tisdag 1 december 2015

Decemberträff

Ja Robert Musil är en av 1900-talets litterära giganter och Julia Otsuka är ingen författare i samma mening. Det är en trend att man skriver om sin mamma eller pappa och det är ju fullständigt legitimt och demokratiskt, men konsten är inte demokratisk. Man ger Augustpriset rill Göran Rosenberg för hans bok om sin pappa som han inte visste något om, det ges pris till transpersoner som gör film. Jag vill hävda att man belönar ämnet, uppsåtet, det legitima i att uppmärksamma sådana som varit obemärkta t.ex. hemmafruar (Kristina Sandberg), jag kan verkligen tänka på min mamma. Men det är inte litterär konst. Man läser det och säger ofta "jag känner igen mig". Juat det, och det betyder att jag själv fyller i allt som saknas i berättelsen Så fungerar Sigge Stark och veckotidningsnoveller. Trenden har nått Svenska akademien som gett nobelpriset till Svetlana A., Hon är en värdig nobelpristagare, hon har på ett helt enastående sätt vittnat om medmänniskor som tyvärr fått uppleva hemska tider. Jag kan själv vittna om att jag sett en film på TV om en pojke som föddes i en flickas kropp, ett program på TV som jag inte skulle ha valt själv, men nu har jag all förståelse för denna olyckliga situation och vill stödja sådana olycksdrabbade männskor. Se där vad en välgjord dokumentärfilm kan åstadkomma. Det dåligt framförda gör mig däremot kallsinnig.