Decemberträff

Ja Robert Musil är en av 1900-talets litterära giganter och Julia Otsuka är ingen författare i samma mening. Det är en trend att man skriver om sin mamma eller pappa och det är ju fullständigt legitimt och demokratiskt, men konsten är inte demokratisk. Man ger Augustpriset rill Göran Rosenberg för hans bok om sin pappa som han inte visste något om, det ges pris till transpersoner som gör film. Jag vill hävda att man belönar ämnet, uppsåtet, det legitima i att uppmärksamma sådana som varit obemärkta t.ex. hemmafruar (Kristina Sandberg), jag kan verkligen tänka på min mamma. Men det är inte litterär konst. Man läser det och säger ofta "jag känner igen mig". Juat det, och det betyder att jag själv fyller i allt som saknas i berättelsen Så fungerar Sigge Stark och veckotidningsnoveller. Trenden har nått Svenska akademien som gett nobelpriset till Svetlana A., Hon är en värdig nobelpristagare, hon har på ett helt enastående sätt vittnat om medmänniskor som tyvärr fått uppleva hemska tider. Jag kan själv vittna om att jag sett en film på TV om en pojke som föddes i en flickas kropp, ett program på TV som jag inte skulle ha valt själv, men nu har jag all förståelse för denna olyckliga situation och vill stödja sådana olycksdrabbade männskor. Se där vad en välgjord dokumentärfilm kan åstadkomma. Det dåligt framförda gör mig däremot kallsinnig.

Bokcirkeltips

Här nedan - i något förkortat skick - sju tips till en bokcirkel, förmedlade via programmet Lundströms bokradio i P1 (väl värt att lyssna på). Vi kan ju ta till oss det som vi tycker är bra och fungerande för Salongen.

1) Gör en inledande runda där varje bokcirkeldeltagare berättar hur det var att läsa boken, utan att gå in på om den var bra eller dålig.

2) Öva er på att ställa frågor och följdfrågor till varandra. Var nyfiken. T ex: Vad menar författaren med det här?

3) Var utspelar sig romanen? Hur ser det ut där? Hur är språket? Vem är huvudpersonen? Låt var och en fundera över en specifik del av romanen och sedan hålla i samtalet om den egna aspekten.

4) Ett bra sätt att börja boksamtalen är att först prata om titeln och omslaget. Hur väl stämmer de med berättelsen?

5) Plocka ut citat. Låt var och en berätta varför de valt just det citatet.

6) Använd fantasin, lek med de ledtrådar som finns i berättelsen. Lyssna på musik som nämns, titta på kartor hur det ser ut där boken utspelar sig.

7) Sätt er uthållighet på prov. Läs en novell och prata riktigt länge om den.

En "Americanahs" dubbla identiteter

Höstens första bokval - Chimanda Ngozi Adichies "Americanah" hör, enligt mitt tycke,  till de mer intressanta som Salongen har gjort under åren. Så många nya perspektiv, funderingar, associationer och tankar som romanen givit mig på dess nästan sexhundra sidor, som aldrig blev sega eller långtråkiga. Bladvändare - ja! Och lustigt nog hörde jag hela tiden en envis melodi ringande i huvudet, en blinkning från 1960-talet: ... "I like to be in A-me-ri-ca/Okay for me in A-me-ri-ca/Everything free in A-me-ri-ca/For a small fee in A-me-ri-ca".

Det puerto-ricanska gängets hyllning i Leonard Bernsteins toner till sitt nya fosterland, framförd av bland andra Rita Moreno i West Side Story från 1961.

"Okay for me in America"...? För de unga och framåtsträvande i "Americanah" är England finare än Nigeria, men allra finast är Amerika. Ett utbildningsstipendium till något av Ivy League-universiteten där sporrar de nigerianska studenterna till högklassiga studieresultat vid landets universitet, och de som lyckas ta sig genom den trånga porten, anträder färden med stora förväntningar och en hel del aningslöshet. Detta med "ras" och "främlingskap". Som Rita Moreno påpekar i musikalen: .."Nobody knows in A-me-ri-ca/Puerto Rico's in A-mer-ri-ca". 

Nej, inte heller Nigeria; man är från Afrika, kort och gott, om man är svart. Och i Amerika blir Ifemelu för första gången "svart" med dess konsekvenser, vilket föranleder henne att starta sin blogg, "Rastaggat eller nyfikna betraktelser om att vara svart i Amerika av en icke-amerikansk svart". Inläggen i denna hör till det absolut bästa i romanen! Klarsynta, humoristiska och med oväntade nya perspektiv på frågor som immigration, etnicitet, klass och kön. Vem hade ett ögonblick tänkt på t ex "hår som rasmetafor", och att Michelle Obamas frisyr skulle signalera något speciellt? Inte jag, i varje fall, jag trodde den var naturlig, och inte framställd med plattång. 

"Americanah" vill ta livtag på flera stora och brännande ämnen, samtidigt som romanen också skildrar en kärlekshistoria, som omspänner flera decennier. Denna är det som jag har svårast att ta till mig,  paret Obinze och Ifemelus långvariga relation och icke-relation. De gnabbas med varandra precis som  kärleksparen i min barndoms flickböcker, skiljs åt, återförenas efter tretton år, skiljs åt igen - och där tror man slutet är. Men, nej då! Efter sju långa tysta månader dyker Obinze upp igen - som Odyssevs efter irrfärderna - och paret faller i varandras armar. - "Ceiling, kom in". Har ingenting annat hänt i Ifemelus liv under tiden, annat än denna långa ovissa väntan? 

Kapitlen om Obinzes mödosamma och frustrerande tid i London ger insikter som inte belyses i immigrationsreportagens text och bilder, inte på detta hudnära och nakna sätt, så man upplever varje förödmjukelse och missräkning nästan som sin egen. Trots sin utbildning, intelligens och kapacitet lyckas Obinze aldrig ta sig ens i närheten av ett värdigt liv i England, och till Amerika är dörrarna stängda efter 11 september. Först som återvändare lyckas han skapa sig en framtid och en familj samt medlemskap i den illustra "återvändarklubben". Bland de nyrika entreprenörerna fanns en stol ledig för honom.

Att läsa om Nigerias, dess historia, politik, kultur och geografi ger en bra bakgrund till romanen, samtidigt som man snart ser vad Adichie valt att inte beröra, eller bara antyda i denna roman (som t ex oljeutvinningens svåra konsekvenser). Jag rekommenderar svenska wikipedias utförliga och aktuella artikel, och läs gärna även romanen om "Little Bee" av Chris Cleave (sv. övs. 2012), ett betydligt mörkare nigerianskt  immigrantöde. 

Här nedan en karta över Nigeria och dess 36 delstater. Med denna mångfald förstår man varför landet plågats av både inbördeskrig (Biafra) och statskupper. Låt oss hoppas att dagens demokratiska styre kommer att bestå!

