Dagbok med Högt bland Saarijärvis moar

Dag 1. Jag plockar ner Täälä Pohjantähden alla 1, i översättning av N.B. Stormbom, från hyllan. I och med att boken är tryckt 1965 så är den trådbunden och pärmarna är klädda med klot (cloth, dvs tyg, inte papper), grön klot. Man har också kostat på ett svart titelfält på ryggen. Guldtryck på svart botten. Genast möter vi Jussi som har stora planer på att ta på sig ett livslångt slitsamt arbete, för sin familj nu när han har gift sig. Vi möter också prosten som, störd i sin middagsslummer, faktiskt går Jussi till mötes. Iallafall för stunden, eftersom det inte kostar något. Sedan lägger han sig på sofflocket igen. Där har vi representanter för två samhällsklasser som står mot varandra i Finland. En som arbetar och den andra som skördar. Vi hittar också ordet gräfta, som betyder flåhacka (jaså en sådan!) och undrar om vi skall få många finlanssvenska ord och vändningar i boken.

Thomas Bernhard

Tillägg till Marie-Annes Bernhardiana. Man hittar platsen för Bernhards gård om man söker på Obernathal. Jag är glad att vi valde just Wittgensteins brorson, eftersom den boken innehåller fler ljuspunkter än en del av hans andra rasande böcker.

Litet Thomas Bernhard-lexikon

Här kommer lite googlad information med anledning av alla omnämnda personer, företeelser och platser i "Wittgensteins brorson. En vänskap", som vi kommer att diskutera under årets sista salongsträff. 

Grillparzer, Franz, 1791-1872, Wien. Österrikisk författare och en av 1800-talets stora dramatiker. Studerade juridik i Wien 1807-11, men arbetade senare som informator, hovbibliotekarie och arkivdirektör. Hans författarskap utgick gärna från klassiska och nationalhistoriska motiv.

Nathal/Natal, Österrike, icke att förväxla med den brasilianska eller sydafrikanska orten med samma namn, Thomas Bernhards huvudsakliga bostadsort i boken. Platsen ifråga måste ha bytt namn sedan 1980-talet, då romanen kom ut. Den återfinns inte ens i österrikiska wikipedia, däremot hittar Google ett foto. Se nedan.

Neue Zürcher Zeitung (NZZ) är en schweizisk dagstidning. Tidningen är landets femte största och har givits ut sedan 1780, då Salomon Gessner grundade den som Zürcher Zeitung. Sedan 1821 har tidningen använt sig av det nuvarande namnet. NZZ är en av de äldsta tyskspråkiga tidningar som fortfarande ges ut.Tidningen har en daglig upplaga på cirka 160 000 exemplar, den internationella utgåvan läses i många länder och den anses som en utpräglad kvalitetstidning. Politiskt sett räknas tidningen som liberal-borgerlig och har kopplingar till det politiska partiet FDP. Liberalerna. Tidningens konservativa stil har under senare tid givit den öknamnet ”Gamla tanten” (Alte Tante) i vissa kretsar.

Wittgenstein, Paul, Sr, 1887-1961, var med stor sannolikhet far till den i boken förekommande Paul Wittgenstein, då han i engelskspråkiga Wikipedia omnämns som "äldre bror till filosofen Ludwig Wittgeinstein" (betr. denne, se särskilda artiklar i Wikipedia, NE m fl). PW senior var en österrikisk konsertpianist, känd för att, trots sitt handikapp - en amputerad högerarm, förlorad i Första världskriget - komponera och framföra nya pianokonserter för enbart vänster hand. Han skapade en helt ny teknik för pedalisering och fingersättning som tillät honom att framföra ackord, som tidigare varit omöjliga för en pianist med endast en hand. På Youtube-länken kan man höra honom spela Ravels pianokonsert för vänster hand: https://www.youtube.com/watch?v=tSxcXdXqLvA .

