Sandemoses bok om pojken från Jante är tvivelsutan en av de
moderna klassikerna och en ”måste-läsas”-roman. Men äntligen på plats hemma - vad är det som gör att ögonlocken bara vill
falla igen?? Redan efter ett trettiotal sidor, och fortsättningen lovar ingen
bättring. Ett desperat grepp med tummen och pekfingret framåt i boken visar
bara ”mer av samma sak”. Flera berättelser och bevis på människornas dumhet,
ondska, översitteri, missunnsamhet och själsliga fulhet, som förvridit ett helt
samhälle, och förkrympt det uppväxande släktet. Ett krig pågår
ständigt mellan Jantes innevånare, hög och låg, gammal och ung,väl formulerat
av Jante-lagens tio budord. Ingenstans finns det skydd att söka. Det gäller att
fly eller gå under. Pojken Espen flyr så småningom, men först efter att ha
utsatt sig för alla de kränkningar och förödmjukelser som är möjliga i staden
Jante, vilket noggrant redovisas på femhundra sidor.
Kan Jante-mentaliteten ha någonting att göra med fattigdom,
nöd, trångboddhet, sjukdomar och allmänt snusk? De yttre förhållandena som
skildras känns väl igen från den samtida arbetarlitteraturen (Martinson, Lo-Johansson,
Nexö m fl). Ibland undrar man vem av dem som det är man läser på dessa sidor.
Sant är dock att Jante-lagen består, och är en global
företeelser som inga gränser känner. Dessvärre går den också väl i par med
dagens jag-förhärligande privategoism.
Aksel Sandemose var en komplicerad och dubbelbottnad
människa, vilket tydliggörs av Kerstin Ekmans recension av sonen Jörgen
Sandemoses biografi över sin far, utkommen 2004. ”En fadersskändning av
mytologiska mått”, skriver hon, vilket gör läsaren mera nyfiken på romanens
upphovsman än dess innehåll. En psykologisk gåta är hur denne av
Jante-mentaliteten så plågade man
insiktslöst kunde låta sina egna barn bli ”till statister i min janteskräck”,
”leva på resande fot” och ”inte slå rot” någonstans (s. 88)? Man anar ett nytt
och annorlunda trauma i nästa generation, men är det Jantes fel?
Läs och njut av Kerstin Ekmans klara och fulländade prosa,
som jag tycker lägger en hel del knaggligheter i boken på plats. Det är
tröttsamt med författare, som vill vara djupsinniga filosofer utan att först ha
erövrat makten över sitt språk och ”det dunkelt tänkta”.
Marie-Anne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar