Salongen har kommit ikapp - rapport från Gärdet

 

På väg mot ett nytt år kan Salongens medlemmar konstatera att vi nu har kommit ikapp med vår läsning efter ett fattigt pandemiår under 2020. Mellan december 2021 och december 2022 har vi faktiskt hunnit träffas och diskutera sex sinsemellan ganska olikartade titlar. Jag listar dem nedan, och när jag kommit ihåg, även förslagsställarens namn. (Fyll gärna i där det saknas!). 

2020

Kristof, Agota, Den stora skrivboken, 1986. (Hillevis förslag).

Sullivan, Mark, Under en brinnande himmel, 2017. (Marie-Anne)

2021

Robinson, Marylinne, Gilead, 2004. (Carin)

2022

Abdulrazah Gurnah, Paradiset, 1994 (Bookerpriset). 

Stuart, Douglas, Shuggie Bain, 2020. (Bookerpriset. Angela)

Owens, Delia, Där kräftorna sjunger, 2020. (Marie-Anne)

Ernaux, Annie, Åren, 2020. (Carin).

Mann, Thomas, Döden i Venedig, 1912.  (Hillevi)

Som första bok år 2023 läser vi klassikern "Radetzkymarschen" av Joseph Roth, utkommen 1932. Marie-Annes förslag, och det finns gott om exemplar på stadsbiblioteket. 

Väl mött onsdag den 15 februari, 2023, och tills dess önskas alla i Salongen en mycket:

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

av Marie-Anne, er sammankallande.

Bilderna är från mitt hemmaalbum.

En stalkers historia

 

Bild från filmen med samma namn, premiär 1971.
Björn Andrésen (Tadzio) och Dirk Bogarde (Aschenbach).

Den kultförklarade novellen från 1912, som blev omtalad film i Luigi Viscontis regi 1971 - står den sig även år 2022? Svårt att ge ett bra svar på, men en sak är säker: av läsaren krävs ett oändligt tålamod med huvudpersonens skönanderi och människoförakt. 

Författaren och skönanden Gustav von Aschenbach är nämligen något speciellt i själv, och "hela hans väsen var inställt på berömmelse" (s. 13). Fortsättningsvis (s. 14): ..."Lika fri från det banala som från det excentriska var hans talang som skapad att vinna den breda publikens tilltro och på samma gång väcka de kräsnas beundrande och fordrande intresse". 

Vad hade då von Aschenbach åstadkommit som legitimerade dessa lovord? Tja, i likhet med en senare i historien omsusad potentat så vurmade han för Fredrik den store, vilket givit upphov till "ett klart och mäktigt prosaepos", samt en berättelse, betitllad "En eländig" (s. 10).

Snart undrar läsaren om titeln bör appliceras även på berättelsens författare. Resan till Venedig blir nämligen dödlig, visar det sig.

Redan vid dess start råkar finsmakaren och esteten ut för idel sjabbiga upplevelser. Medpassagerarna på ångbåten är fula, löjliga och patetiska och gondoljärerna uppstudsiga, lyder inte resenärens order om färdvägen till Lido. Väl där upptäcker han tvånget att dela matsalen med andra gäster och hälsa hövligt på dem. En stor uppoffring i bekvämligheten - om det inte vore för Tadzio, den polske ynglingen, som befinner sig på samma hotell med sin familj. Tadzio blir Aschenbachs räddning ur ledan och melankolin, och snart förföljer den åldrade författaren honom med blickar och dessvärre även steg. Pojkens skönhet skapar en besatthet hos Aschenbach, och hela hans vistelse omplaneras till att skapa tillfällen för betraktan och beundran. På stranden, i matsalen, i sällskapsutrymmena och i Venedigs gränder. På avstånd men ändå alltid i närheten och i Tadzios kölvatten. Det förvånar mig att familjen inte reagerade, endast pojken avger ibland småleenden som eldar på förföljarens iver. 

