 |
| Omslag till svenska utgåvan. Bild från Bokus.com |
Glasgow under det tidiga åttiotalets Thatcher-år, här kännetecknat av
gruv- och industrinedläggelse, arbetslöshet, fattigdom, nöd och våld - kan det bli mer eländigt, smutsigt och svart än i denna Bookerprisbelönta (2020) debutroman av skotten Douglas Stuart? Ja, faktiskt, det bestående minnet av den delvis självbiografiska skildringen är Agnes Bains obönhörliga resa ner mot alkoholhelvetets djupaste avgrunder. Detta till trots att det är Shuggie, som är tänkt att stå i förgrunden och vara betraktaren och skildraren av familjen Bains vedermödor. Men egendomligt nog är hans konturer både vaga och suddiga. Ty vad får vi egentligen veta om pojken Shuggie?
Det första är att han "inte är som han ska vara", enligt omgivningen. Till och med Agnes tvingas suckande medge detta, och gör tappra försök att "morska upp" den yngste sonen. Äldre brodern Leek försöker lära honom att "gå som en karl" med breda steg, vilket Shuggie övar på, klivande på de smutsiga kolbitarna från nedlagda schakt. Tydligen förgäves; den skränande omgivningen påminner honom ideligen om vilken avvikare han är i den bistra intoleranta gruvbyn, dit familjen dumpats efter att Agnes make nummer två givit upp.
Det andra är att Shuggies kärlek till sin vackra mamma är som beskrivet i Bibeln: den uthärdar allt och fördrar allt. Tålmodigt vaktar han sin mamma under de svåra perioderna, klär av, lägger till sängs och torkar spyor. Hans ängsliga ögon betraktar oroligt varje ny beundrare som dyker upp i Agnes omgivning - "hur kommer hon bli utnyttjad och bedragen den här gången?". Inte bara av halvgamla män på dekis, även de nergångna ovårdade kvinnorna i gruvbyn snyltar på Agnes inneboende godhet, tigger sprit och cigaretter, lurar henne att dricka igen under de få torrlagda perioderna. När de inte hånar och föraktar henne för den snofsiga stil som hon trots allt lyckas visa upp utåt:
"Shuggie tittade på sin mamma, nu förstod han att det här var hennes gåva. Varje dag tog hon på sig sitt smink, fixade håret och klättrade upp ur graven med högburet huvud. När hon hade blivit för full och skämt ut sig klev hon upp ur sängen, klädde sig i sin snyggaste kappa och gick ut för att möta världen. När hennes mage var tom och hennes ungar gick hungriga målade hon läpparna och låtsades som ingenting."
Vad kunde inte ha blivit av denna fighter till kvinna om hon inte fallit offer för spritdjävulen?
Att familjen Bains öde inte var unikt framgår tydligt när Shuggie blir bekant med Leanne, som bor med sin apatiske far i en nergången husvagn. Leannes mor befinner sig i en ytterligare nedre del av spritinfernot och raglar hemlös, smutsig och trasig omkring på Glasgows gator. Leanne har slutat älska henne, men visar sin solidaritet genom att ge rena kläder, pengar och lite mat.
Stackars fattiga England med de djupaste av klassavgrunder. Långt ifrån Downton Abbey och The Crown irrar de gråaste, mest fattiga och hungriga på botten av samväldets utmarker. Finns det något hopp för någon eller några av dem? Boken slutar med en dans på blankpolerade klackar av Shuggie Bain, och man vill gärna tro att han kan klara sig vidare, upp mot ljuset.
//Marie-Anne
