fredag 29 september 2017

Salongens novemberträff

Carson McCullers, 1917-1967.

Hej, Salongsmedlemmar!

Vill bara här bekräfta att vi ändrat datum för nästa träff till den 8 november, 2017, kl 17.00 i vårt vanliga lokus. Och vi diskuterar då Carson McCullers novellsamling "Balladen om det sorgsna kaféet". En spännande författare från amerikanska Södern, tidigt klassad som "litterärt underbarn", alltifrån debuten 1940 med romanen "The Heart is a Lonely Hunter". Hennes stil har kallats "Southern Gothic" i en realistisk tradition.  

Här nedan en häpnadsväckande bild av fyra kändisgiganter i samspråk hos McCullers hem i South Nyack, New York.  Det lär ha serverats ostron, vita druvor, suffléer och champagne på ett svart marmorbord. Men jag undrar vad de talade om?



Från vänster: Arthur Miller, Marilyn Monroe, Carson McCullers och Karen Blixen. Februari 1959.

/Marie-Anne

onsdag 20 september 2017

Istanbul för istanbulliter


Är Orhan Pamuks "Istanbul. Minnen av en stad", från 2003, en stadhistorisk skildring eller en självbiografi? Fokus skiftar från kapitel till kapitel, och man tycker sig ibland läsa två helt olika böcker. I synnerhet då språk och tonläge skiljer sig markant åt när författaren befinner sig i staden eller i hemmet. 

Istanbuls historia med alla dess förändringar - läs försämringar här - och den allestädes närvarande huzün kan tyckas som oändliga uppräkningar med långa tröttande meningar utan bildlig geografisk förankring. Som sagt, en karta, om än handritad, vore på platsen! Annars blir beskrivningarna lika anonyma som en uppräkning av de olika objekten i en trave vedträn. Trots de oerhört vackra fotografierna från Ala Gülers samling. 

Likaså de olika kursiverade benämningarna på turkiska, som lämnar obesvarade frågor hos läsaren. Är det frågan om ett hus, en båt eller en företeelse? En del ord förklaras, men långt ifrån alla. Varför inte en ordlista på slutet? 

Pamuk vandrar och vandrar genom staden, som barn på utflykter med familjen, som tonåring ensam, ofta på nätterna, med en cigarett i mungipan. Kapitlen som behandlar det pamukska familjelivet griper läsaren på ett helt annat sätt och ger känsla och liv åt boken. Värt att notera hur europeisk familjen Pamuk ter sig i en tid då inte så många västeuropéer såg Turkiet som ett självklart semesterresemål. De ser likartade teveprogram, möblerar med samma bord och fåtöljer, uppfostrar barnen med samma värderingar som en svensk familj på 1950-talet. Faderns etablerade dubbelliv kan dock tyckas främmande och exotiskt, även sett i backspegeln. 

Mest rörande är bilden av den mycket unge Orhan, olycklig och med en känsla av total frustration och misslyckande. Huzün har grävt ner sig i hans själ och framtiden synes oviss och mörk. Mamman grälar på honom, pappan kommer med uppmuntrande förslag och brodern är en framgångsrik student vid Yale i USA. Ingen liten fé viskar tröstande ord i hans ledsna öra om ett kommande Nobelpris i litteratur. 

Hur skildras en stads historia bäst? Jag har hittills inte läst något mer lyckat än Per Anders Fogelströms Stockholms-serie, där individer och familjers öden effektivt vävs ihop med stadens utveckling under hundra år. Pamuk, däremot, har skrivit om Istanbuls historia för istanbulliter, som redan är väl bekanta med stadsdelar, gränder, adresser och sevärdheter. Knappast är det denna bok som gav honom priset år 2006.

/Marie-Anne