Är inte detta en form av tidigmodern stalking, så vet jag inte vad det ska kallas. En last som får sin lön i döden, i en vilstol på Lidos strand, och med Tadzios smärta gestalt inom synhåll in i det sista. Som en vattennymf låter han sig uppslukas av vågorna och förblir sålunda odödlig och onåbar för den pest som hemsöker Venedig.

Jag kan inte låta bli att föra berättelsen vidare, och då ur Tadzios perspektiv. Hur upplevde han att bli förföljd med trånande blickar av en äldre man med färgat hår och smink? Var han smickrad, besvärad, road eller rentav arg? Vem skriver om denna novell ur Tadzios synvinkel, en slags "Pour Tadzio - l'autre vue"?

/Marie-Anne

Skönhetsdyrkan och döden

Det är en njutning att läsa Thomas Manns prosa när han skriver om sådant som inte engagerar honom, då han bara iakttar och reflekterar. Men då blir jag ju lurad av ajälvporträttet i början av berättelsen, den falske ynglingen i gul kostym som berusad av vanligt vin är oförmögen att stå stadigt, som lallande lullar omkring. Det berättas så oskyldigt. Senare i berättelsen kommer författaren gång på gång in på skönhetsdyrkan som stegras in i döden och det får väl kallas dekadans, som han har en vacklande inställning till. Gång på gång tar han också avstånd och talar för sans, måtta och förnuft. Detta som engagerar honom är för mig inte intressant. Ingenstans skriver han om andra former av skönhet, t.ex. vackra handlingar, vacker anspråkslöshet, en mors eller fars blick på sitt barn, osv osv. Till sist en vacker text ur Bergtagen (från Litteraturens världshistoria): Jag vill vara döden trogen i mitt hjärta men ändå hålla i klart minne att troheten mot döden och det förgångna endast är ondska och mörk vällust och människofientlighet om den behärskar vårt tänkande och handlande. För godhetens och kärlekens skull får människan inte låta döden få makt över sina tankar.

Agnes Bains resa mot helvetet

Omslag till svenska utgåvan.
Bild från Bokus.com

Glasgow under det tidiga åttiotalets Thatcher-år, här kännetecknat av

gruv- och industrinedläggelse, arbetslöshet, fattigdom, nöd och våld - kan det bli mer eländigt, smutsigt och svart än i denna Bookerprisbelönta (2020) debutroman av skotten Douglas Stuart? Ja, faktiskt, det bestående minnet av den delvis självbiografiska skildringen är Agnes Bains obönhörliga resa ner mot alkoholhelvetets djupaste avgrunder. Detta till trots att det är Shuggie, som är tänkt att stå i förgrunden och vara betraktaren och skildraren av familjen Bains vedermödor. Men egendomligt nog är hans konturer både vaga och suddiga. Ty vad får vi egentligen veta om pojken Shuggie?

Det första är att han "inte är som han ska vara", enligt omgivningen. Till och med Agnes tvingas suckande medge detta, och gör tappra försök att "morska upp" den yngste sonen. Äldre brodern Leek försöker lära honom att "gå som en karl" med breda steg, vilket Shuggie övar på, klivande på de smutsiga kolbitarna från nedlagda schakt. Tydligen förgäves; den skränande omgivningen påminner honom ideligen om vilken avvikare han är i den bistra intoleranta gruvbyn, dit familjen dumpats efter att Agnes make nummer två givit upp. 

Det andra är att Shuggies kärlek till sin vackra mamma är som beskrivet i Bibeln: den uthärdar allt och fördrar allt. Tålmodigt vaktar han sin mamma under de svåra perioderna, klär av, lägger till sängs och torkar spyor. Hans ängsliga ögon betraktar oroligt varje ny beundrare som dyker upp i Agnes omgivning - "hur kommer hon bli utnyttjad och bedragen den här gången?". Inte bara av halvgamla män på dekis, även de nergångna ovårdade kvinnorna i gruvbyn snyltar på Agnes inneboende godhet, tigger sprit och cigaretter, lurar henne att dricka igen under de få torrlagda perioderna. När de inte hånar och föraktar henne för den snofsiga stil som hon trots allt lyckas visa upp utåt:

