Att katalogisera sitt liv

 

Den här romanen kommer inte att handla om den person som läsaren möter redan på första sidan, dvs arvtagaren, filosofie magister Sven Salkvist, som motvilligt beger sig iväg till den mörka landsorten för att ta arvet och dödsboet i besittning. Arvonkeln, f.d. folkskoläraren Anton Danielsson, har behagat testamentera både kontanter och ett mindre bohag till ett värde av 7.381 + 435 kr till sin sysslings ättelägg, som han aldrig har träffat. Möjligen känt viss avlägsen sympati för på grund av liknande skolastisk läggning. Och: .... "Han [Salkvist]hade självfallet god användning för sju-åttatusen och han var ganska upplivad."  En rejäl summa på 1940-talet (romanen utkom 1947).

Resan börjar inte så bra; Salkvist möter förre häradsskrivaren Linné för att kvittera ut ett antal nycklar, och de båda sturska herrarna blir genast okontanta. Så när Salkvist äntligen anländer till den bostad, torpet Larstorp, som arvonkeln delat med ett äldre par, är han både arg, hungrig och utmattad efter resan. Samt konstaterat hur obehagligt mörk och enslig den svenska landsbygden ter sig vintertid och att han tusen gånger hellre vore i Stockholm just nu. Men den tåliga Fina Johansson släpper in honom och introducerar honom för de enkla rum där Anton Danielsson huserat under sina sista år som pensionär. Salkvist ryser av vämjelse, och blir extra illa berörd av den säng han förväntas logera i, eftersom onkeln led av folksjukdomen tbc. Följden blir att han sitter uppe med en flaska cognac hela natten, sorterar och går igenom Danielssons sparsamma ägodelar, endast avbruten av ett kort besök av kyrkoherde Brunell på artighetsvisit. Och när denne tagit farväl, börjar romanen ta fart. För: Vem var Anton Danielsson egentligen? Hur hade hans liv sett ut? När Salkvist hittar kartoteket över De eviga följeslagarna och Bildhuggarna börjar pusslet ta form av en större bild.

Här presenteras på ett hart när genialiskt sätt de viktiga och mindre relevanta nyckelpersonerna i Anton Danielssons liv utifrån ett omsorgsfullt skött kortregister, där samtliga kända persondetaljer noterats och bokförts. Danielsson skulle ha blivit en utmärkt katalogisatör, om han valt biblioteksbanan, tänker läsaren, som snart låter sig snärjas av de ypperliga, stundom muntra, personskildringarna och de ofta tragiska förvecklingarna som följt den troende folkskolläraren genom livet. Ödet eller en Högre Makt tycks oupphörligen ha varit emot honom, och om inte annat så har trångsynta och elaksinnade människor satt krokben för hans lycka. Endast skolarbetet har givit honom tillfredsställelse och mening samt stödet av en svagt flämtande gudstro. 

Jag ser det som att romanen handlar om livsbesvikelser och förmågan att hantera dessa. Till slut tvingas man bekänna färg: Så här blev det. Vi är alla insnärjda i varandras livsvävar, och rätt som det är uppstår revor och trassel. Man styr inte till fullo händelseutvecklingen eller sitt eget öde. 

Även jag undrar om Sven Salkvist kom till insikt efter vaknatten med kartoteket och återvände till stan som en visare och mer tolerant man. 

Olle Hedberg (1899-1974).
Bild från Wikipedia.

