Chimamanda ser på Amerika

Americanah innehåller en fin romanidé, tycker jag, nämligen bandet mellan Ifem och Obinze som hålls vid liv tack vare att de lever skilda åt. Hur påverkar det Ifems liv? Hindrar det henne att bilda familj? Är det det som drar henne tillbaka till Nigeria? Nigeria, svårt anfrätt av det som kallas korruption. Både Ifems faster och senare Obinze tycker man har mindre hedervärda förbindelser med Makten och Pengarna. Ifems fader däremot vägrar kalla chefen för Mamsen och får sparken. Men det är tufft att vara i onåd, ingen rättvisa finns och han måste böja sig, hur djupt framgår inte.
Ungdomarna som växer upp i utbildad medelklass är helt inriktade på att studera i USA eller England trots att det kan innebära att man får städa toaletter. Ifemelu upptäcker i Amerika att hon har blivit svart, det hade hon inte varit förut. Jag antar att Chimamanda framgångsrikt har bloggat om ras och en del av detta har lyfts in i romanen. Tyvärr tycker jag det är för mycket fokus på bekymmer i stil med att vita människor tittar snett på henne när hon står i kön till första klass på flygplatsen. Lustigt nog nämns samma bekymmer av en annan svart, framgångsrik kvinna i en intervju i DN, Roxane Gray. Det saknas solidaritet med de svarta grabbarna som blir skjutna i ryggen av rasistiska poliser.
Överhuvudtaget är det en motbjudande livs- och umgängesstil som vsas upp. Det gäller att till varje pris hävda sig och visa upp sina rikedomar. Blaines syster Shan glänser i sällskapslivet och det gillar inte Ifemelu. Var finns ett seriöst intresse för litteratur, forskning och lärande (Stoner!)? Ett seriöst samhällsintresse, t.ex. böcker och teater för missgynnade ungdomar (Henning Mankell!)? Jag känner mig ganska kritisk till Chimamanda som tycks tycka att den här livsstilen är fullständigt OK. Det är inte satir hon skriver. På ett ställe blir hon lite satirisk mot en akademisk text som handlar om "den intertextuella modernitetens semiotiska dialektik..." Jag håller med henne om att detta inte kan vara läsvärt.
Den sympatiske Obinze säger vid ett tillfälle att han inte vill bli kallad ödmjuk, kamraterna tycker tydligen att han är sådan. Nej säger han, jag är inte särskilt ödmjuk och genom att kalla mig så gör ni arrogansen till det normala. Ja arrogansen tycks verkligen vara det normala hos människorna i denna roman. Dostojevskijs Idioten blir kallad god, man säger att den romanen, som nu också blir pjäs i Stockholm, handlar om en god människa. Det sorgliga är att han inte är så väldigt mycket godare än vi alla borde kunna vara. Den aggresiva självhävdelsen är ganska utbredd bland människorna som vill synas, göra karriär och tjäna pengar. Jag som allrid lyckats undvika sådana kretsar tycker att vanlig hygglighet också är utbrett bland vanliga människor och med de senaste nyheterna om engagemang för att välkomna flyktingar så behöver man inte ge upp hoppet om mänskligheten.