Salongens litterära erövringar 2019

Vad gjorde vi utan Stadsbibliotekets samlingar?
Rotundan i Asplundshuset.

År 2019 är går mot sitt slut, och Salongens sista träff för i år ägde rum den 5 november. Nästa gång ses vi den 13 januari, 2020, och läser tills dess Agota Kristofs, Den stora skrivboken, från 1989.

Nu dags för en summering av vad vi har läst under innevarande år. Årtalen anger första uttgåva på svenska.

Tove Jansson, Trollvinter. 1957.

Lydia Davis, Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det ännu bekvämare. 2017.

Fritiof Nilsson Piraten, Bombi Bitt och jag. Barndomsminnen. 1932.

Arundhati Roy, De små tingens gud. 1998.

Dorrit Willumsen, Marie. En roman om Madame Tussauds liv. 1978.

Theodor Kallifatides, Vänner och älskare. Roman. 2008.

GODA HELGDAGAR!

ÖNSKAS ALLA I VÅR EMINENTA SALONG.

/Marie-Anne

Feelgood för ensamma änklingar

Enligt Wikipedia är detta Kallifatides 26:e roman.
Ytterligare sex titlar har utkommit sedan 2008.

Är Georg Andreasson, 55 år, sossepamp i kultursektorn och nybliven änkling, en man som man omedelbart bör tycka synd om? Hans fjärilslätta dansös till hustru har länge legat på sjukhus i en svårdiagnosticerat lungsjukdom, läkarna hyser dock gott hopp om tillfrisknande, men en dag bestämmer hon sig för att hon vill dö. Nu och omgående. Ingen förstår varför livsviljan försvann, allra minst maken, som lämnas ensam i en tom lägenhet med ovana hushållsbestyr, utsatt för omgivningens mer eller mindre önskade medömkan. Anslaget i Kallifatides roman, "Vänner och älskare", från 2008, går i dova molltoner, men hav tröst: det slår snart över i ljusare klanger.

Romanens titel anger faktiskt dess innehåll, eftersom den handlar om den viktiga vänskapen och den oumbärliga kärleken. Det visar sig snart att Andreasson äger båda i rikliga mått, fast han själv verkar ta åtminstone den förstnämnda för given. Vem ville inte ha en trofast och klok vän som Milan, exiltjecken, som chefen lyft upp från arbetsplatsens arkiv och gjort till bäste vän och nära medarbetare? Alltid till reds med sin empatiska närvaro och intresse - kan t o m ringas upp mitt i natten, när demonerna slår till -  och som levererar sin härligt cyniska syn på livet, tillvaron och mellanmänskliga relationer. Luncher och middagar med Milan sprakar av intellektuell vitalitet, grundad i en mellaneuropeisk gedigen allmänbildning som de flesta infödda svenskar saknar. Det äts härliga måltider, dricks gott vin och spelas schack medan samtalen pågår. Nej, med en sådan vän kan ingen människa helt gå under!

Och när Milan försvinner på semester till Prag, så väntar det mysiga sommarhuset på Gotland med en vänlig äldre granne, vars stillsamma närvaro skänker tröst åt änkemannen. Nya samtal över eftermiddagskaffet i solen och med havet inom nära räckhåll.

Någon som gråter av medömkan? Nåja, kärleken saknas ännu i Andreassons liv, men - se där! Slumpen eller ödet slår till, och en ung rumänska vid namn Fabia snubblar in i hans liv, som hon bokstavligen räddar vid två tillfällen. Av en märklig tillfällighet (?) råkar hon också vara trådsmal, glittrande och mycket livlig (så till den milda grad att en hel textsida går åt till att beskriva hennes blickar under hårluggen). Förälskelse uppstår, och efter några missförstånd är de båda ett par, ålderskillnaden till trots. Den fjärde delen av berättelsen, som utgör ungefär halva romanen, beskriver den inre och yttre resa som de gör tillsammans, och som får sitt slutmål i den rumänska staden Constanta vid Svarta havet, där Fabias mor är bosatt. 