Ett kartotek hos Olle Hedberg

Vilken rolig idé, att skriva ner på kort karakteristiker av alla människor man träffat! Skall jag börja tänka tillbaka och skriva ner mina intryck av mina kollegor genom åren? Nej nej, men en gång slog mig den tanken att min inställning till dem, mest kvinnor då, var olika i nyanserna. Ganska många tyckte jag ju om, men på olika sätt. Nog om detta. Sven Salkvist, vilken stropp! Jag undrar om han i slutet av boken har förändrats något, om han slutar se ner på sina medmänniskor och behandla dem som mål för elakheter? Om han blir något mindre självcentrerad, för han blir visst lite fängslad av Danielsons människointresse. Det är ju så dumt att begränsa sitt liv på det sätt som Salkvist lever. Jag jämför med advokaten i Mauriacs bok Ormboet, som hatar sin familj och klipper som nygift av det spirande livet för att girigt endast samla rikedomar. Den direkta orsaken är hans tolkning av något som hans unga hustru säger, återigen denna självcentrering, han är oälskad, han ser sig själv som ett offer. Salkvist fastnar i sin bekvämlighet och går miste om så många upplevelser som livet kan ge. Tyvärr, tyvärr, katoliken Mauriac låter Gud sända en ljusstråle in i den döende advokatens hjärta, och Hedberg leder med Guds hjälp in Danielson på ett anspråkslöst stilla liv på landet. Kanske har Gud ett kartotek över oss alla? Som läses upp på den yttersta dagen. Vad har jag att säga till mitt försvar? Jag gjorde så gott jag kunde.

Radetzkymarschen och von Trotta

Slaget vid Solferino, den 24 juni 1859.
Målning av Adolphe Yvon. Bild från Wikipedia.

Släkten Trotta von Sipoljes upphöjelse tar sin början med slaget vid Solferino 1859, där den först adlade Trotta räddar kejsar Franz Josef från en kula, ämnad åt det kejserliga hjärtat. Detta hjältedåd medför inte bara adelskap, utan även tacksamhet och nådiga gentjänster som beviljas i tre generationer Trotta, fram till kejsar Franz Josefs död år 1916. Men under tiden spricker det grandiosa Habsburgska kejsardömet sönder med början med skotten i Sarajevo och Första världskrigets utbrott 1914. Yverboren nationalism och växande socialism sprider sig som ogräs i riket, och det sistnämnda måste kuvas av gendarmer och militär med dragna bajonetter. Den håglösa armén vaknar till liv då den plötsligt får en annan uppgift än kortspel och dryckenskap. Gud bevare kejsaren! Oundvikligt att det spills blod och staplas döda kroppar, när äran, släktens och arméns, måste upprätthållas. 

Om detta tycker den yngste von Trotta inte helhjärtat. Det skaver i hans känsliga själ, när han tvingas till våldshandlingar och bevittna "ännu fler blodspår utmed sin livsväg". Barnbarnet till "Hjälten från Solferino" har en olycklig benägenhet att dra till sig katastrofer, som slutar med ond bråd död. Inte undra på att skuldkänslorna måste dämpas med flitigt intag av "90-procentigt", när han hamnar i en gränspostering mot ryska gränsen. Hans far, den stränge kretspresidenten, konstaterar ideligen att "min son är svag, han behöver hjälp", men avsked från armén? Nej, det är otänkbart. En far bestämmer över sin son, även när denne är omyndig. Och sonen svarar "ja, pappa". Redan då var Österrike präglat av en strikt och omutlig patriarkalisk anda.

Frodiga naturskildringar inramar romanens händelseförlopp och personskildringar med kväkande grodor, träskmark och skördemogna fält, ibland lite till övermått. Ju skönare landskap, desto tristare kasern- och krogliv. De stamanställda officerarna beskrivs som styvnackade marionetter, utan själ, känsla eller intellekt. Kvinnoporträtten - de fåtal som existerar - är inte mer nyanserade; koketta, hjälplösa dockor som viljelöst sveps med i ett skeende som de inte kan påverka. 

Som läsare inväntar man det oundvikliga tragiska slutet på ätten Trotta, som man förstår måste komma, om än sent i romanen. Och mycket riktigt, sonsonen till hjälten vid Solferino möter sin död under pågående anfall vid en gränspostering när han hämtar vatten åt sina törstande soldater i jägarbataljonen. Han räddar - inte en kejsare, men en hink vatten. "Så slutade löjtnanten baron Carl Josef Trotta" (s. 414).

Hans far, kretspresidenten, överlevde både sonen och sin kejsare, men inte länge. Som borgmästaren yttrade efter begravningen: - "Ingen av dem kunde överleva Österrike". 