"Shuggie tittade på sin mamma, nu förstod han att det här var hennes gåva. Varje dag tog hon på sig sitt smink, fixade håret och klättrade upp ur graven med högburet huvud. När hon hade blivit för full och skämt ut sig klev hon upp ur sängen, klädde sig i sin snyggaste kappa och gick ut för att möta världen. När hennes mage var tom och hennes ungar gick hungriga målade hon läpparna och låtsades som ingenting."

Vad kunde inte ha blivit av denna fighter till kvinna om hon inte fallit offer för spritdjävulen? 

Att familjen Bains öde inte var unikt framgår tydligt när Shuggie blir bekant med Leanne, som bor med sin apatiske far i en nergången husvagn. Leannes mor befinner sig i en ytterligare nedre del av spritinfernot och raglar hemlös, smutsig och trasig omkring på Glasgows gator. Leanne har slutat älska henne, men visar sin solidaritet genom att ge rena kläder, pengar och lite mat.

Stackars fattiga England med de djupaste av klassavgrunder. Långt ifrån Downton Abbey och The Crown irrar de gråaste, mest fattiga och hungriga på botten av samväldets utmarker. Finns det något hopp för någon eller några av dem? Boken slutar med en dans på blankpolerade klackar av Shuggie Bain, och man vill gärna tro att han kan klara sig vidare, upp mot ljuset.

//Marie-Anne

Rapport från underjorden

 Denna bok utspelas inom den samhällsklass som hos Orwell 1984 kallas proleter. De behövde inte övervakas, de intresserade sig inte för något ovanför sin snäva horisont. De fick hållas med sin fotboll och sitt öl. Här röstar alla på sverigedemokraterna och det roligaste som finns är att trakassera alla avvikande människor. En speciell fullträff får man in på Shuggies mamma som visst trodde att hon var nånting. Just i samband med den episoden då hon åter sänks ner i alkoholträsket är det svårt att föreställa sig hur den skyldige mannen tänker. Förstår han vad han har gjort? Givetvis får en person i en roman bära sig obegripligt åt. Romanen är egentligen ganska enformig men man uppfattar den inte så. Det måste vara ett gott betyg. Samhället betalar ut socialbidrag men överger dessa människor. Det måste till att börja med skapas arbeten för att få lite fason på dagarna. Dessutom behövde Agnes köpa lite vackra kläder och få lite vackra ting hemma i bostaden. En snäll men tråkig gubbe är ju också ett öde som inte höjer livsandarna, men hon hade otur med charmknutten Hugh Bain.   Jag vet inte varför den ena boken efter den andra kallas mästerverk. Ett äkta mästerverk är Orwells 1984.

Alltid steget före...

Bild från DN. Foto: Nicklas Thegerström.

....  är vi i Litterära Salongen på Gärdet. Så klart vi visste att Annie Ernaux skulle få Priset i år, och därför startade vi höstterminens läsning med hennes "Åren". Valet var Carins - tack för det!

Här är Svenska Akademiens motivering:

"för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar."

"pour le courage et la précision clinique avec lesquels elle dévoile les racines, l’étrangeté et les limitations collectives de la mémoire personelle."

Annie Ernaux gläds åt priset.
Foto från Boktugg.se. Fotograf: Gorm Kallestad/NTB/TT

Annie Ernauxs kollektiva år

 

Omslag till den engelska ljudbokupplagan.
Bild från nätet.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet", skrev författaren Stig Johansson, ett ofta använt citat. Så är det nog för de flesta, att till slut återstår mest fragment och avgörande milstolpar i ens liv. Den prisbelönte franska författaren Annie Ernaux har, inspirerad av Maupassant ("Une vie") och Proust ("Á la recherche des temps perdus"), sökt råda bot på detta genom att introducera en slags kollektiv självbiografi, där det individuella och det universella är sammanflätade och upphängda i varandra. Är det en bra idé? 

