En stalkers historia

 

Bild från filmen med samma namn, premiär 1971.
Björn Andrésen (Tadzio) och Dirk Bogarde (Aschenbach).

Den kultförklarade novellen från 1912, som blev omtalad film i Luigi Viscontis regi 1971 - står den sig även år 2022? Svårt att ge ett bra svar på, men en sak är säker: av läsaren krävs ett oändligt tålamod med huvudpersonens skönanderi och människoförakt. 

Författaren och skönanden Gustav von Aschenbach är nämligen något speciellt i själv, och "hela hans väsen var inställt på berömmelse" (s. 13). Fortsättningsvis (s. 14): ..."Lika fri från det banala som från det excentriska var hans talang som skapad att vinna den breda publikens tilltro och på samma gång väcka de kräsnas beundrande och fordrande intresse". 

Vad hade då von Aschenbach åstadkommit som legitimerade dessa lovord? Tja, i likhet med en senare i historien omsusad potentat så vurmade han för Fredrik den store, vilket givit upphov till "ett klart och mäktigt prosaepos", samt en berättelse, betitllad "En eländig" (s. 10).

Snart undrar läsaren om titeln bör appliceras även på berättelsens författare. Resan till Venedig blir nämligen dödlig, visar det sig.

Redan vid dess start råkar finsmakaren och esteten ut för idel sjabbiga upplevelser. Medpassagerarna på ångbåten är fula, löjliga och patetiska och gondoljärerna uppstudsiga, lyder inte resenärens order om färdvägen till Lido. Väl där upptäcker han tvånget att dela matsalen med andra gäster och hälsa hövligt på dem. En stor uppoffring i bekvämligheten - om det inte vore för Tadzio, den polske ynglingen, som befinner sig på samma hotell med sin familj. Tadzio blir Aschenbachs räddning ur ledan och melankolin, och snart förföljer den åldrade författaren honom med blickar och dessvärre även steg. Pojkens skönhet skapar en besatthet hos Aschenbach, och hela hans vistelse omplaneras till att skapa tillfällen för betraktan och beundran. På stranden, i matsalen, i sällskapsutrymmena och i Venedigs gränder. På avstånd men ändå alltid i närheten och i Tadzios kölvatten. Det förvånar mig att familjen inte reagerade, endast pojken avger ibland småleenden som eldar på förföljarens iver. 

Är inte detta en form av tidigmodern stalking, så vet jag inte vad det ska kallas. En last som får sin lön i döden, i en vilstol på Lidos strand, och med Tadzios smärta gestalt inom synhåll in i det sista. Som en vattennymf låter han sig uppslukas av vågorna och förblir sålunda odödlig och onåbar för den pest som hemsöker Venedig.

Jag kan inte låta bli att föra berättelsen vidare, och då ur Tadzios perspektiv. Hur upplevde han att bli förföljd med trånande blickar av en äldre man med färgat hår och smink? Var han smickrad, besvärad, road eller rentav arg? Vem skriver om denna novell ur Tadzios synvinkel, en slags "Pour Tadzio - l'autre vue"?

/Marie-Anne