McEwan och Duras

On Chesil Beach
I bokens första kapitel möts man av en olöslig motsättning mellan Edward och Florence inför äktenskapet. Jag får ju inte avslöja hur boken slutar, men jag vill tala om att de som inte gillar deckare eller annan våldsam litteratur lugnt kan läsa vidare. I världslitteraturen övergår ibland kärleken i hat och det anses väldigt storslaget, dramatiskt och upphöjt tragiskt. Don José dödar Carmen och Othello dödar Desdemona t.ex. Jag tillåter mig att tycka att den kärleken var inte mycket värd. Liksom då det gäller de skamliga vardagliga tragedierna i förhållanden där män misshandlar de kvinnor de säger sig älska. Något ynkligare och omognare får man leta efter. Glädjande nog är Edward ingen mördare. Både han och Florence kan handskas med sina respektive upplevelser av sina intressanta hemmiljöer som vi får veta lagom mycket om. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Maggan Duras' liv lär ha dominerats av skrivande och dessemellan passionerade förhållanden som hon sedan skriver om. Romanen Älskaren betecknas som en kärleksroman. Det är lustigt hur olika man kan se på saken. Jag bläddrar förbi de ganska få sidor som handlar om hennes möten med kinesen, och tycker att det är en bra roman om dotterns längtan efter moderns kärlek, och om en karaktärslös storebror som är den som modern älskar. Och hon älskar ju faktiskt sin kines. Se där, det är visst en kärleksroman iallafall! Boken ger också en insikt i kolonialismens fördärv, även om hon inte skriver något politiskt i klartext, en frihetsrörelse fanns i Indokina, men hon var ju så ung. Senare, under nazisternas ockupation av Europa, deltar hon i motståndsrörelsen och upplevelserna i Asien aktiveras. Hon stöder senare FNL. Jag tror inte jag skulle uppskatta Duras' tidigare böcker, men i denna bok skriven efter moderns död, då hon själv är 70 år, släpper hon fram den kanske viktigaste tiden i sitt liv och det känns sant och äkta.