Tja, jag vet inte. Riskerar det inte att bli en själlös katalogaria utan ett tydligt subjekt i stället för alla dessa "man" och "vi"? Vem gör/tycker vad, och var alla dessa "vi" så uppenbart förtjusta i 68-rörelsen och utsikten till en ny vänsterregering? Läsaren kan stundom känna sig inföst i en PK-korridor, som hela tiden avviker åt vänster. 

Dock måste jag säga att jag uppskattade den första delen av boken, som behandlade författarens/bokens "man" barndom och uppväxttid - i Normandie och på olika internatskolor där hon/man som osäker klassresenär gör sitt bästa för att inte bli "avslöjad". Det påminner mig om Ernauxs tidigare utgivna "Min far", som jag fann mycket gripande och ärlig. Här gömmer hon sig inte bakom det kollektiva, utan gestaltar ett individuellt människoöde, liksom i "Kvinnan", som handlar om hennes mor. Det måste sägas att det individuella helt klart överträffar det kollektiva när det gäller att väcka empati och inlevelse, både i litteraturen och i verkligheten. Vem rörs till tårar att än en gång bli påmind om Kuwaitkriget, mordet på president Kennedy eller Mitterands död? We have been there before. 

Det här är svagheten med den här typen av biografiskt berättande; det riskerar att reduceras till att bli tidsmarkörer och ett evigt "namesdropping" av namn, sång- och filmtitlar, varumärken med mera. Ernaux vill gissla den ohöljda konsumismen - and no harm in that - men jag gissar att många av de inhemska läsarna missar kritiken och i stället ler belåtet och igenkännande vid omnämnanden av skurpulvermärken och kex. Som museibesökare: - "Ja, men en sån här hade vi också hemma, å vad vi tyckte om den!". Först vid skildringarna av de återkommande söndagsmiddagarna får tavlan liv, inte minst genom de tidsrelevanta samtalsämnena. 

När man läst de sista raderna kan man känna sig en aning nedstämd. - Ett helt liv, var det här allt? Är det inte lite futtigt, men är det politikens, samhällets, krigens, konsumismens eller vems fel är glanslösheten? Ingen stark personlighet lyser genom texten, men det är väl också andemeningen - att vi alla är "offer" för tidsandan och historiens oberäkneliga rörelser. Vare sig dessa rör sig mot vänster eller höger. Inte mycket till alternativ utlovas. 

//Marie-Anne

Åren

 Åren / av Annie Ernaux. (Jag hoppas jag läser rätt bok). Jag sitter i en stuga och har avläst att vi passerat 100 mm regn, så nu skriver jag ner några lösa rader,

Det är kanske inte så lätt att växa upp i en familj utan kulturella ambitioner och då själv gripas av ett brinnande intresse för film och litteratur. Man är avvikande. Men när man har tillräcklig studiebegåvning så kan man läsa vidare, leva i studentmiljö, umgås i en ny krets av människor som läser både politik- och kultursidorna och framför allt pratar, pratar, pratar ... (en fransk film i sammandrag). Vår huvudperson har lite överraskande koll på de populära programledarna i TV och alla varumärken i TV-reklamen. Något har gått snett. Livet stagnerar. 40-årskris. Är hon inte lärare? Är inte det en värdig uppgift i samhällets tjänst? Storpolitik är tjusigt men om man vill påverka i vardagen så finns kommunalpolitiken där. Alla är välkomna att engagera sig där. Det är väl OK att skilja sig och få det lite roligare, men hon borde skärpa sig och söka upp något medmänskligt engagemang i tillvaron för att må bättre på sikt. Så skulle hon bli mer sympatisk i mina ögon.