Wittgenstein, släkten. Dess förmögenhet skapades av den tyskfödde stålindustrimagnaten Karl Wittgenstein, 1847-1913, vars släkt var av judisk härkomst. Han jämfördes ofta med Andrew Carnegie och vid slutet av 1800-talet kontrollerade han ett effektivt monopol av stål- och järnresurser inom det österrisk-ungerska imperiet. På 1890-talet innehade han en av världens största förmögenheter, vilken säkerligen utökades med anledning av upprustningen och det första världskriget. Far till såväl Ludwig samt Paul Wittgenstein Senior.

/Marie-Anne
Faktauppgifterna är hämtade från svenska och engelska Wikipedia samt NE.

Natal i Österrike. Bild från Google.

Statusrapport hösten 2016

Salongens medlemmar läser oförtrutet vidare...

.... och sedan hösten 2015 har vi träffats sju gånger kring följande titlar och författarskap:

Aksel Sandemose, En flykting korsar sitt spår. 1933.

Chimanda Ngozi Aidiche, Americanah. 2013.

Otsuka, Julie, Vi kom över havet. 2012.

Robert Musil, Tonka. Novell som ingår i Odödliga berättelser ut Tidens klassiker. 1988.

Duras, Margeurite, Älskaren. 1985.

McEwan, Ian, På Chesil Beach. 2007.

Ragde, Anne B., En tiger för en ängel. 2013.

Ishiguro, Kazuno, Återstoden av dagen. 1990.

Gustavsson, Lars, En biodlares död: roman. 1978.

Donner, Jörn, Rapport från Berlin. 1958 och 2. uppl., 2008.

Enright, Anne, Den gröna vägen. 2016.

Decemberträffen kommer att handla om Tomas Bernhards roman Wittgensteins brorson. En vänskap. 1988 och 2011.

Salongen träffas sex gånger per år och medlemmarna turas om att föreslå lektyren. Vi vill läsa brett: äldre klassiker, halvgamla sådana, nyutkommet och aktuellt, och företrädesvis skönlitteratur. En deckare och en biografi existerar dock i Salongens historia. Vi försöker också variera författarnas geografiska och nationella hemvist samt beskrivna miljöer. Ej heller har vi missat aktuella Nobelpristagare (Wole Soyinka, Alice Munro, Mo Yan, J.M.G. LeClézio, Patrick Modiano och Aleksandra Aleksievitj). I år kommer vi dock till korta då ingen av oss spelar gitarr eller munspel. 

Deltagarna i Salongen har av naturliga skäl varierats under de år som den funnits, dock förvånansvärt lite. En kärna av litterära trotjänare, inkl. grundaren, finns kvar, medan nya entusiaster tillkommit med ojämna mellanrum. För närvarande är vi åtta personer, tre män och fem kvinnor. 

Namnet Litterära Salongen myntades av Hillevi, vår "founding mother".

/Marie-Anne

.... och här några medlemmar till. En saknas dock vid tillfället.

Den gröna vägen - varthän?

Anne Enright, född 1962, i Dublin, och mottagare av Booker-priset 2007 för
romanen "Sammankomsten".

Familjen Madigans medlemmar får mig att associera till "Cirkus Madigan", inte bara på grund av familjenamnet. Nej, samtliga är så otroligt missanpassade till sig själva och till sin omgivning att de nästan framstår som karikatyrer. Hur och av vilka anledningar får vi veta i de inledande fem kapitlen, som man andlöst tar sig igenom i väntan på vad som utlovas komma skall: Den Stora Julkatastrofen. När läsaren äntligen når dit på sidan 206 i den engelska pocketutgåvan från Vintage, så vet hen mer om de fem familjemedlemmarna än vad de själva gör. Ett genialiskt berättargrepp av romanens författare!

"Den gröna vägen" är en delvis oasfalterad väg eller stig, som löper utmed en icke angiven sträcka vid Irlands sydkust i Galway. På den vandrade Pat Madigan och Rosaleen som unga, innan de etablerat sitt förhållande, och där berättade Pat de lokala irländska sägnerna för sin fästmö: ..."Pat Madigan worshipped her". Att livets vedermödor och det med tiden allt stummare äktenskapet fick flamman att dö ut hindrar inte den oberäkneliga Rosaleen att bege sig ut på en farlig och enslig vandring utmed klippstupen på själva juldagen, 76 år gammal, fysiskt svag och ganska förvirrad. Varför? Som en slags rening och botgöring? 