Fakta och bild från svenska Wikipedia:

Johann Joseph Wenzel Anton Karl Franz Radetzky von Radetz (1766-1858) var en böhmisk-österrikisk greve och militär. Dagens historiker ser Radetzky som en av Österrikes mest betydelsfulla militärer under 1800-talet. Under sin samtid var han även mycket omtyckt av sina soldater, vilka kallade honom för "Vater". Radetzky tjänstgjorde under åren 1784-1858 och nådde graden av fältmarskalk, samtidigt som han var generalguvenör över Lombardiet-Venetien.

Läs mera här.

//Marie-Anne

Far och sons vidare öden

 Stackars den olycklige Carl Josef, så oföretagsam och okunnig om tillvaron. Har det haft betydelse att fadern aldrig tagit sig an honom? Han är en smula obegåvad och har utbildats till att lyda framför allt. Han har inte någon naturlig lust att umgås med sina kamrater, han är ensam. Han försätts i en omöjlig situation när han blir beordrad att bevaka en arbetardemonstration. Jag antar att hans kamrater med bättre insikt höll sig undan en sådan kommendering. Så typiskt att han säger sig att man ju inte kan skjuta på människorna som har möte på allmän plats, men när den civile ordningens väktare på platsen uppmanar honom att ge en sådan order så gör han det. (Ami har skrivit om en motsvarande händelse i Järfälla, ”Tumultet vid Tånglöt”. Som sig bör var omständigheterna och följderna beskedligare och redan då, 1890, delvis i arbetarnas favör: länsman dömdes till 20 kr böter för att ha kallat socialdemokraten Axel Rylander lösdrivare. Grosshandlare Göthberg på Säby friades dock. Artikel i Järfälla hembygdsblad som kanske har undgått er)

Det parallella slutet för familjen Trotta och imperiet Österrike Ungern skildras i ett magnifikt åskväder med åtföljande dramatiska nyheter om mordet i Sarajevo. Där framträder de ungerska våldsbejakande nationalisterna i dålig dager. Nationalismen är en idé från 1800-talet som kan missbrukas å det grövsta och som fortsätter att sabotera livet för oskyldiga människor i dagens värld. 

Jag tycker att författaren Joseph Roth framstår som en mycket livserfaren och påläst stjärnjournalist som här har skildrat tomheten i militärlivet och det människofientliga i militära ideal i samhället eller vad det nu är som har gjort kretspresidentens liv onödigt torftigt.

Nu har jag slutet kvar att läsa.

Herrarna Trotta von Sipolje

 Man blir inte närmare bekant med någon av tre generationer Trotta. De är väldigt löst skisserade. Alltså är det något annat författaren vill berätta. Det är för mig väldigt glädjande att Roth skriver om ljusa och goda känslor och handlingar. Kanske vill han beskriva imperiet så mot bakgrund av det nationalistiska kaos som följde. Hjälten själv reagerar rakryggat på det lögnaktiga sätt hans bedrift beskrivs i böcker för barn. Mycket aktuellt i vår tid där Lögnen härjar hejdlöst. Vidare skriver Roth ingående om t.ex. Carl Josefs kärlek till fru Slama, hans vänskap med regementsläkaren och kretspresidentens närvaro vid trotjänarens dödsbädd. Det är uppbyggligt utan att vara osant, i kontrast till allt våld och alla hemskheter som sköljer över oss i nyheterna, i underhållningsindustrin och även i litteraturen. 

Nu skall det bli intressant att följa kretspresidentens uppvaknande och hoppas att Carl Josef kan rycka upp sig och lämna militärlivet som han aldrig passat för. Kan far och son slå om och bli godsägare och införa moderna jordbruksmetoder i Slovenien? Nej, nu börjar det likna osann socialistisk realism. Det blir fint att följa Roths berättelse vidare, han har säkert en överraskande fortsättning att ge oss.

Salongen har kommit ikapp - rapport från Gärdet

 

På väg mot ett nytt år kan Salongens medlemmar konstatera att vi nu har kommit ikapp med vår läsning efter ett fattigt pandemiår under 2020. Mellan december 2021 och december 2022 har vi faktiskt hunnit träffas och diskutera sex sinsemellan ganska olikartade titlar. Jag listar dem nedan, och när jag kommit ihåg, även förslagsställarens namn. (Fyll gärna i där det saknas!). 