Hon nämner på ett ställe Gabrielle Russier, ett intressant fall om en lärarinna som blir orimlig straffad av franska staten (för en affär med en ung elev, en grabb). I en artikel om detta av Mavis Gallant i The New Yorker 1971 förklaras en del fenomen i det franska samhället för amerikanska läsare. Om franska skolor sägs t.ex. att det är väldigt stort avstånd mellan lärare och elever.

En historia om svek och övergivenhet

 

Marshlands, North Carolina. Bild från turistsajt på nätet.

North Carolinas träskmarker - vem hade hört talas om dem före Delia Owens kritikerrosade roman "Där kräftorna sjunger"? Inte jag i allafall, så jag måste googla fram dem för att bli överbevisad om att de faktiskt existerar. Och, minsann, de är till och med populära turistmål och vandringsleder idag! Men med all säkerhet under bekvämare förhållanden än de som Owens hjältinna, den unga Kya, tvingades växa upp och framleva sitt liv. Skönhet finns i omgivningarnas överflöd, men ack, vilken fattigdom, och därtill ständiga svek, övergivenhet och saknad. Kyas familjemedlemmar har en tendens att försvinna och upplösas i intet, den ena efter den andra. Först modern, redan i bokens inledningskapitel, sedan syskonen, en efter en, och till sist den försupne och lynnige fadern till ett ovisst öde.

Kvar blir en liten flicka, som måste klara sig på egen hand, och där den enda hjälpande handen som sträcks fram tillhör en annan kategori bland samhällets "outcasts", den färgade handlaren och hans moderliga hustru. Läsaren förundras över hur detta barn kan överleva på så mager och torftig kost och växa upp till en ung skönhet, som äntligen blir sedd av omgivningen, eller, rättare sagt, av dess unga män. "Träskflickan" blir en intressant utmaning för en av dem.

Så här långt invaggas läsaren i en tro på en happy end, och att de återkommande sveken ska förbytas till varaktig trofasthet och förändring. I stället utvecklar sig handligen till en nästan osannolik mordhistoria. Om det nu är mord och inte olycksfall? Den lokala polisen famlar i blindo och gissningar, och utför ett förundersökningsarbete som skulle få Leif GW Persson att gråta blod. Med heroiska ansträngningar lyckas man åtala och ställa Kya inför rätta, men till mångas besvikelse, så frikänns hon. Skammen kvarstår dock som ett påbröd till en redan ensam och påver existens.

Bokens slutkapitel innehåller något som i dagens litteraturkritik kallas för en "twist". Även Alexander Schulman begagnar sig av en sådan i sin senaste roman "Överlevarna", och begreppet innebär att läsaren lämnas med ett stort frågetecken. Något uppenbaras som hittills hållits dolt, och som ställer viktiga delar av handlingen på ända. Något har tagits för givet, men visar sig vara tvivelaktigt. Är Kya verkligen oskyldig? Eller?

En roman som lämnar ett bestående intryck i läsarens litterära minne, inte minst tack vare den exotiska miljö som den utspelas i. Och nu blir den även filmatiserad, producerad av Reese Witherspoon, och med Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. I USA har filmen redan haft premiär.

Så här kan Kyas "swamp house" ha sett ut.

//Marie-Anne

Poirot åtog sig inte detta fall

 Äntligen läggs en rafflande deckare till raden av litterära upplevelser i vår salong. Med tacksamhet noteras att pappa råskinnets alla förbrytelser inte refereras i detalj. Svårigheterna med att som 5-åring växa upp och klara sig ensam i ett träsk går vi inte in på, men behärskas suveränt av vår Kya. Alla överger henne och hon kastar också lite halvhjärtat en mindre sten mot Tate när han ångrar sig och vill bli tagen till nåder igen. Men nu har hon ju den oemotståndlige Chase. Tyvärr har Kya inte läst Moa Martinson (”Lita på en karl, man skulle ha stryk”). Längre fram i berättelsen tycks  Chase råka ut för ett missöde, så då får hon väl nöja sig med mesen Tate. Missödet utreds av sheriffen och hans medhjälpare som letar spår så grundligt att man t.o.m. undersöker om Kya kan ha något med saken att göra. Men det är väl bara fördomar mot träskflickan? Och ingenting får man veta om hur sheriffen har det hemma! Jag får väl läsa klart boken och se hur det går.