/Marie-Anne

Chimamanda ser på Amerika

Americanah innehåller en fin romanidé, tycker jag, nämligen bandet mellan Ifem och Obinze som hålls vid liv tack vare att de lever skilda åt. Hur påverkar det Ifems liv? Hindrar det henne att bilda familj? Är det det som drar henne tillbaka till Nigeria? Nigeria, svårt anfrätt av det som kallas korruption. Både Ifems faster och senare Obinze tycker man har mindre hedervärda förbindelser med Makten och Pengarna. Ifems fader däremot vägrar kalla chefen för Mamsen och får sparken. Men det är tufft att vara i onåd, ingen rättvisa finns och han måste böja sig, hur djupt framgår inte.
Ungdomarna som växer upp i utbildad medelklass är helt inriktade på att studera i USA eller England trots att det kan innebära att man får städa toaletter. Ifemelu upptäcker i Amerika att hon har blivit svart, det hade hon inte varit förut. Jag antar att Chimamanda framgångsrikt har bloggat om ras och en del av detta har lyfts in i romanen. Tyvärr tycker jag det är för mycket fokus på bekymmer i stil med att vita människor tittar snett på henne när hon står i kön till första klass på flygplatsen. Lustigt nog nämns samma bekymmer av en annan svart, framgångsrik kvinna i en intervju i DN, Roxane Gray. Det saknas solidaritet med de svarta grabbarna som blir skjutna i ryggen av rasistiska poliser.
Överhuvudtaget är det en motbjudande livs- och umgängesstil som vsas upp. Det gäller att till varje pris hävda sig och visa upp sina rikedomar. Blaines syster Shan glänser i sällskapslivet och det gillar inte Ifemelu. Var finns ett seriöst intresse för litteratur, forskning och lärande (Stoner!)? Ett seriöst samhällsintresse, t.ex. böcker och teater för missgynnade ungdomar (Henning Mankell!)? Jag känner mig ganska kritisk till Chimamanda som tycks tycka att den här livsstilen är fullständigt OK. Det är inte satir hon skriver. På ett ställe blir hon lite satirisk mot en akademisk text som handlar om "den intertextuella modernitetens semiotiska dialektik..." Jag håller med henne om att detta inte kan vara läsvärt.
Den sympatiske Obinze säger vid ett tillfälle att han inte vill bli kallad ödmjuk, kamraterna tycker tydligen att han är sådan. Nej säger han, jag är inte särskilt ödmjuk och genom att kalla mig så gör ni arrogansen till det normala. Ja arrogansen tycks verkligen vara det normala hos människorna i denna roman. Dostojevskijs Idioten blir kallad god, man säger att den romanen, som nu också blir pjäs i Stockholm, handlar om en god människa. Det sorgliga är att han inte är så väldigt mycket godare än vi alla borde kunna vara. Den aggresiva självhävdelsen är ganska utbredd bland människorna som vill synas, göra karriär och tjäna pengar. Jag som allrid lyckats undvika sådana kretsar tycker att vanlig hygglighet också är utbrett bland vanliga människor och med de senaste nyheterna om engagemang för att välkomna flyktingar så behöver man inte ge upp hoppet om mänskligheten.

Salongen läser vidare...

... och vi har nu läst fram till och med juni 2015 följande titlar (första utgivningsår angivet):

Våren 2015

Modiano, Patrick, Lilla smycket. 2001.

Stefansson, Jón Kalman, Himmel och helvete. 2010.

Westö, Kjell, Hägring 38. 2013.

Fallada, Hans, Hur skall det gå för Pinnebergs? 1932.

Hösten och våren 2014

Said, Samir, Nästan aldrig fin. 2012.

Knausgård, Karl Ove, Min kamp. Del. 1. 2009.

Saviano, Roberto, Gomorra. 2006.

Söderberg, Hjalmar, Den allvarsamma leken. 1912.

Sundström, Gun-Britt, För Lydia. 1976.

Jansson, Tove, Sommarboken. 1972.

Gaiman, Neil, Coraline. 2002.

Williams, John, Stoner. 1965.

Hösten 2013

Pusjkin, Aleksandr, Kaptenens dotter. 1836.

Joyce, James, Ulysses (1:a kap.). 1922
Aleksijevitj, Svetlana, Kriget har inget kvinnligt ansikte. 2012.

Rapport från ett "terra horribilis"

Sandemoses bok om pojken från Jante är tvivelsutan en av de moderna klassikerna och en ”måste-läsas”-roman. Men äntligen på plats hemma -  vad är det som gör att ögonlocken bara vill falla igen?? Redan efter ett trettiotal sidor, och fortsättningen lovar ingen bättring. Ett desperat grepp med tummen och pekfingret framåt i boken visar bara ”mer av samma sak”. Flera berättelser och bevis på människornas dumhet, ondska, översitteri, missunnsamhet och själsliga fulhet, som förvridit ett helt samhälle, och förkrympt det uppväxande släktet. Ett krig pågår ständigt mellan Jantes innevånare, hög och låg, gammal och ung,väl formulerat av Jante-lagens tio budord. Ingenstans finns det skydd att söka. Det gäller att fly eller gå under. Pojken Espen flyr så småningom, men först efter att ha utsatt sig för alla de kränkningar och förödmjukelser som är möjliga i staden Jante, vilket noggrant redovisas på femhundra sidor.

Kan Jante-mentaliteten ha någonting att göra med fattigdom, nöd, trångboddhet, sjukdomar och allmänt snusk? De yttre förhållandena som skildras känns väl igen från den samtida arbetarlitteraturen (Martinson, Lo-Johansson, Nexö m fl). Ibland undrar man vem av dem som det är man läser på dessa sidor.

