Ofrihet, anpasslingar och mygel

Bra idé att låta Woland och hans kumpaner komma och vända uppochner på Moskva. Jag är väl inte så förtjust i fantasterier och svart magi men formen kanske inte var så långsökt i det absurda Sovjetsamhället. Bulgakov vill skriva pjäser och romaner men han kan inte skriva om arbetare och bönder, han känner inte till deras liv. Han får inte skriva som han vill, han motarbetas av anpassliga kritiker och politiskt styrda författarorganisationer i vars ledning det sitter en samling byråkrater och myglare.Woland är inte ond men han ger brackorna en minnesbeta. Efter den hemska midnattsbalen följer, tycker jag, bokens finaste sidor, kapitel 24 och 25. Mästaren och Margarita förenas, han får en äkta författarhustru och genast skriver han ett mästerverk, om Pontius Pilatus, prokurator i Judaland. Denne makthavare är av en helt annan halt än den tarvlige Stalin. Pilatus hatar Jerusalem eftersom han har makten men också känner sitt ansvar för rättvisa, människoliv och sitt uppdrag från kejsaren, och därmed ställs han hela tiden inför knepiga situationer. För övrigt finns det kanske i denna roman kopplingar till Goethes Faust och till Lucifer, den fallne ängeln som ibland kallas Satan, men han är visst inte heller ond.