Det är definitivt inte synd om Georg Andreasson längre med en så hängiven och intelligent älskarinna, men möjligen om läsaren, om jag får tala i egen sak. Här blir jag rent och skärt uttråkad av att läsa om den tintomariska Fabia och parets erotiska övningar (detaljer, detaljer!) på vägen ner genom ett postsovjetiskt Östeuropa, som skildras i hastiga ögonblicksglimtar. En ren lättnad att vid framkomsten få möta den pensionerade professorn i latin, Catalina Dimitrescu, som ägnat sitt liv åt den romerske poeten Ovidius. Naturligtvis får läsaren en kort beskrivning av Ovidius  liv och exil; Kallifatides kan bara inte låta bli. Ta det som ett vaccin mot Skolverkets planer att slopa antiken i historieundervisningen (de kan komma upp på bordet igen)! 

"Vänner och älskare" är faktiskt den första Kallifatides-roman som jag läst, men när jag studerar hans titellista så verkar kärleken och kvinnorna vara ett återkommande tema. Men om hans kvinnoskildringar överlag är lika tunna och ogripbara som i denna roman, avstår jag gärna. I mansporträtten, även de kortfattade, finns det liv, must och verklighet medan kvinnorna är eteriska och förbryllande varelser som bör älskas som grekiska gudinnor. 

Bäst är Kallifatides när han anlägger sin utom-svenska blick på sin omvärld. Efter femtiofem år i Sverige har han den fortfarande kvar. - "Jag har undrat hur den svenska sorgen ser ut", säger vännen Milan, "men nu vet jag". 

Själv undrar jag över romanens slut, där vid stranden av Svarta Havet. Hur ska vi tolka dess kryptiska slutord? Och kommer Fabia välja sitt nya hemland eller börja ett nytt liv i sitt gamla? Liksom Andreassons hustru Marja står hon inför ett val, som här lämnas obesvarat. Eller ska vi förstå det så att kvinnorna alltid väljer att stanna hos Georg Andreasson?




/Marie-Anne

Kallifatides - författare eller romanproducent?

När jag gick seniorkurs på folkhögkolan skulle vi läsa Gregorius av Bengt Ohlsson. Utgående från hans tidningsskriverier tyckte jag ganska illa om den pösmunken. Och mycket riktigt, boken består av utfyllnad. Allt är fel, dumt och ovidkommande, han har producerat en roman på 250 sidor.
Till Kallifatides har jag varit skeptisk men jag har inte läst något av honom. För att ge honom en chans så har jag letat efter sådant jag tycker är fint och det var faktiskt inte svårt att hitta!
Samtalen känns retoriska, jag fattar inte riktigt hur de karakteriserar Georg och Milan, för att karakterisera borde väl vara avsikten? Men vänskap är fint!
På besök hos Marja säger hon till Georg, tala till mig! Och han lyckas träffa rätt genom att minnas deras bröllop. Ett minne som gör henne glad. Sista raden: han vaggade henne och fortsatte vagga hennes drömmar. Fint. Nästa kapitel börjar med att berätta om Marjas drömmar som ung. Fin koppling med ordet drömmar. Här gör förf. en rolig kavalkad av Marjas pappor och hon gillar dem. Och mormor kommer. Inget trauma alltså. Tack!
Georg var ingen passionerad upplevelse för Marja, och denna mindre olycka följdes av den stora olyckan att barnen inte kom till världen levande. Marja drog sig tillbaka, ”... kröp upp i hans famn och lyssnade...” Det livet tar kål på henne. Tragiskt på riktigt.
Vardagen var till en början svår. Georg måste lära sig handla! Hålla reda på räkningar!! Sortera sopor!! Det roliga med det tycker jag är att Kallifatides inte verkar skoja. Han tycker inte att det är extremt konstigt! Aja baja Kallifatides! (eller missförstår jag?). Han skojar däremot om hur en kypare pratar om vin. Tyvärr, sådant är allmängods och skall inte stå i en riktig roman. Inte heller t.ex. att sköterskan talar till Marja som till ett barn. Jag får vänja mig vid episoder som när smågangsterna hotar honom. Det är i viss mån utfyllnad eller kan man säga att scenen bidrar till att karakterisera Georg eller bidrar till att romanen blir omväxlande och roligare att läsa? En smaksak.
Nu skall jag läsa vidare, kanske utan entusiasm men Kallifatides är OK.

