Höstens första bokval - Chimanda Ngozi Adichies "Americanah" hör, enligt mitt tycke, till de mer intressanta som Salongen har gjort under åren. Så många nya perspektiv, funderingar, associationer och tankar som romanen givit mig på dess nästan sexhundra sidor, som aldrig blev sega eller långtråkiga. Bladvändare - ja! Och lustigt nog hörde jag hela tiden en envis melodi ringande i huvudet, en blinkning från 1960-talet: ... "I like to be in A-me-ri-ca/Okay for me in A-me-ri-ca/Everything free in A-me-ri-ca/For a small fee in A-me-ri-ca".
Det puerto-ricanska gängets hyllning i Leonard Bernsteins toner till sitt nya fosterland, framförd av bland andra Rita Moreno i West Side Story från 1961.
"Okay for me in America"...? För de unga och framåtsträvande i "Americanah" är England finare än Nigeria, men allra finast är Amerika. Ett utbildningsstipendium till något av Ivy League-universiteten där sporrar de nigerianska studenterna till högklassiga studieresultat vid landets universitet, och de som lyckas ta sig genom den trånga porten, anträder färden med stora förväntningar och en hel del aningslöshet. Detta med "ras" och "främlingskap". Som Rita Moreno påpekar i musikalen: .."Nobody knows in A-me-ri-ca/Puerto Rico's in A-mer-ri-ca".
Nej, inte heller Nigeria; man är från Afrika, kort och gott, om man är svart. Och i Amerika blir Ifemelu för första gången "svart" med dess konsekvenser, vilket föranleder henne att starta sin blogg, "Rastaggat eller nyfikna betraktelser om att vara svart i Amerika av en icke-amerikansk svart". Inläggen i denna hör till det absolut bästa i romanen! Klarsynta, humoristiska och med oväntade nya perspektiv på frågor som immigration, etnicitet, klass och kön. Vem hade ett ögonblick tänkt på t ex "hår som rasmetafor", och att Michelle Obamas frisyr skulle signalera något speciellt? Inte jag, i varje fall, jag trodde den var naturlig, och inte framställd med plattång.
"Americanah" vill ta livtag på flera stora och brännande ämnen, samtidigt som romanen också skildrar en kärlekshistoria, som omspänner flera decennier. Denna är det som jag har svårast att ta till mig, paret Obinze och Ifemelus långvariga relation och icke-relation. De gnabbas med varandra precis som kärleksparen i min barndoms flickböcker, skiljs åt, återförenas efter tretton år, skiljs åt igen - och där tror man slutet är. Men, nej då! Efter sju långa tysta månader dyker Obinze upp igen - som Odyssevs efter irrfärderna - och paret faller i varandras armar. - "Ceiling, kom in". Har ingenting annat hänt i Ifemelus liv under tiden, annat än denna långa ovissa väntan?
Kapitlen om Obinzes mödosamma och frustrerande tid i London ger insikter som inte belyses i immigrationsreportagens text och bilder, inte på detta hudnära och nakna sätt, så man upplever varje förödmjukelse och missräkning nästan som sin egen. Trots sin utbildning, intelligens och kapacitet lyckas Obinze aldrig ta sig ens i närheten av ett värdigt liv i England, och till Amerika är dörrarna stängda efter 11 september. Först som återvändare lyckas han skapa sig en framtid och en familj samt medlemskap i den illustra "återvändarklubben". Bland de nyrika entreprenörerna fanns en stol ledig för honom.
Att läsa om Nigerias, dess historia, politik, kultur och geografi ger en bra bakgrund till romanen, samtidigt som man snart ser vad Adichie valt att inte beröra, eller bara antyda i denna roman (som t ex oljeutvinningens svåra konsekvenser). Jag rekommenderar svenska wikipedias utförliga och aktuella artikel, och läs gärna även romanen om "Little Bee" av Chris Cleave (sv. övs. 2012), ett betydligt mörkare nigerianskt immigrantöde.
Här nedan en karta över Nigeria och dess 36 delstater. Med denna mångfald förstår man varför landet plågats av både inbördeskrig (Biafra) och statskupper. Låt oss hoppas att dagens demokratiska styre kommer att bestå!
/Marie-Anne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar