torsdag 1 februari 2018
Stina Stoors språkliga skogslandskap
Den första genomläsningen av Stina Stoors lovprisade debutbok väckte både min förbryllan och en viss irritation. - Vad är det här? - Vem är berättaren? - Vad handlar det om - en liten pojke eller en liten flicka?
Och språket! Ogrammatikaliskt, orytmiskt och fullt av obegripliga dialektala ord. Det är som att vandra i en metafortät skog och plötsligt snubbla över en oväntad stubbe i form av ett "Så", "Och" eller "Nog". Man faller handlöst och måste börja om igen, gå tillbaka på ordstigen.
Dessutom hade vi nyss lämnat Torgny Lindgren-landet, fyllt av udda, skrovliga individer, och där doften av snus, paltbröd och galenskap låg som en dimma över nejden. Och nu - till Stina Stoor-landet, där opålitliga män, som kallas "Farsan" ideligen bräker sitt "faaan", orakade, halvsjaskiga och på fyllan. Kvinnorna uthärdar i stilla stoicism hemma på tunet, såvida de inte har dåliga nerver och förfaller till barnmisshandel, som lämnar märken efter sig i kropp och själ.
Det tog mig några recensioner och en andra plus tredje omläsning innan jag kom tillrätta med vad som hade bedårat de enhälliga kritikerna till en unison hyllningskör. Ja, naturskildringarna - de är mäktiga i sin färgprakt och sinnlighet. Man känner doften av skvattram och pors, och äter hjortron med den lilla flickan som förvandlas till en björnunge. Och de underfundiga metaforerna, som målar om en enkel vardagshandling till något nästan vackert. Är Stina Stoor "nyskapande" i någon mening, så är det på metaforfronten.
Men människoskildringarna blir ibland bara halvtecknade, lite som vedertagna stereotyper av "det stumma folket i norr". Det är enstaviga ord som gäller, och läsaren förstår sällan de val som görs i berättelserna, utan lämnas med flera frågetecken kvar:
- Var kompisen Micke död och björnriven vid skogstjärnen, och varför lämnades han kvar där?
- Varför gav hustrun till en av "farsorna" bort glassbakelserna till dennes fiskarkompisar i stället för att unna sig och dottern dem?
- Hur kunde en gädda svälja och härbärgera både en cigarettändare och en wunderbaum?
- Vad var det som fanns under brunnslocket, som till varje pris måste baxas bort?
Jag börjar befara en fläkt av "magisk realism" här och var. Huvvaligen!
/Marie-Anne
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När barnet behöver hämta kraft får hon hjälp av stammens totemdjur. Jag tänkte på indianerna, det var ju korkat, samerna finns ju på betydligt närmare håll. När mormor blir gammal och gaggig pratar hon lapska. Kan det finnas sameblod i novellen?
SvaraRaderaJa, absolut! Visst finns det samiska där i bakgrunden, inte bara den ryggsäck och kåsorna som barnet i en av novellerna ärvt efter mormor. Stoor är ju själv av sameblod, framgår det av en artikel om henne.
Radera