2020

Kristof, Agota, Den stora skrivboken, 1986. (Hillevis förslag).

Sullivan, Mark, Under en brinnande himmel, 2017. (Marie-Anne)

2021

Robinson, Marylinne, Gilead, 2004. (Carin)

2022

Abdulrazah Gurnah, Paradiset, 1994 (Bookerpriset). 

Stuart, Douglas, Shuggie Bain, 2020. (Bookerpriset. Angela)

Owens, Delia, Där kräftorna sjunger, 2020. (Marie-Anne)

Ernaux, Annie, Åren, 2020. (Carin).

Mann, Thomas, Döden i Venedig, 1912.  (Hillevi)

Som första bok år 2023 läser vi klassikern "Radetzkymarschen" av Joseph Roth, utkommen 1932. Marie-Annes förslag, och det finns gott om exemplar på stadsbiblioteket. 

Väl mött onsdag den 15 februari, 2023, och tills dess önskas alla i Salongen en mycket:

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

av Marie-Anne, er sammankallande.

Bilderna är från mitt hemmaalbum.

En stalkers historia

 

Bild från filmen med samma namn, premiär 1971.
Björn Andrésen (Tadzio) och Dirk Bogarde (Aschenbach).

Den kultförklarade novellen från 1912, som blev omtalad film i Luigi Viscontis regi 1971 - står den sig även år 2022? Svårt att ge ett bra svar på, men en sak är säker: av läsaren krävs ett oändligt tålamod med huvudpersonens skönanderi och människoförakt. 

Författaren och skönanden Gustav von Aschenbach är nämligen något speciellt i själv, och "hela hans väsen var inställt på berömmelse" (s. 13). Fortsättningsvis (s. 14): ..."Lika fri från det banala som från det excentriska var hans talang som skapad att vinna den breda publikens tilltro och på samma gång väcka de kräsnas beundrande och fordrande intresse". 

Vad hade då von Aschenbach åstadkommit som legitimerade dessa lovord? Tja, i likhet med en senare i historien omsusad potentat så vurmade han för Fredrik den store, vilket givit upphov till "ett klart och mäktigt prosaepos", samt en berättelse, betitllad "En eländig" (s. 10).

Snart undrar läsaren om titeln bör appliceras även på berättelsens författare. Resan till Venedig blir nämligen dödlig, visar det sig.

Redan vid dess start råkar finsmakaren och esteten ut för idel sjabbiga upplevelser. Medpassagerarna på ångbåten är fula, löjliga och patetiska och gondoljärerna uppstudsiga, lyder inte resenärens order om färdvägen till Lido. Väl där upptäcker han tvånget att dela matsalen med andra gäster och hälsa hövligt på dem. En stor uppoffring i bekvämligheten - om det inte vore för Tadzio, den polske ynglingen, som befinner sig på samma hotell med sin familj. Tadzio blir Aschenbachs räddning ur ledan och melankolin, och snart förföljer den åldrade författaren honom med blickar och dessvärre även steg. Pojkens skönhet skapar en besatthet hos Aschenbach, och hela hans vistelse omplaneras till att skapa tillfällen för betraktan och beundran. På stranden, i matsalen, i sällskapsutrymmena och i Venedigs gränder. På avstånd men ändå alltid i närheten och i Tadzios kölvatten. Det förvånar mig att familjen inte reagerade, endast pojken avger ibland småleenden som eldar på förföljarens iver. 

Är inte detta en form av tidigmodern stalking, så vet jag inte vad det ska kallas. En last som får sin lön i döden, i en vilstol på Lidos strand, och med Tadzios smärta gestalt inom synhåll in i det sista. Som en vattennymf låter han sig uppslukas av vågorna och förblir sålunda odödlig och onåbar för den pest som hemsöker Venedig.

Jag kan inte låta bli att föra berättelsen vidare, och då ur Tadzios perspektiv. Hur upplevde han att bli förföljd med trånande blickar av en äldre man med färgat hår och smink? Var han smickrad, besvärad, road eller rentav arg? Vem skriver om denna novell ur Tadzios synvinkel, en slags "Pour Tadzio - l'autre vue"?

/Marie-Anne