Den gröna vägen - varthän?

Anne Enright, född 1962, i Dublin, och mottagare av Booker-priset 2007 för
romanen "Sammankomsten".

Familjen Madigans medlemmar får mig att associera till "Cirkus Madigan", inte bara på grund av familjenamnet. Nej, samtliga är så otroligt missanpassade till sig själva och till sin omgivning att de nästan framstår som karikatyrer. Hur och av vilka anledningar får vi veta i de inledande fem kapitlen, som man andlöst tar sig igenom i väntan på vad som utlovas komma skall: Den Stora Julkatastrofen. När läsaren äntligen når dit på sidan 206 i den engelska pocketutgåvan från Vintage, så vet hen mer om de fem familjemedlemmarna än vad de själva gör. Ett genialiskt berättargrepp av romanens författare!

"Den gröna vägen" är en delvis oasfalterad väg eller stig, som löper utmed en icke angiven sträcka vid Irlands sydkust i Galway. På den vandrade Pat Madigan och Rosaleen som unga, innan de etablerat sitt förhållande, och där berättade Pat de lokala irländska sägnerna för sin fästmö: ..."Pat Madigan worshipped her". Att livets vedermödor och det med tiden allt stummare äktenskapet fick flamman att dö ut hindrar inte den oberäkneliga Rosaleen att bege sig ut på en farlig och enslig vandring utmed klippstupen på själva juldagen, 76 år gammal, fysiskt svag och ganska förvirrad. Varför? Som en slags rening och botgöring? 

"This is why Rosaleen had come up here, to this wild place. She had come to cleanse herself from forgetfulness and of fury. To shout it out and leave it behind." 

Rosaleens besvikelse med äktenskapet, de fyra barnen och det stillastående liv som hon snart kommer att lämna, är överväldigande och har lagt grunden för hennes manipulativa tendenser gentemot barnen. Endast den äldste sonen, Dan, kan blidka och försona henne med tillvaron, i allafall en liten stund i taget. Hon beskrivs som en självupptagen och likgiltig mor romanen igenom, men trots detta kan man inte låta bli att känna en viss empati. Barnen är förvisso en medioker samling individer med olika krossade livsdrömmar, vars förverkligande de inte tagit ansvar för.

Constance, den äldsta dottern, som inte klarar av att sätta gränser, och vars liv förrinner bort i ett ständigt tilllagsvarande, inte minst inför modern, som plötsligt deklarerar att när huset väl är sålt, skall hon att flytta in hos Constance.  

Dan, älsklingssonen, som plötsligt deklarerar att han tänker bli präst, och chockar sin mor så att hon måste lägga sig till sängs i två veckor. Sen flyttar han till New York och lever ett muntert gay-liv i skuggan av 80-talets aidsepidemi. Läsaren är med tanke på alla korgossar tacksam att han övergav prästkallet på ett tidigt stadium. När romanen närmar sig sitt slut, lever Dan som en slags sentida gigolo i Kanada, försörjd av en äldre man med gott om pengar.

Emmett, den yngre sonen, kämpar för att rädda världen, och är väl den av barnen, som uträttar något för jordklotet i olika katastrofområden. Men innerst inne är han en sviken idealist, som brottas med en växande känsla av meningslöshet, vilket går ut över hans relationer med olika kvinnor.

Mellanbarnet Hanna fastnade som ung för teatern, men fick aldrig något ordentligt genombrott. Hon konstaterar bittert att detta berodde på att ... "/she/ had a girlfriend's face, pretty, winsome and sad". Men vid 37 års ålder är flickvänsroller passé. Hannah, gift med Hugh, som arbetar som rekvisitör vid en teater, får en baby, stannar hemma och börjar dricka. Under julmiddagen blir hon alltmer berusad och klarar knappt av att delta.

Fyra sorgliga syskon. "Gaudete!", utropar icke-prästen Dan med jämna mellanrum. "Fröjden eder!". Men åt vad?

Läsaren kan dock fröjda sig åt en mycket skickligt sammansatt och skriven roman, som doftar av äkthet rakt igenom och dröjer sig kvar. Man skulle önska att en berättare av denna rang hade fått årets Nobelpris i litteratur.

Marie-Anne