Vem var Madame Tussaud?

Marie Tussaud, f. Grosholtz, 42 år. Från
 J.T. Tussauds biografi "The Romance of Marie Tussaud",
London, 1921.

- "Ni har egentligen tur ni", säger Monsieur Léonard, drottning Marie-Antoinettes frisör, till den unga Marie Grosholtz. - "Ni gör ett avtryck och det stannar på plats. Allt jag skapat går ut genom dörren och ödeläggs. Och ändå måste jag hela tiden förnya mig". 

Platsen är Versailles, år 1780, och ännu är det långt till revolution och skramlet av skräckväldets bödelskärror. Prakten, flärden, slöseriet och aningslösheten är det förhärskande temat, och den unga drottningen med hovdamer leker herdinnor i Petit Trianon. Till denna lekfyllda idyll inbjuds Marie Grossholtz, senare Tussaud, som teckningslärare åt kungens syster Madame Elizabeth, två år yngre än hon själv. Föga anar den unga faderlösa kvinnan hur länge hennes "avtryck" kommer att stanna kvar och gå till historien som en del av en global nöjesindustri med expositioner världen runt. Samt förnyas med tillkommande sevärdheter ända fram till våra dagar. 

Marie Tussaud, född i Strasbourg 1761, råkade födas, växa upp och leva under en av franska historiens mest dramatiska epoker och med en sällsynt konstnärlig begåvning i sina händer. Hennes morbror Philippe Curtius - ursprungligen läkare - drog omedelbart nytta av den till sitt vaxkabinett i Paris. När Marie och hennes mor anlände dit 1767 satt kung Ludvid XV, "le bien-aimé", fortfarande tryggt på sin guldtron, och när Marie avled i London år 1850, som en välbeställd affärskvinna med två vuxna söner och barnbarn, hade Ludvig Filip I, "Philippe Egalité", avsatts från tronen två år tidigare. Och däremellan: revolution, skräckvälde, konsulat, kejsardöme, krig, restauration, nytt kejsardöme och andra republiken. Sällan har en enda person råkat i så hög grad bli en kastboll i historiens starka vindar, lyckats hålla sig på benen och överleva ända till 88 års ålder. 

Att skriva en trovärdig roman om en så stark och modern kvinna och med ett sparsamt underlag till källor är definitivt inte lätt. Marie Tussaud tycks inte ha lämnat några personliga dokument efter sig, som brev eller dagböcker, ej heller egenhändigt skrivna memoarer. Författaren, Dorrit Willumsen, erkänner också i förordet att hennes roman främst bygger på ett fåtal andrahandskällor och uppslagsverk, från vilka hon hämtat uppgifter om tidstypiska dräkter, miljöer, matvanor, trädgårds- och djurhållning samt, inte minst, hovlivet i Versailles. Tyvärr blir människan Marie Tussaud bitvis osynliggjord bland dessa ansträngningar till autenticitet. Vi blir aldrig riktigt på det klara varifrån hon får sin styrka och hur hon orkar med att omges av de samtida gräsligheterna, i ständig osäkerhet och rädsla. Hovet i Versailles skildras i stereotypiska tablåer med en grupp manierade huvudpersoner. Revolutionspöblen på gatorna är lika hungriga, smutsiga och blodtörstiga som på en tavla av J.L.David. Vi letar efter Maries innersta tankar, men fastnar i blomsterflödande trädgårdsbilder och beskrivningar av tyger, färger och lyxiga accessoarer. Yttrar hon sig, så är det med räddhågad och stillsam diplomati. Kanhända var hon i likhet med kejsarinnan Maria Theresias döttrar (varav en blev fransk drottning) "uppfostrad till att lyda"? Och hålla tyst om vad hon såg och hörde.