Sant är dock att Jante-lagen består, och är en global företeelser som inga gränser känner. Dessvärre går den också väl i par med dagens jag-förhärligande privategoism.

Aksel Sandemose var en komplicerad och dubbelbottnad människa, vilket tydliggörs av Kerstin Ekmans recension av sonen Jörgen Sandemoses biografi över sin far, utkommen 2004. ”En fadersskändning av mytologiska mått”, skriver hon, vilket gör läsaren mera nyfiken på romanens upphovsman än dess innehåll. En psykologisk gåta är hur denne av Jante-mentaliteten så plågade man insiktslöst kunde låta sina egna barn bli ”till statister i min janteskräck”, ”leva på resande fot” och ”inte slå rot” någonstans (s. 88)? Man anar ett nytt och annorlunda trauma i nästa generation, men är det Jantes fel?

Läs och njut av Kerstin Ekmans klara och fulländade prosa, som jag tycker lägger en hel del knaggligheter i boken på plats. Det är tröttsamt med författare, som vill vara djupsinniga filosofer utan att först ha erövrat makten över sitt språk och ”det dunkelt tänkta”.

Marie-Anne

Flyktingen Aksel Sandemose

En flykting korsar sitt spår
Boken handlar om en stackars pojke som är rädd, ensam och olycklig. Ändå är det svårt att känna medlidande med honom. Vad blir han utsatt för? I dagens samhälle hör man talas om flickor som begår självmord efter mobbning. Det är toppen på ett isberg av lidande för många skolbarn. Espen plågas av omgivningens bristande uppskattning och förståelse för hans egenart. Det påminner mig om Anna Odells film, Återträffen, där hon anklagar klassens populäraste grabbar för att inte ha uppmärksammat och pratat med henne. Det är till att ha höga tankar om sig själv och stora krav på omgivningen.
Sandemoses universum är oerhört begränsat. Det handlar bara om hans familj och närmaste omgivning! Allt som händer refereras till denna trånga krets. Normala människor får upp ögonen för  världen utanför och släpper bindningar till barndomen. Aksel reagerar som ett barn, i affekt, hela sitt liv. Boken handlar inte så mycket om hur Jantelagen drabbar människorna. Boken handlar bara om Aksel Sandemose, det är det som gör mig så irriterad. Aksels far avvek en hel del från sin omgivning men respekterades för sina dygder. Han arbetade stenhårt disciplinerat för sig och sin familj. Han var inte religiös, han var nykterist, han intresserade sig för den socialistiska arbetarrörelsen med dess solidaritetstanke, han slog inte sina barn. Det går alltså utmärkt att utmana Jantementaliteten men Aksel hade inte några sådana goda egenskaper.
När Sandemoses bok kom ut i Norge i början av 30-talet blev den väldigt uppmärksammad. Kunde en roman se ut på det viset? Han blev en framgångsrik författare och man får vara tacksam för hans kamp genom alla refuseringar så att hans genuina författarego fick blomma ut.
Egentligen borde det inte vara så svårt att upptäcka Jantelagen, så sorgligt universellt det är att håna och förfölja de avvikande men det kräver ju att man flyttar sig utanför sin miljö och tänker en del själv, dvs så lätt var det inte i tidigare ofta statiska, begränsade samhällen.
Aksel är märklig med sitt fantastiskt goda minne och en hjärna som alltid mal på och producerar litteratur. Och lite klokare och sundare blev han väl på ålderdomen. Den som kunde skryta med det ändå!