"This is why Rosaleen had come up here, to this wild place. She had come to cleanse herself from forgetfulness and of fury. To shout it out and leave it behind." 

Rosaleens besvikelse med äktenskapet, de fyra barnen och det stillastående liv som hon snart kommer att lämna, är överväldigande och har lagt grunden för hennes manipulativa tendenser gentemot barnen. Endast den äldste sonen, Dan, kan blidka och försona henne med tillvaron, i allafall en liten stund i taget. Hon beskrivs som en självupptagen och likgiltig mor romanen igenom, men trots detta kan man inte låta bli att känna en viss empati. Barnen är förvisso en medioker samling individer med olika krossade livsdrömmar, vars förverkligande de inte tagit ansvar för.

Constance, den äldsta dottern, som inte klarar av att sätta gränser, och vars liv förrinner bort i ett ständigt tilllagsvarande, inte minst inför modern, som plötsligt deklarerar att när huset väl är sålt, skall hon att flytta in hos Constance.  

Dan, älsklingssonen, som plötsligt deklarerar att han tänker bli präst, och chockar sin mor så att hon måste lägga sig till sängs i två veckor. Sen flyttar han till New York och lever ett muntert gay-liv i skuggan av 80-talets aidsepidemi. Läsaren är med tanke på alla korgossar tacksam att han övergav prästkallet på ett tidigt stadium. När romanen närmar sig sitt slut, lever Dan som en slags sentida gigolo i Kanada, försörjd av en äldre man med gott om pengar.

Emmett, den yngre sonen, kämpar för att rädda världen, och är väl den av barnen, som uträttar något för jordklotet i olika katastrofområden. Men innerst inne är han en sviken idealist, som brottas med en växande känsla av meningslöshet, vilket går ut över hans relationer med olika kvinnor.

Mellanbarnet Hanna fastnade som ung för teatern, men fick aldrig något ordentligt genombrott. Hon konstaterar bittert att detta berodde på att ... "/she/ had a girlfriend's face, pretty, winsome and sad". Men vid 37 års ålder är flickvänsroller passé. Hannah, gift med Hugh, som arbetar som rekvisitör vid en teater, får en baby, stannar hemma och börjar dricka. Under julmiddagen blir hon alltmer berusad och klarar knappt av att delta.

Fyra sorgliga syskon. "Gaudete!", utropar icke-prästen Dan med jämna mellanrum. "Fröjden eder!". Men åt vad?

Läsaren kan dock fröjda sig åt en mycket skickligt sammansatt och skriven roman, som doftar av äkthet rakt igenom och dröjer sig kvar. Man skulle önska att en berättare av denna rang hade fått årets Nobelpris i litteratur.

Marie-Anne

Lars Gustafsson

I sluet av 70-talet var Lars Gustafsson en väletablerad författare efter 20 års flitigt publicerande av poesi, romaner och kritik. Om man tycker att romanen En biodlares död är lite tunn, så inbjuder den ändå till flera intressanta utvikningar som man kan följa i författarens vidare verksamhet som är överväldigande rik, som det tycks mig. Lustigt nog så tycker jag själv bäst om de minnen han berättar från livet på landet, medan den store filosofen och samhällskritikerns formuleringar inte gör samma intryck på mig. När jag letar bland lättlästa noveller skrivna av icke professionella skribenter för att hitta berättelser med vardagliga motiv att läsa högt på äldreboenden så blir man förtvivlad. Kan ingen skriva ner några äkta minnen rakt uppochned? Nej det verkar vara oerhört svårt att skriva som Lars Gustafsson.
Boken ingår i en svit böcker under den gemensamma titeln Sprickorna i muren. Det är samhällskritik förstås. Är det byråkrati, storskalighet, modernitet, eller vad som är det onda?
Det var bra att jag läste denna bok för att få en bättre uppfattning om författaren. Det är hemskt att jag trodde att han var en arrogant elitist och besserwisser. Så fel man kan ha.

Stevens borde fått en katt!