Romanen är lite väl överlastad med ord, drömmar och svårtydda metaforer, men trots detta njutbar att läsa. En del historiska fakta bör dock kollas upp, och jag passade på att läsa om Antonia Frazers biografi om Marie-Antoinette, som dessutom är försedd med fina illustrationer. 

I Londons vaxkabinett visas en tablå, som föreställer Marie Tussaud, då hon tillverkar dödsmasken av den avrättade drottningen.

/Marie-Anne

En indisk gud?

Finns det en Vishnu-puttinutti-gud i det indiska gudavimlet? Det är svårt att förstå ordet ting i  bokens svenska titel, De små tingens gud.  Vad är det för små föremål som avses? På engelska heter boken the god of small things. Small things kan betyda småsaker och om det inte behöver vara föremål så kan man tänka sig att småsaker som rör traditioner, relationer, ord som sägs i upprörda ögonblick o.s.v. läggs samman på ett olyckligt sätt och får stora konsekvenser. Nej, jag vet inte. Lite märkligt också att personerna i denna berömda bok från Indien inte är hinduer eller muslimer utan kristna.
Jag var inte beredd på denna förskräckliga tragedi! Vad är det för en gud som låter Ammus liv ta slut i unga år. Hennes två fantasibegåvade barn, ambassadörerna V. Pinne och E. Pelvis drabbas av en dödlig olyckshändelse och av följderna av Ammus kärlek till den vackre och duglige paravanen Velutha, som i sin tur givetvis måste mosas till döds av berörbara polismän, helt vanliga män, ordningen är återställd. Fler ”little things” är Ammus faders misshandel av familjen, apelsinläskmannens övergrepp på Estha och Baby Kochammas och hennes tjänarinnas monumentala självupptagenhet och småskurenhet.
Eftersom Rahel som barn är huvudperson så kan leken med ord vara motiverad och rolig ibland. Blir det för mycket och för djupsinnigt så bläddrar jag hänsynslöst vidare. Man kan undra varför det i romaner skall hoppas fram och tillbaka i tiden, men om man börjar med nutid så är det ganska naturligt att tankar och associationer rör sig mellan olika tidpunkter. Till slut klarnar det i stora drag vad som har hänt, men varför det måste gå så illa får vi skylla på både gudar och människor.

Bruksanvisning till De små tingens gud

Är det fler än jag i Salongen som kämpar med att få ett grepp om Arundhati Roys "De små tingens gud"? Vad är det som händer? När händer det? Vem händer det? Hur hänger personerna ihop? Vad utspelas i fantasin och vad i verkligheten? Kan en död liten flicka verkligen "hjula" i sin kista vid begravningen?

Idel obegripligheter, dock icke skildrade utan fascination och spänning. Ingen lättsam semesterläsning, men vid en snabb googling lyckades jag få tag i en slags "bruksanvisning" på nätet i form av ett pdf-dokument. Författaren till detta är okänd, men en del i texten tyder på att hen är lärare och analysen avsedd som en hjälp vid skolundervisningen. 

Den som förtvivlar, klicka här och tag del av vissa klargöranden!

Fortsatt skön sommar!

Hälsar Marie-Anne från Runmarö

Sommaruppehåll

Sjöviste på Vätö, juni 2019.

