Folkhemsidyll med sotiga kanter

 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 1989

P.C. (Per Christian) Jersild var 54 år när han såg sig mogen att skriva och utge sina barndomsminnen, som fick undertiteln "roman". Således, det som idag kallas "autofiktion" och som på sistone varit föremål för  långa diskussioner, nu senast i en artikel av Aase Berg på DN:s kultursidor.  Jag ska inte kommentera denna, men jag blev tidigt medveten om att inte vem som helst kan skriva en barndomsskildring och få den utgiven av ett stort förlag. P.C. Jersild var dock redan väl etablerad som skribent, debattör och känd läkare, så naturligtvis fanns det god avsättning för hans personliga folkhemsskildring från 1930, -40 och -50-talet. 

Tursamt nog så innehåller denna en hel del humor, både av det sorglustiga och mer drastiska slaget. Livet i Per Albins svenska folkhem kunde te sig förvillande tryggt även under krigs- och ransoneringsåren på 40-talet, men när familjelivet befolkas av fem så olika "hjärtan" som i huset i Norra Ängby är det oundvikligt med sammanstötningar och gnissel. Det bokstavligen knakar i väggarna när familjemedlemmarna drar åt olika håll med olika önskemål och prioriteringar. Rent praktiskt och konkret gestaltas detta inte minst av ständiga rumsbyten och tillbyggnationer av huset/"tändsticksasken", där författaren (alltför) noggrannt redogör för samtliga möblers och föremåls nya placering. Vem bor var och vilka grupperingar formas i familjen? Psykologiskt präglade dramer pågår ständigt, inte minst kring familjefadern, som helst flyr fältet när hans auktoritet blir ifrågasatt. 

Norra Ängby har för all framtid skrivit in sig i Stockholms bebyggelsehistoria som det ideala familje- och folkhemssamhället, noggrannt planerat och ritat av klassiska arkitekter som Edvin Engström (1890-1971) för Egnahemsbyrån. Den skötsamma arbetar- och medelklassfamiljen flyttade in i de 1 320 egna hemmen under åren 1930-1941 - en guldmedalj för socialdemokratisk bostadspolitik. Och när den nyblivna engelska drottning Elizabeth besökte Sverige första gången i juni 1956,  så kunde man i triumf visa upp hur en vanlig svensk flerbarnsfamilj bodde och levde hos familjen Larsson på Anundsvägen i Norra Ängby (se bild nedan). 

Men vid det laget fanns det bara två hjärtan kvar i tändsticksasken, och familjen var på väg att falla sönder i kanterna. 

Från Stockholmskällan, objektid SvD 37078.
Fotograf: Jan Enemark, Stadsmu

För specialintresserade finns även ritningarna till familjen Jersilds tillbyggnation att studera på Stockholmskällan. 

/Marie-Anne

5 hjärtan i en tänsticksask

Det är inte alla förunnat att få ge ut en bok som beskriver barndomshemmet i detalj. Hur många är genuint intresserade? Men det är ju ett porträtt av en familj ockå, och författaren själv är inte en mönstergosse utan han gör lite som han vill, det blir roligare så. Många läsare har förstås vuxit upp i småhus i lknande områden, och boken kan kanske väcka barndomsminnen. Jersild skriver inte precis känslosamt, men absolut inte kyligt. Varma känslor för familjen finns där. Vad skulle inte en sämre författare kunna göra av en familjehistoria med en trött mamma och en flyende, frånvarande pappa? Sådana historier förefaller mig väldigt självupptagna. Lille Per har en optimistisk läggning och av egen kraft blir han både läkare, författare och klok debattör.

Spridda skurar av Hilary Mantel

 

Utkom 2014, svensk översättning 2015

Årets första bok i Salongen hade Marie-Anne föreslagit som en lättsam introduktion till Hilary Mantels författarskap för den som inte orkar eller vill ge sig i kast med Wolf Hall-trilogins tunga volymer. Dame Hilary Mantel (1952-2022) som oväntat gick bort 2022 lämnade efter sig en rikhaltig produktion; man häpnar och undrar om hon skrev både dag och natt. Berättelserna som vi läst utspelar sig dock i en nära samtid, och med en angiven "jag" som berättare. Hur mycket är självbiografiskt? undrar läsaren. Ja, definitivt inte titelnovellen, en fantasifull skapelse med illa dold udd mot huvudpersonen och mordoffret. 

De elva berättelserna har alla utom den sista (om Thatcher) publicerats i olika litterära tidskrifter förrut, så läsaren finner ingen sammanhängande tråd eller ett gemensam tema. De är helt enkelt spridda skurar från Mantels penna, och utspelar sig både i England och i Saudiarabien, där Mantel bodde med sin make under ett halvår och skrev om Tudor-tiden. En annan berättelse antyder ett barndomsminne om olovliga lekar och en avbruten vänskap och ytterligare en, som utspelar sig i numera fashionabla Notting Hill, har ett starkt klassperspektiv, som berör läsaren djupt. 

Mest tagen blev jag dock av en skräckberättelse - "Vinterresa" - som utspelar sig i ett okänt land med en tigande dolsk taxichaufför vid ratten framför ett förskrämt äkta par på väg från flygplatsen till sitt hotell. Den har rent filmiska kvalitéer och ett avslut som får läsaren att hicka till i ren chock. Den mörka vägen som bär mot okänt mål i natten, den grymtande chauffören som beter sig oväntat och underligt - är han månntro en mördare? Eller bara ovanligt otrevlig för sin art? Det lämnas outtalat och oförklarat till läsaren.

Vad tyckte Salongen? Ingen var missnöjd med bokvalet, och jag tror vi hade olika preferenser vad gäller berättelserna. En del av dem tycker jag ger ett oavslutat intryck, som t ex Harley Street, där läsaren efter sista meningen tänker "...och?". Vad ville den här historien förmedla? Hur fortsatte den? Men sett som helhet, så visst märks mästaren bakom texten. Även om hon inte lagt ner lika stor möda på dessa spridda skurar som på Thomas Cromwells liv och gärningar.

Här en länk till en artikel i Aftonbladet med anledning av Hilary Mantels frånfälle. 

/Marie-Anne