Jalalu'l-Din Rumi - kärlekens poet

Bild från Internet: Av Hossein Behzad - http://sadmu.ir/detail/5613,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=85573572

Här några rader om den persiska poeten och sufiske mystikern Jalalu'l-Din Rumi, som för enkelhetens skull brukar omnämnas som Rumi (1207-1273).

Rumi tillbringade sin barndom i den krigshärjade regionen Balkh i norra Afghanistan, varifrån hans familj flydde undan den mongoliska invasionen. Även fadern, Bahad ad-din Walad, var en känd mystiker, till vilken Rumi hade ett nära förhållande, liksom till den kringvandrande dervischen Shams ad-din Tabrizi. 

Kärleken har en central betydelse i Rumis diktning, där han beskriver Gud som den Älskade och förhållandet mellan Gud och människa som ett kärleksförhållande. Hans inflytande i stora delar av den muslimska världen är omätbart, och han räknas som tidernas största sufipoet. Även intellektuella, författare, filosofer och konstnärer i Europa och USA har inspirerats av hans poesi, så t ex Rembrandt, Goethe och Emerson, i Sverige bl a Hjalmar Gullberg.

De två korta dikterna som jag läste vid vår senaste träff lyder:

"If you can't smell the fragrance

don't come into the garden of Love. 

If you are unwilling to undress

don't enter into the stream of Truth.

Stay where you are,

don't come our way".

****

"Whoever is sitting with friends

is sitting in the midst of a flower garden

though he may be in the fire.

Whoever sits with an enemy

is in the fire, even though

he is in the midst of a garden". 

****

Ett tillägg från min Rumi-bok:

"The Prophet said that woman prevails over the wise,

while ignorant men prevail over her;

for in them the fierceness of the animal is immanent."

Man förvånas (?) över hur aktuell denne poet från 1200-talet fortfarande är, inte minst i dessa dagar då en grym eld återigen har tänts i Europa.

/Marie-Anne

 

Fördriven ur Paradiset

2021 års Nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah,
född 1948 på Zanzibar. Foto: Filip Huygens/SVT

Människans nedärvda lott tycks vara att fördrivas, att hamna i exil från sitt ursprungliga Paradis, som inte saknar brist på ormar. Om detta handlar Gurnahs författarskap till stor del, om man får sätta sin tilllit till de verksammanfattningar som jag läst. I den första svensköversatta romanen, "Paradiset", dröjer det ett antal sidor innan läsaren kan identifiera just det paradis som huvudpersonen Yusuf saknar och längtar efter. Såld av sin skuldsatte far till en köpman, som visserligen är välvillig och tolerant, men som äger sina familjemedlemmar till både kropp och själ samt rätten till ideliga ödmjuka handkyssar. Det tar ett tag innan Yusuf förstår att han redan som barn förlorat barndomens paradis för gott, och att hans herre inte ens är en nära släkting, utan en arbetsgivare, i vars hus han inte tillåts sova om nätterna.

I stället tas den mycket unge pojken med ut på en lång och krävande affärsresa inåt landet (Tanzania). Han påbörjar den som barn och återkommer som en ung vacker pojke, som väcker onda lustar hos både kvinnor och män. En recensent har snuddat vid begreppet "coming-of-age-roman", medan jag själv mest fastnat för de skräckinjagande skildringarna av Tanzanias inre vildmarker och de fasor, som expeditionens medlemmar utsätts för. Är det inte smygande rovdjur, kräldjur och blodtörstiga insekter så överfalls medlemmarna av illasinnade infödingsstammar, som alla är i krig med varandra, men mest med den vite mannen, här med den tyska kolonialmaktens representanter som yttersta dömande makt. Plötsligt förstår man bakgrunden till alla de blodiga inbördes- och stamkrig, som utbrutit så snart en västerländsk kolonialmakt lämnat ett tomrum efter sig på den afrikanska kontinenten. 