Kleiner Mann

Småfolket. Människor utan någon som helst betydelse, är det något att skriva romaner om? Ja naturligtvis vill jag att det skrivs romaner om oss. Sådana som herr Pinneberg är ju det stabiliserande skiktet i ett civiliserat samhälle. En del människor vill till varje pris uppmärksammas. Man kan t.ex. mörda någon så blir man känd. Sjukt. Tack Pinneberg, du blir upprörd av förödmjukelser men du tar inte till något våld, och du älskar Lämmchen och klimpen. Det finns andra små, riktigt små människor. Sådana som snokar i andras liv och sprider rykten. Pinneberg har kolleger av den sorten. Boken innehåller många människotyper. Jag är glad att det finns en hygglig människa, Heilbutt, som hjälper Pinneberg därför att han ser att Pinneberg är en bra människa. Puttbreese idkar ingen välgörenhet men är ändå inte omöjlig. Jachmann är en rvivelaktig existens, han sneglar kanske på Lämmchen men han är inte heller hopplös. Om byråkratin i Tyskland kan man säga att man inte alltid blir trevligt bemött men det fanns arbetslöshetsbidrag och ersättning till mödrar. Hur skall det då gå för Pinnebergs? Ja om man röstar på nazisterna, sverigedemokraterna och liknande populistiska partier så går vi mot barbari. Hur skall vi tänka i dagens Sverige. Hit kommer oerhört många invandrare som har fel uppfattning om vår arbetsmarknad. Det uppstår stadsdelar som tas över av kriminella. Skolor kraschar. Och detta är inte det värsta hotet mot vårt samhälle. Det är finansmarknaderna och de superrika. Gud hjälpe oss, men tyvärr finns han inte.

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Eller som den märkliga titeln på tyska originalutgåvan lyder: "Kleiner Mann - was nun?". Antyder den att en "pinnebergare" är en liten stackare och ett hjälplöst offer för sin samtids svallvågor och dyningar? Att vi alla enbart är en produkt av vår tid, utan möjlighet att styra upp framtiden mot individuella mål? Den frågan kan man filosofera och grunna över länge och väl.

Istället har jag tagit fasta på bokens svenska titel, eftersom man mycket väl skulle kunna lägga den till romanens slut som en extra rad. Frågan hänger helt enkelt kvar i luften efter avslutad läsning: HUR skall det gå för den här kämpande familjen? Året är 1932, och med facit i handen vet läsaren vilka katastrofer, som snart kommer att drabba det arma Tyskland och i förlängningen hela Europa. Att överleva Weimar-republikens kaos är en sak, men Hitlers maktövertagande året därpå, terrorn, förföljelserna, krigshetsen, andra världskriget... Finns det en framtid för Johannes, Lämmchen och deras lille "klimp"?

Jag kan tänka mig ett sorgligt, men tyvärr trovärdigt scenario. Till en början synes framtiden ljusna. Johannes får äntligen fast arbete - på någon av Tredje Rikets vapenfabriker med stämpelklocka och åtta timmars arbetsdag. Hurra! Lön och mat för dagen på bordet. Lämmchen kan sluta gå i hjälphus och laga trasiga kläder åt snikna borgarfruar. Det ger henne tid att fördjupa sig i politiska aktiviteter och rättvisefrågor, men tyvärr på "fel" sida. Snart får hon en varning. Och en till. Gräl uppstår i familjen, men Lämmchen kan inte dagtinga med sin övertygelse och politiska ståndpunkt. Till slut knackar Gestapo på dörren. Har familjen tur, så har de hunnit fly fältet till okänd ort, men risken är att de inte förstått situationens allvar. Lämmchen försvinner - vi vet vart - och Johannes Pinneberg blir ensam med sonen, som måste lämnas bort om dagarna. Ny misär och ny otrygghet. När Johannes blir inkallad i första omgången soldater hösten 1939, hamnar sonen hos den gamla kvinnan där paret hyrde sin första bostad. Men var inte hon judinna? Johannes kommer helskinnad hem efter det polska företaget, men mycket elände väntar ännu hans generation vuxna män. Överlever han sex års krig, är det som en bitter och ensam man, som kommer ägna åtskillig tid åt att söka rätt på sin lille son, som då är bliven tonåring. Låt oss hoppas att "klimpen" inte kallades ut i slutstriden om Berlin 1945 med en klapp på kinden av der Führer!

En förfärlig tid att vara ung och söka sin framtid i, om man haft oturen att födas i Tyskland. Ändå ligger den inte längre bort än en generation, föräldragenerationen. Varför har denne klassiker blivit nyöversatt och nyutgiven just nu? Många anar ett varnande pekfinger mot samtiden. Dock anser den brittiske historikern Anthony Beevor, som nyligen besökt Stockholm, att "det är farligt (och felaktigt) att jämföra dagens konflikter med gårdagens". Historien upprepar sig inte ordagrant och exakt. Måhända en tröst för 2000-talets "pinnebergare"?


