fredag 19 maj 2017

Boktitlar på lut




Bästa sommarlovsminnet!

Några förslag till lektyr för kommande träffar:

Italo Calvino: Klätterbaronen. 
Caterina Pascal Söderbaum: Den skeva platsen.
José Saramago: Evangeliet enligt Jesus Kristus (1993)
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter. Del 1.
Lydia Davis: The Cows. (2011)
Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker. (2015)
Jules Verne: Tsarens kurir (eller annan ungdomsbok)
Jonathan Safran Foer: Here I am. (2017)
Zadie Smith, Swing time (2017).
Hans Fallada, Ensam i Berlin. (sv. övs. 2012).
Haruki Murakami, Män utan kvinnor. Novellsamling. (2014).


Vi får kanske anledning att återkomma till någon eller några av dessa framledes.

Tills dess önskas Salongens medlemmar en skön och givande lässommar!

/Marie-Anne



måndag 15 maj 2017

Fake news i Pölsan?

Inte ett sant ord i notiserna. Kan inte det kallas fake news? Nej, notisskrivarens uppsåt var inte att vilseleda och skada utan att befolka Norrlands inland med människor och berättelser, att underhålla. Notisskrivaren är en författare av den sort som bjuder på konkreta händelser, handling och intrig. Jerker Virdborg i lördagens DN hyllar Torgny Lindgren som både har en särpräglad "röst" och berättar häpnadsväckande historier. Han skriver att vissa författare är så förtjusta i sin egen "röst" att det blir monotont. Det är för lite handling. Det skrivsättet passar bäst om man skriver lyrik. Enbart handling, action, å andra sidan har låg status bland finsmakarna. Ett mekaniskt travande av brutala händelser slag i slag när det är som sämst. Men så dåligt behöver det inte vara. Tintin! kom jag nu att tänka på. Ett urval Kalle Anka kanske? Humor är en avgörande ingrediens. Förakt för berättande litteratur kan bli absurd. Jag minns att en ganska känd författare (numera bortglömd) uttalade orden " den stupide Vilhelm Moberg"!! (Egentligen vet jag inget om omständigheterna men orden har etsat sig fast, ett rekord i att ha hamnat snett).
Notisskrivaren tystnar i 50 år. Vill Torgny Lindgren säga något om litteraturklimatet? Femtiotalisterna är visst en brokig skara, Lars Forssell, Bo Setterlind och andra mjuka poeter. Och Gyllensten som känns väldigt intellektuell och sträng. Senare kom rapporterna. T.ex. Göran Palm (Världen ser dig, En orättvis betraktelse, Dagbok från LM), Sven Lindqvist, Per Wästberg (Afrikaböckerna, en beundransvärd insats av denne räkmackeseglare). Göran Palm har blivit aktuell här i Jakobsberg sedan folkhögskolan har fått ta emot hans efterlämnade bibliotek m.m. Här kommer det bli en Göran Palmdag och dito stipendier varje år.
Personligen är jag inte så förtjust i häpnadsväckande historier men Pölsan innehåller så många kloka reflektioner att fundera på och många roliga vändningar. Brevet från chefredaktören är ju en höjdare. Och t.ex. hans sätt att varva repliker ; när gubben talar om att finna det fria förnuftet inom sig så svarar frun med att fråga om han vill ha mycket lök och om den skall stekas. Och vi får veta att Bertil har födelsemärken ovanför bägge stortårna som liknar grankottar, sådana upplysningar vill man ju inte vara utan. Om man någon gång säger att man inte gillar en viss sorts litteratur, eller människor för den delen, så dröjer det inte länge förrän det dyker upp ett undantag. (Han som älskade korta brunetter gifte sig med en lång blondin). Det kan sluta i ett uppgivet: jag gillar bra böcker, Pölsan t.ex.

onsdag 10 maj 2017

En pölsa för finsmakare

Torgny Lindgren, född 1938, i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. TL var medlem av akademien från 1991 på stol nr 9, och avled 2017.