Inget paradis erbjudes den strävande expeditionen, i stället avkrävs ideliga "tullavgifter" av självhärskande sultaner eller klanhövdingar vid varje tänkbar passage mot målet. Och väl där blir "sayyiden" bestulen på det sista av sitt varulager, som skulle ha tryggat återresan, av Chatu, den värste och mest ondskefulle av sultaner.  Tack vare en uppdykande tysk kommendant, får han det tillbaka, tillsammans med Yusuf, som hållits som gisslan i palatset. 

Återkomsten till köpmannens hus måste ha inneburit en lättnad för den brådmogne pojken, och finns det något paradis beskrivet i romanen, så är det sayyidens trädgård med sin frodiga växtlighet och sina rinnande vattendammar. Här finner Yusuf ro, skönhet och njutning - tills ormen uppenbarar sig i en galen kvinnas gestalt. Sayyidens hustru har funnit behag i den vackre unge mannen och sträcker sina giriga händer efter honom, vilket bäddar för olycka och fördrivning. Läsaren håller andan...

Men när Yusuf till slut ger sig av - på sista sidan i romanen - så är det av fri vilja som han öppnar porten. Han springer efter den bortilande kolonnen av askarier, som passerat och rastat vid huset, och man bara hoppas att han inte kommer låta sig värvas av dessa inhemska legosoldater. Ty då väntar helvetet i stället för paradiset. 

//Marie-Anne

Historien om Yusuf

 Thomas Mann har skrivit fyra volymer om Jakob och Josef i Första Mosebok. Säkerligen en enastående prestation och ett verk som inte har getts ut på nytt på svenska. Jag har nästan inte ens försökt att läsa det. Gamla testamentets spännande historier läser man med vördnad för deras ålder, men nu tar jag hjälp av Alf Henriksson för att fräscha upp vårt minne av historien om Josef. Han var äldste son till Jakob och Rakel och faderns favorit. Bl.a. fick han en fotsid dräkt - en brokot kjortel (i äldre översättning) som gjorde bröderna (halvsyskon) avundsjuka och dessutom skvallrade han gärna på dem. Han berättade också om sina allt annat än ödmjuka drömmar där solen, månen och stjärnorna bugade sig för hans person. Man gaddade ihop sig och slängde honom i en brunn. Broder Ruben hindrade att han blev dräpt. Då kom det en karavan av ismaeliter från Gilead (!). Broder Juda fick idén att sälja honom för tjugo siklar silver. Man blodade ner Josefs dräkt som om han dödats av vilddjur, visade den för Jakob som blev utom sig av sorg. Josef fördes som slav till Egypten och såldes till Potifar som fick förtroende för den duktige unge mannen, han fick bli förvaltare. På grund av Potifars hustrus falska anklagelser kastades Josef i fängelse. Även i fängelset fick han en förtroendeställning. Han var kanske både intelligent och charmig. Han tydde drömmar så bra att när Farao ville ha sina drömmar tydda, och ingen kunde, så erinrade sig en av ämbetsmännen Josefs förmåga och man sände efter honom. Han hade inga problem med att tyda drömmarna om sju feta år följda av sju magra år. Som tack upphöjdes han och fick posten som folkförsörjningsminister. Under de magra åren fanns det dock, tack vare Josef, säd att köpa, och Josefs bröder kom för att köpa. Han lekte kurragömmalek med dem, men slutet blev att Josef inbjöd sin fader, bröderna och hela deras släkt att komma till Egypten, till den bördiga provinsen Gosen. Andra Mosebok, Exodus, och fortsättningen, handlar sedan om hur Israels barn utvandrar norrut och slår sig ner i Kanaans land.

Likheterna med Gurnahs historia kanske inte är så stora men Yusuf säljs till en handelsman, tvingas lämna sitt hem, och Potifars hustru dyker upp i ny skepnad.