen är fullständigt oförstående, är han kommunist? Nej, han är hederlig, självständig och modig. Mycket ovanligt.
Idolporträtttet av Picquart är ganska nyanserat, tycker jag. Han är självatändig inför generalerna och inför sina underhuggare, enkla själar som han föraktar. Han uthärdar den hårda behandling han blir utsatt för och hans liv räddas av tillfälligheter, andra politiska grupper kommer till makten.
Dreyfus tar mycket liten plats i boken. I sista stycket kommer han till Picquart för att kräva att få en högre grad i armén. Hur reagerar man på denna scen? Den himmelsskriande orättvisa och den grymma tortyr som han utsatts för borde rättfärdiga alla hans krav, men ändå känns hans begäran otacksam och lite futtig. Varför slutar boken på detta sätt?