 |
| Marie Tussaud, f. Grosholtz, 42 år. Från J.T. Tussauds biografi "The Romance of Marie Tussaud", London, 1921. |
- "Ni har egentligen tur ni", säger Monsieur Léonard, drottning Marie-Antoinettes frisör, till den unga Marie Grosholtz. - "Ni gör ett avtryck och det stannar på plats. Allt jag skapat går ut genom dörren och ödeläggs. Och ändå måste jag hela tiden förnya mig".
Platsen är Versailles, år 1780, och ännu är det långt till revolution och skramlet av skräckväldets bödelskärror. Prakten, flärden, slöseriet och aningslösheten är det förhärskande temat, och den unga drottningen med hovdamer leker herdinnor i Petit Trianon. Till denna lekfyllda idyll inbjuds Marie Grossholtz, senare Tussaud, som teckningslärare åt kungens syster Madame Elizabeth, två år yngre än hon själv. Föga anar den unga faderlösa kvinnan hur länge hennes "avtryck" kommer att stanna kvar och gå till historien som en del av en global nöjesindustri med expositioner världen runt. Samt förnyas med tillkommande sevärdheter ända fram till våra dagar.
Marie Tussaud, född i Strasbourg 1761, råkade födas, växa upp och leva under en av franska historiens mest dramatiska epoker och med en sällsynt konstnärlig begåvning i sina händer. Hennes morbror Philippe Curtius - ursprungligen läkare - drog omedelbart nytta av den till sitt vaxkabinett i Paris. När Marie och hennes mor anlände dit 1767 satt kung Ludvid XV, "le bien-aimé", fortfarande tryggt på sin guldtron, och när Marie avled i London år 1850, som en välbeställd affärskvinna med två vuxna söner och barnbarn, hade Ludvig Filip I, "Philippe Egalité", avsatts från tronen två år tidigare. Och däremellan: revolution, skräckvälde, konsulat, kejsardöme, krig, restauration, nytt kejsardöme och andra republiken. Sällan har en enda person råkat i så hög grad bli en kastboll i historiens starka vindar, lyckats hålla sig på benen och överleva ända till 88 års ålder.
Att skriva en trovärdig roman om en så stark och modern kvinna och med ett sparsamt underlag till källor är definitivt inte lätt. Marie Tussaud tycks inte ha lämnat några personliga dokument efter sig, som brev eller dagböcker, ej heller egenhändigt skrivna memoarer. Författaren, Dorrit Willumsen, erkänner också i förordet att hennes roman främst bygger på ett fåtal andrahandskällor och uppslagsverk, från vilka hon hämtat uppgifter om tidstypiska dräkter, miljöer, matvanor, trädgårds- och djurhållning samt, inte minst, hovlivet i Versailles. Tyvärr blir människan Marie Tussaud bitvis osynliggjord bland dessa ansträngningar till autenticitet. Vi blir aldrig riktigt på det klara varifrån hon får sin styrka och hur hon orkar med att omges av de samtida gräsligheterna, i ständig osäkerhet och rädsla. Hovet i Versailles skildras i stereotypiska tablåer med en grupp manierade huvudpersoner. Revolutionspöblen på gatorna är lika hungriga, smutsiga och blodtörstiga som på en tavla av J.L.David. Vi letar efter Maries innersta tankar, men fastnar i blomsterflödande trädgårdsbilder och beskrivningar av tyger, färger och lyxiga accessoarer. Yttrar hon sig, så är det med räddhågad och stillsam diplomati. Kanhända var hon i likhet med kejsarinnan Maria Theresias döttrar (varav en blev fransk drottning) "uppfostrad till att lyda"? Och hålla tyst om vad hon såg och hörde.
Romanen är lite väl överlastad med ord, drömmar och svårtydda metaforer, men trots detta njutbar att läsa. En del historiska fakta bör dock kollas upp, och jag passade på att läsa om Antonia Frazers biografi om Marie-Antoinette, som dessutom är försedd med fina illustrationer.
I Londons vaxkabinett visas en tablå, som föreställer Marie Tussaud, då hon tillverkar dödsmasken av den avrättade drottningen.
/Marie-Anne
