Bråddjup analys av Stina Stoors noveller

Nej, naturligtvis inte, jag bara funderar lite kring att en del författare på nittonhundratalet inte berättar  en historia rakt från början till slut, utan gärna kastar om tidsföljden och undanhåller en del upplysningar vilket gör att läsaren måste anstränga sig lite mer, ledtrådar dyker upp i förbifarten lite senare i boken (jag talar nu inte om deckare). Varför skriver författaren på detta viset? Jag tror inte att det är med tanke på läsaren, inte alls. Om vi läser första novellen ”Gäddan” så kanske man undrar lite varför flickan går ut i vattnet med kläderna på. När man längre fram läser om morfars begravning så kom för mig den tanken att flickan sörjer sin morfar i första novellen. Hon sörjer och vill kanske inte tänka på morfar som är död och därför nämns inte det i novellen. Begravningsnovellen heter ”Det finns ett hem dit stormens brus” och berättaren är där en pojke, varför det? Morfar behandlade henne som en pojke, dvs inte på något annat sätt för att hon var flicka? Med på begravningen är morfars flamma, som vi har träffar i novellen ”Älskaren” som börjar: ”Det var vid Ledusjön hon bodde. I ett vitputsat hus med farstubro av järn.” och exakt så slutar begravningsnovellen. Glasswienerbröden dyker upp i två noveller, o.s.v. Stina Stoors bok kanske lika gärna kan kallas roman? Och man blir ju tvungen att läsa den en gång till.