"I pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället. Om livet har varit tomt och meningslöst och man möter pölsan, då säger man till sig själv: det finns trots allt en grund eller kärna eller mittpunkt i det omätliga och gränslösa, man är inte tvungen att ge upp". 

De båda männen i Torgny Lindgrens "Pölsan" (2002) - Lars Högström och Robert Maser - som jagar efter den perfekta pölsan, är överens. Pölsan är livets mening, hoppet, förtröstan och kärleken;  in se, inkarnationen av allt gott som är värt att leva för. Därför reser de runt på en gammal motorcykel i Västerbottens inland och provsmakar landskapets olika pölsor, inalles blir det tjugofyra tillfällen innan de är nöjda. Men då har det udda paret undfägnats den ultimata pölsan av den vanställda Ellen i Lillsjöliden, och låtit sig "genomsyras av den, under tystnad och med högtidlig tystnad". - "Hon innehåller allt", förklarar Ellen. 

Kanske är det med pölsor som med människor: att var och en har sin egna hemligheter och sin unika sammansättning av råvaror, och att leta efter "urpölsan" vore som sökandet efter den heliga Graal. I Lindgrens roman bär de flesta av personerna på hemligheter och skuggor, inte bara folkskolläraren Högström med sin vilande tuberkulos, utan även Robert Maser, som förvandlat sitt förflutna som krigsförbrytaren Martin Bormann, Hitlers handsekreterare, till en oförarglig handelsresande med smak för duettsång. Vilka hemligheter svartalfen Bertil gömmer inom sig, får läsaren aldrig veta, och inte heller orsaken till hans plötsliga våldsdåd i slutet av boken (spoilervarning här!). Överhuvudtaget är personskildringarna bitvis ganska förbryllande för en ovan Lindgren-läsare, men det lär finnas ett "Lindgren-land", där de passar in som perfekta aktörer till det sorgliga men vackra bakgrundslandskapet. 

"Lindgren-land" består av ändlösa skogar, myrar, berg, sjöar och övergivna gårdar, befolkade inte av människor, men tragedier, vilkas hågkomst endast kan uthärdas genom tillkämpad resignation och svart humor. Lungsoten är fortfarande digerdödaren framför alla, och då Lars Högström söker efter en anställning i en drabbad by, så svarar överläraren muntert, att "vad gäller lungsot, så finns det ingen ort som överträffar Avabäck. Alla är smittade. Eller smittbärare. Jag har inte vågat mig dit på fem år. Länsskoleinspektören har aldrig varit där. När kvinnorna mjölkar korna måste de anpassa handens rörelser efter kornas hostningar". Till och med boskapen hostar således. 

Parallellt med skrönorna om pölsan och lungsotens härjningar pågår en diskussion om själva skrivprocessen, gestaltad av den namnlöse 107-årige notisskrivaren på ålderdomshemmet; han som förbrukar så mycket papper och pennor att kommunalrådet måste säga ifrån till sist. Men det är femtio års avbrutna skrivande, som ska tas igen, och nu formar sig notiserna till en hel berättelse om händelserna i Avabäck och byarna omkring. Sjukvårdsbiträdet Linda läser och kommenterar, och en fin vänskap växer fram. Det blir allt svårare att avsluta berättelsen, och när Linda tar tjänstledigt, slutar den f.d. notisskrivaren med att "göra meningar", trots att personerna inte är "färdigskrivna". 

Romanen har ett ganska oväntat, men hoppingivande slut. Linda har inte övergivit sin gamle vän; hon återkommer i triumf med fantastiska nyheter: "Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka. Det är jag skyldig dig".
- "Tack, sade han tankspritt, Tack det var riktigt hyggligt av dig".

Det sista stycket har en filmisk touche, som påminner mig om Jean Beckers film "La tête en friche" ("Mina eftermiddagar med Marguerite", 2010), där en annan åldring kidnappas tillbaka till livet, dock inte i en Bentley. Men det är oväsentligt. 

/Marie-Anne