/Marie-Anne

Helsingfors i 30-talets skymningsland

Man kan bara säga en sak om Kjell Westös roman "Hägring 38": att det är Den Perfekta Romanen - i alla avseenden. Den innehåller allt: historia, miljöskildring, personporträtt, spänning, intrig och en oväntad upplösning. Allt detta av högsta klass! Intet under att boken fick Nordiska Rådets litteraturpris 2014 med motiveringen att den...

...."på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid".

Litterära Salongens medlemmar tar av sig hatten för denne eminente berättare och hans oklanderliga prosa. 

Livet på Island

Det finns inte mycket att tillägga till Marie-Annes träffande karakteristik av boken men jag kan säga något. Jag är tacksam för goda böcker som dyker upp i huvudet kl. 04.10 när man annars skulle ligga och vrida sig och älta något idiotiskt. Författaren skriver mångordigt men lyckas ändå skapa ett kraftfullt uttryck för den storslagna, enkla, livsfarliga handlingen att återigen ge sig ut på havet för att bärga sin och familjens försörjning. De många orden berikar och ger en fyllig och mångsidig bild, nästan alltid. ( Man kan få olika associationer apropos ordrikedom. Vi har t.ex. Prousts skildring av hagtornsblomning som vi kanske hade svårt att uppskatta, men som nog måste kallas ett kraftprov. Å andra sidan har vi de ordkaskader som det finns gott om i Björn Ranelids böcker och som späder ut språket och gör det kraftlöst och gör läsaren vimmelkantig).
I andra delen av boken tappar jag tyvärr en hel del av intresset, men det är en brist hos mig. Pojken skall övervinna sin sorg och hans värld skall vidgas. Det är ju utmärkt att han inte direkt kastar sig ut i böckernas värld och försummar det mer närliggande. Det är ju bra, om nu författaren menar så, att han lyssnar på berättelserna om människorna i Köpingen. Att det är kvinnor som vakar över honom i hans sorg och hjälper honom vidare är ju traditionell könsroll, aj aj, men man kan notera att han blir väl behandlad även i första delen, bland männen. Där gällde inte sverigedemokraternas slogan "det är kul att jävlas med folk".
Bokens titel förstår jag inte, men jag är ju irreligiös. Tvärtom tycker jag boken är föredömligt jordnära. Pojkens sorg över alla döda är förvisso ett stort lidande (Marie-Anne citerar förekomsten av ordet helvetet) men kl 04.20 i morse kände jag att jag inte kopplar ordet sorg till ordet helvetet ??
Hur var det nu, när Bardur hade dött, tänkte Pojken att det var i himlen han kunde återförenas med de sina och med Bardur? Bra att det inte tjatades om himlen.  Livsviljan segrade, den måste väl kallas jordisk.
Gunnur ristade detta

Mellan himmel och helvete på Island

Jón Kalman Stefánssons text ter sig för den ovane läsaren till en början lika svårbearbetad och oöverstiglig som de karga bergsformationer, vilka reser sig över romanens huvudpersoner. Långa, ibland löst ihopfogade, meningar slingrar sig nedåt boksidorna som mörka lavaströmmar, vars oförmodade inlägg distraherar den läsare, som tagit fasta på inledningens första ord. Man drar sig till minnes de kärvt korthuggna och lakoniska isländska sagorna, och förstår att: nu är det ett nytt skede i landets historia som presenteras. Ordrikt, målande och med mycket känslor, insprängda mellan sakliga redogörelser för fiskarbefolkningens göromål och omgivning. Det dröjer innan sexårorsbåten med Pojken, Baldur och de andra kommer ut till havs för att lägga nattens rev. Tålamod, tålamod! Stanna kvar, snart går berättelsen in i ett annat varvtal.


