Fördriven ur Paradiset

2021 års Nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah,
född 1948 på Zanzibar. Foto: Filip Huygens/SVT

Människans nedärvda lott tycks vara att fördrivas, att hamna i exil från sitt ursprungliga Paradis, som inte saknar brist på ormar. Om detta handlar Gurnahs författarskap till stor del, om man får sätta sin tilllit till de verksammanfattningar som jag läst. I den första svensköversatta romanen, "Paradiset", dröjer det ett antal sidor innan läsaren kan identifiera just det paradis som huvudpersonen Yusuf saknar och längtar efter. Såld av sin skuldsatte far till en köpman, som visserligen är välvillig och tolerant, men som äger sina familjemedlemmar till både kropp och själ samt rätten till ideliga ödmjuka handkyssar. Det tar ett tag innan Yusuf förstår att han redan som barn förlorat barndomens paradis för gott, och att hans herre inte ens är en nära släkting, utan en arbetsgivare, i vars hus han inte tillåts sova om nätterna.

I stället tas den mycket unge pojken med ut på en lång och krävande affärsresa inåt landet (Tanzania). Han påbörjar den som barn och återkommer som en ung vacker pojke, som väcker onda lustar hos både kvinnor och män. En recensent har snuddat vid begreppet "coming-of-age-roman", medan jag själv mest fastnat för de skräckinjagande skildringarna av Tanzanias inre vildmarker och de fasor, som expeditionens medlemmar utsätts för. Är det inte smygande rovdjur, kräldjur och blodtörstiga insekter så överfalls medlemmarna av illasinnade infödingsstammar, som alla är i krig med varandra, men mest med den vite mannen, här med den tyska kolonialmaktens representanter som yttersta dömande makt. Plötsligt förstår man bakgrunden till alla de blodiga inbördes- och stamkrig, som utbrutit så snart en västerländsk kolonialmakt lämnat ett tomrum efter sig på den afrikanska kontinenten. 

Inget paradis erbjudes den strävande expeditionen, i stället avkrävs ideliga "tullavgifter" av självhärskande sultaner eller klanhövdingar vid varje tänkbar passage mot målet. Och väl där blir "sayyiden" bestulen på det sista av sitt varulager, som skulle ha tryggat återresan, av Chatu, den värste och mest ondskefulle av sultaner.  Tack vare en uppdykande tysk kommendant, får han det tillbaka, tillsammans med Yusuf, som hållits som gisslan i palatset. 

Återkomsten till köpmannens hus måste ha inneburit en lättnad för den brådmogne pojken, och finns det något paradis beskrivet i romanen, så är det sayyidens trädgård med sin frodiga växtlighet och sina rinnande vattendammar. Här finner Yusuf ro, skönhet och njutning - tills ormen uppenbarar sig i en galen kvinnas gestalt. Sayyidens hustru har funnit behag i den vackre unge mannen och sträcker sina giriga händer efter honom, vilket bäddar för olycka och fördrivning. Läsaren håller andan...

Men när Yusuf till slut ger sig av - på sista sidan i romanen - så är det av fri vilja som han öppnar porten. Han springer efter den bortilande kolonnen av askarier, som passerat och rastat vid huset, och man bara hoppas att han inte kommer låta sig värvas av dessa inhemska legosoldater. Ty då väntar helvetet i stället för paradiset. 

//Marie-Anne