Radetzkymarschen och von Trotta

Slaget vid Solferino, den 24 juni 1859.
Målning av Adolphe Yvon. Bild från Wikipedia.

Släkten Trotta von Sipoljes upphöjelse tar sin början med slaget vid Solferino 1859, där den först adlade Trotta räddar kejsar Franz Josef från en kula, ämnad åt det kejserliga hjärtat. Detta hjältedåd medför inte bara adelskap, utan även tacksamhet och nådiga gentjänster som beviljas i tre generationer Trotta, fram till kejsar Franz Josefs död år 1916. Men under tiden spricker det grandiosa Habsburgska kejsardömet sönder med början med skotten i Sarajevo och Första världskrigets utbrott 1914. Yverboren nationalism och växande socialism sprider sig som ogräs i riket, och det sistnämnda måste kuvas av gendarmer och militär med dragna bajonetter. Den håglösa armén vaknar till liv då den plötsligt får en annan uppgift än kortspel och dryckenskap. Gud bevare kejsaren! Oundvikligt att det spills blod och staplas döda kroppar, när äran, släktens och arméns, måste upprätthållas. 

Om detta tycker den yngste von Trotta inte helhjärtat. Det skaver i hans känsliga själ, när han tvingas till våldshandlingar och bevittna "ännu fler blodspår utmed sin livsväg". Barnbarnet till "Hjälten från Solferino" har en olycklig benägenhet att dra till sig katastrofer, som slutar med ond bråd död. Inte undra på att skuldkänslorna måste dämpas med flitigt intag av "90-procentigt", när han hamnar i en gränspostering mot ryska gränsen. Hans far, den stränge kretspresidenten, konstaterar ideligen att "min son är svag, han behöver hjälp", men avsked från armén? Nej, det är otänkbart. En far bestämmer över sin son, även när denne är omyndig. Och sonen svarar "ja, pappa". Redan då var Österrike präglat av en strikt och omutlig patriarkalisk anda.

Frodiga naturskildringar inramar romanens händelseförlopp och personskildringar med kväkande grodor, träskmark och skördemogna fält, ibland lite till övermått. Ju skönare landskap, desto tristare kasern- och krogliv. De stamanställda officerarna beskrivs som styvnackade marionetter, utan själ, känsla eller intellekt. Kvinnoporträtten - de fåtal som existerar - är inte mer nyanserade; koketta, hjälplösa dockor som viljelöst sveps med i ett skeende som de inte kan påverka. 

Som läsare inväntar man det oundvikliga tragiska slutet på ätten Trotta, som man förstår måste komma, om än sent i romanen. Och mycket riktigt, sonsonen till hjälten vid Solferino möter sin död under pågående anfall vid en gränspostering när han hämtar vatten åt sina törstande soldater i jägarbataljonen. Han räddar - inte en kejsare, men en hink vatten. "Så slutade löjtnanten baron Carl Josef Trotta" (s. 414).

Hans far, kretspresidenten, överlevde både sonen och sin kejsare, men inte länge. Som borgmästaren yttrade efter begravningen: - "Ingen av dem kunde överleva Österrike". 

Fakta och bild från svenska Wikipedia:

Johann Joseph Wenzel Anton Karl Franz Radetzky von Radetz (1766-1858) var en böhmisk-österrikisk greve och militär. Dagens historiker ser Radetzky som en av Österrikes mest betydelsfulla militärer under 1800-talet. Under sin samtid var han även mycket omtyckt av sina soldater, vilka kallade honom för "Vater". Radetzky tjänstgjorde under åren 1784-1858 och nådde graden av fältmarskalk, samtidigt som han var generalguvenör över Lombardiet-Venetien.

Läs mera här.

//Marie-Anne