Nu gör Salongen sommaruppehåll fram till den 18 september, då vi ses i föreningslokalen på Gärdet klockan 17.00. Som sommarlektyr har vi valt två olika titlar: "Marie. En roman om Madame Tussauds liv" och "De små tingens gud". Det handlar således om Frankrike under revolutionen och skräckväldet samt Indien, ett hittills förbisett litterärt område.

Läs och njut, och hoppas vi får en fin sommar med ömsom sol och ömsom regn, växtligheten till fromma!

Väl mött när löven börjar gulna i september!

/Marie-Anne

Drastiska skrönor från Österlen

Sture Lagerwall i titelrollen och Frank Sundström som
stinsens Eli iden första filmatiseringen från 1936. Bild
från Svensk Filmdabatas.

Fritiof Nilsson Piratens (1895-1972) debutbok från 1932 har filmats i två omgångar, första gången redan 1936, och med en rad dåtida kända storheter i rollbesättningen. Sen dröjde det ända till 1968, då Bengt Lagerkvist, uppmuntrad av succén med "Hemsöborna" några år tidigare, gjorde en TV-serie i fem delar av romanen. Den här gången spelades Bombi Bitt av en ung Stellan Skarsgård och Eli av Reiner Albrecht. Jag har sett båda versionerna - varav den första i svartvitt - och jag måste säga att Sture Lagerwall faktiskt överträffade sin senare kollega i rolltolkningen. Inte bara för hans naturliga rödhårighet; han var exakt så övertygande otämjd och smart som bokens Bombi Bitt. "Streetsmart", kallar man det idag. Vad skulle det kallats på Österlenska landsbygden kring förra sekelskiftet? "Rural smart"?

Speciellt minns jag scenen i kyrkan, då Bombi Bitt flyr prästens tacksägelser, springande utmed altargången och med de tomma skorna kvar framför altarringen. - "Varför använde han inte Vollsjö-tofflor?" fnissade jag. - "Då hade han fått dem med sig!"

Det var nämligen i Vollsjö socken, Färs härad,  som Bombi Bitts skapare föddes, växte upp och förmodligen upplevde de äventyr som han återger i de tre böckerna om Bombi Bitt. Med viss förvåning konstaterar man att han så småningom blev utexaminerad jurist, satt ting i Eslöv, arbetade på en advokatbyrå i Stockholm och drev under åren 1921-1931 en egen byrå i Tranås. En framgångssaga, med andra ord, men hur gick det för förebilden till Bombi Bitt? undrar läsaren.

Kanske de efterföljande romanerna "Bombi Bitt och Nick Carter" (1946) och "Bombi Bitt och hans mor" (postumt utgiven 1974) kan ge en vink om det. 

Och så undrar jag om den lagfarne advokaten satt på sin byrå i Tranås, suckande över lagparagrafer och krävande klienter, och önskade sig tillbaka till de vilda äventyren på Österlen under sin ungdom. Det känns mycket troligt. 

Vi diskuterar denna klassiker vid vårens sista träff den 10 juni. Någon som medför spettekaka?

/Marie-Anne

Skulptur av Jonas Högström vid Piraten-museet i Vollsjö.

Undertexternas mästarinna

Lydia Davis, f. 1947. 

Jag har nästan läst ut Lydia Davis "Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare" , en boktitel, som på något sätt passar in i min egen nuvarande tillvaro. Men jag måste ta en paus före den sista sidan; jag blir helt överväldigad av denna mångfald till ämnen, allt outsagt som Davis "stories" inrymmer och som dröjer sig kvar efter läsningen. Det lilla ämnet, som innehåller även de stora frågorna, allt som man plötsligt känner igen och konfronteras med utan förvarning. Omsorgsfullt väljer jag ut två av de längre berättelserna, som jag särskilt tagit till mig:

Först den mycket roliga "De förfärliga mucamas", en hejdlös drift med vad som under mellankrigsåren i Sverige kallades för "tjänstefolksproblemet". En nitisk fru i en tillfällig hyrd våning tvingas dras med två ovilliga bolivianska hembiträden, en mor och dotter av den hårdhudade sorten, som inte kröker rygg och som tar sig stora friheter i hushållet. "De var billiga på grund av Adelas (dotterns) låga intelligenskvot". Jag skrattade så jag grät, och visste inte vem eller vilka jag skulle tycka mest synd om, den hjälplösa señoran eller de två halsstarriga kvinnorna.