Dramatiken i romanens första del - Pojken, havet och Det förlorade paradiset - är något av det mest andlöst gripande som jag läst. Stéfansson skildrar hur något så i sig banalt som hur ett hundra år gammalt versepos och en kvarglömd skinnkjortel ändrar livets kurs för, inte bara männen i båten, utan även en handfull kvarvarande på land. Visserligen är döden ständigt närvarande för befolkningen, men den brukar inte mötas utan motstånd och kamp. Här smyger den sin kalla andedräkt på en icke kampberedd, och utgången är given.


Ett lån måste återlämnas, om än med fara för livet, och därmed tar Pojkens nya tillvaro sin början i byn Köpingen, dit han anländer stelfrusen och utmattad av sorg och för många mil. "Helvetet är att inte veta om man lever eller har dött". För Pojkens del gör det till en början detsamma. Han är en apatisk flykting, som skjutsas med och skälls på av grova sjömän, som inte förstår vidden av hans förlust, Baldurs meningslösa död. Det blir två starka och erfarna kvinnor, som lotsar Pojken tillbaka till livet genom att ge honom ett hem och nya uppgifter att fylla. Geirtrud och Helga är hans två stridbara änglar, som skyddar honom med kärv medkänsla och jagar Baldurs vålnad på flykten. Pojken väljer livet, trots de närstående som väntar på den andra sidan.


Författaren lär oss en hel del om konsten att överleva, fysiskt och andligt, i en svår tid och miljö.


På Islandsbloggen kan man läsa om nytt och gammalt från detta säregna nordiska grannland


/Marie-Anne

"...för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld".

Här finns en länk till Patrick Modianos Nobelföreläsning, hållen den 7 december, 2014, i Svenska Akademiens börssal. Kan avnjutas på tre språk. Jag tyckte mycket om den!

Sorgset om övergivenhet

Paris tunnelbanelinje nr 1, är den äldsta av dess 16 linjer och invigd år 1900. Den sträcker sig i väst-östlig riktning genom stadens centrum, och är 16,5 kilometer lång. En av dess huvudstationer är Châtelet, där man beräknar att 725 000 resenärer passerar dagligen. Någonstans i detta myller får artonåriga Thérèse syn på en kvinna i sliten gul kappa, och som hon igenkänner som sin mor. Det märkliga är bara att modern skall ha avlidit i Marocko tio år tidigare. Vem är då kvinnan som hon följer efter och skuggar, märkligt osedd, ända fram till Château-de-Vincennes?

Patrick Modianos kortroman "Lilla Smycket" är full med frågetecken, av såväl psykologisk som episk karaktär.

Hur kan en så ung kvinna klara sig ekonomiskt och praktiskt ensam i miljonstaden Paris? Varifrån får hon pengar så hon kan betala sitt hyresrum på Rue Coustou? Varför betalar hon sin försumliga mors hyresskulder utan att ge sig till känna? Har hon förlåtit henne? Framför allt undrar man hur hennes unga liv kommer att gestalta sig efter att hon vaknat upp på sjukhuset efter en överdos sömntabletter, som den vänliga apotekaren försett henne med. Kommer hennes ensamhet så sakteligen att minska? Kommer hon att försonas med minnena av en övergiven barndom? Hoppet står till de två människor i hennes närhet, som ser och bryr sig, men räcker de till?

Romanens handling torde utspela sig någon gång i slutet av 1960-talet då Paris i storlek ännu var hanter- och promenerbar. Thérèses förflyttningar genom staden - till fots eller med métron - beskrivs så ingående att man kan följa dem på en stadskarta. De väcker egna minnen av Paris sommaren 1965, likaså det faktum att även ungdomar tilltalar varandra med "vous" (ni). En artig kyla människor emellan, som dock rymmer stor respekt för andras integritet.


Thérèse sträcker ut handen efter minnesskärvor från det förflutna.  En gammal telefonkatalog, ett ombyggt hotellrum, bleknade fotografier och papperslappar. Det enda hon minns säkert är att hon kallades för "Lilla Smycket" av sin egocentriska mamma. En accessoar, att ha eller att mista. Jag tror mig aldrig ha läst om en så misshandlad barndom som denna, och med så många obesvarade frågor.



God fortsättning till er alla i Litterära Salongen! Och glöm inte årets första träff, onsdag den 21 januari, kl 17.00, i GEO-huset.


Marie-Anne