Stevens

Läsning av litteratur ger förståelse av livet och andra människor. Men en text blir lite mer intressant om man känner igen sig. Miss Kenton kommer med blommor till Stevens och hon försöker tränga igenom hans sköld av perfektion, där tycker man att Stevens är hopplös. Stevens är dock inte olycklig  och återstoden av dagen förflyter väl i stilla återblickar. Jag känner igen mig i denna tröghet och undrar över kvinnornas förmåga att trots allt drömma och förlåta. Mrs Benn har drömt om Stevens och hon har tydligen berättat åtskilligt om honom för sin dotter. Hon förebrår inte Stevens för någonting.
I boken En tiger för en ängel figurerar en pappa som jag vill beteckna som en ynklig skit. Varför vill den nya kvinnan Monica ha en sådan typ? Livet är svårt att förstå sig på och inte rättvist.

En fiffig novell

Äsch, jag kan väl få referera en novell som jag läste i tidskriften All världens berättare 1946?

Lajos Zihaly var en ungersk författare som har skrivit en novell om en obemärkt människa, När dog Janos Kovacs? Han var en snickargesäll som i oktober 1874 insjuknade och dog. Några år senare dog snickarmästaren, och senare hans hyresvärdinna och ännu senare hans syster. Efter 21 år satt några kuskar och talade minnen från militärtjänsten. De mindes Janos som hade råkat ut för någon förödmjukande behandling. Alla skrattade och någon mindes hans namn, som också uttalades högt för sista gången i historien. Efter 25 år var det sista gången som någon mindes och tänkte på Janos Kovacs, det var en döende arbetarkvinna. Senare brann ett arkiv med kyrkböcker, där försvann data om honom, och en kall vinternatt stal en frusen stackare några träkors från kyrkogården. På ett av dem stod det Janos Kovacs.
Allra sist, 20 år senare, kastades ett kvitto undertecknat av Janos Kovacs. Det hamnade i en sophög, det regnade, fortfarande kunde man läsa J ... Kova..., men så kom ytterligare kraftiga regn och utplånade de sista spåren av Janos Kovacs' vandring på jorden.
Inget märkvärdigt, men jag tycker att författaren kom på ett bra uppslag till en novell!

McEwan och Duras

On Chesil Beach
I bokens första kapitel möts man av en olöslig motsättning mellan Edward och Florence inför äktenskapet. Jag får ju inte avslöja hur boken slutar, men jag vill tala om att de som inte gillar deckare eller annan våldsam litteratur lugnt kan läsa vidare. I världslitteraturen övergår ibland kärleken i hat och det anses väldigt storslaget, dramatiskt och upphöjt tragiskt. Don José dödar Carmen och Othello dödar Desdemona t.ex. Jag tillåter mig att tycka att den kärleken var inte mycket värd. Liksom då det gäller de skamliga vardagliga tragedierna i förhållanden där män misshandlar de kvinnor de säger sig älska. Något ynkligare och omognare får man leta efter. Glädjande nog är Edward ingen mördare. Både han och Florence kan handskas med sina respektive upplevelser av sina intressanta hemmiljöer som vi får veta lagom mycket om. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Maggan Duras' liv lär ha dominerats av skrivande och dessemellan passionerade förhållanden som hon sedan skriver om. Romanen Älskaren betecknas som en kärleksroman. Det är lustigt hur olika man kan se på saken. Jag bläddrar förbi de ganska få sidor som handlar om hennes möten med kinesen, och tycker att det är en bra roman om dotterns längtan efter moderns kärlek, och om en karaktärslös storebror som är den som modern älskar. Och hon älskar ju faktiskt sin kines. Se där, det är visst en kärleksroman iallafall! Boken ger också en insikt i kolonialismens fördärv, även om hon inte skriver något politiskt i klartext, en frihetsrörelse fanns i Indokina, men hon var ju så ung. Senare, under nazisternas ockupation av Europa, deltar hon i motståndsrörelsen och upplevelserna i Asien aktiveras. Hon stöder senare FNL. Jag tror inte jag skulle uppskatta Duras' tidigare böcker, men i denna bok skriven efter moderns död, då hon själv är 70 år, släpper hon fram den kanske viktigaste tiden i sitt liv och det känns sant och äkta.