Att katalogisera sitt liv

 

Den här romanen kommer inte att handla om den person som läsaren möter redan på första sidan, dvs arvtagaren, filosofie magister Sven Salkvist, som motvilligt beger sig iväg till den mörka landsorten för att ta arvet och dödsboet i besittning. Arvonkeln, f.d. folkskoläraren Anton Danielsson, har behagat testamentera både kontanter och ett mindre bohag till ett värde av 7.381 + 435 kr till sin sysslings ättelägg, som han aldrig har träffat. Möjligen känt viss avlägsen sympati för på grund av liknande skolastisk läggning. Och: .... "Han [Salkvist]hade självfallet god användning för sju-åttatusen och han var ganska upplivad."  En rejäl summa på 1940-talet (romanen utkom 1947).

Resan börjar inte så bra; Salkvist möter förre häradsskrivaren Linné för att kvittera ut ett antal nycklar, och de båda sturska herrarna blir genast okontanta. Så när Salkvist äntligen anländer till den bostad, torpet Larstorp, som arvonkeln delat med ett äldre par, är han både arg, hungrig och utmattad efter resan. Samt konstaterat hur obehagligt mörk och enslig den svenska landsbygden ter sig vintertid och att han tusen gånger hellre vore i Stockholm just nu. Men den tåliga Fina Johansson släpper in honom och introducerar honom för de enkla rum där Anton Danielsson huserat under sina sista år som pensionär. Salkvist ryser av vämjelse, och blir extra illa berörd av den säng han förväntas logera i, eftersom onkeln led av folksjukdomen tbc. Följden blir att han sitter uppe med en flaska cognac hela natten, sorterar och går igenom Danielssons sparsamma ägodelar, endast avbruten av ett kort besök av kyrkoherde Brunell på artighetsvisit. Och när denne tagit farväl, börjar romanen ta fart. För: Vem var Anton Danielsson egentligen? Hur hade hans liv sett ut? När Salkvist hittar kartoteket över De eviga följeslagarna och Bildhuggarna börjar pusslet ta form av en större bild.

Här presenteras på ett hart när genialiskt sätt de viktiga och mindre relevanta nyckelpersonerna i Anton Danielssons liv utifrån ett omsorgsfullt skött kortregister, där samtliga kända persondetaljer noterats och bokförts. Danielsson skulle ha blivit en utmärkt katalogisatör, om han valt biblioteksbanan, tänker läsaren, som snart låter sig snärjas av de ypperliga, stundom muntra, personskildringarna och de ofta tragiska förvecklingarna som följt den troende folkskolläraren genom livet. Ödet eller en Högre Makt tycks oupphörligen ha varit emot honom, och om inte annat så har trångsynta och elaksinnade människor satt krokben för hans lycka. Endast skolarbetet har givit honom tillfredsställelse och mening samt stödet av en svagt flämtande gudstro. 

Jag ser det som att romanen handlar om livsbesvikelser och förmågan att hantera dessa. Till slut tvingas man bekänna färg: Så här blev det. Vi är alla insnärjda i varandras livsvävar, och rätt som det är uppstår revor och trassel. Man styr inte till fullo händelseutvecklingen eller sitt eget öde. 

Även jag undrar om Sven Salkvist kom till insikt efter vaknatten med kartoteket och återvände till stan som en visare och mer tolerant man. 

Olle Hedberg (1899-1974).
Bild från Wikipedia.