Den trettiosidiga berättelsen "Sälarna" är min andra favorit, en hjärtegripande skildring av hur utlämnade vi är åt livets obevekliga skörhet och opålitlighet. Alltid för sent - att rätta till, att fortsätta samtalen, att fråga eller att säga förlåt. "Kanske saknar man någon ännu mer ännu mer när man inte riktigt kan förstå vad det var för relation man hade. Eller när den verkade oavslutad". Just det som man inser efter ännu ett av dessa plötsliga telefonsamtal mitt livet, och som man aldrig glömmer. 

Många av Davis läsare har fäst sig vid en annan längre berättelse i boken, den om "Korna". Den originell och knivskarpt iakttagande, men mer som en kortfilm i svartvitt. 

Idag är så gott som alla nya stjärnor på litteraturhimlen minst en generation yngre än vad man själv är, så det känns befriande att läsa orden från en jämngammal generationskamrat, ganska nyligen upptäckt och översatt till svenska. Lydia Davis har producerat sig ända sedan 1976, och det finns ett tiotal titlar kvar att ta sig an för en översättare. 

Under åren 1974 till 1979 var Lydia Davis gift med Paul Aster, men idag bor hon i en liten by i Massachusetts och är maka till konstnären Alan Cote (f. 1937). När jag googlade fram några exempel på hans konst, tyckte jag faktiskt att något i den visuellt påminde om hustruns "stories". Eller? Se här!



/Marie-Anne

Översättaren Lydia Davis

Eftersom Flaubert figurerar i boken som vi läser så sökte jag i Libris på Lydia Davis som översättare från franska till engelska. Då finner man att hon har översatt Mme Bovary och även Swanns värld av Proust. Vår bok innehåller en mängd korta stycken. Jag uppskattar denna rikedom av idéer och infall och man måste ju inte alltid spä ut dem till en roman. Hjalmar Söderberg tyckte efter att ha lyckats med Doktor Glas som en kombination av roman och tankebok att han inte behövde skriva en roman utan gav ut Hjärtats oro, där han på sitt vackra språk skriver om sådant som han tänker på. Aforismer, är det något franskt över den genren? När Baudelaire skrev Petits poèmes en prose ville han ”försöka grundlägga en ny konstform och i konstens form besegra den moderna världen” (Johan Svedjedal). Lydia Davis kan påminna om Baudelaire medan Hjalmar Söderberg är helt annorlunda.
Barbro Lindgren skriver väldigt fritt på äldre dar, t.ex. titlar som ”Ingenting hände, två gånger” ”Även en ihålig nöt vill bli knäckt”. Kerstin Ekman skriver lika fritt i t.ex. ”Herrarna i skogen” och nu senast ”Gubbas hage”. I likhet med dessa fina författare önskar jag inte att det ska ”hända något” som ungdomar uttrycker det, det räcker så bra med att gå ut i naturen och ibland ses i en läsesalong.

Tove Jansson och Lydia Davis

Om Mumin och hans "Trollvinter" fanns det oväntat mycket att säga vid den senaste Salongs-träffen, och på nätet hittade jag något, som verkar vara en akademisk trebetygsuppsats, när jag googlade på de små rara djuren. Finns det någon som inte har ett slags förhållande till dem? De är så självklara i vårt litterära landskap att de tar loven av varje försök till djupare analys.

Och alla känner vi någon, som påminner om Lilla My, Snorkfröken eller Snusmumriken. 

Det mest märkliga är att Muminvärlden vunnit sådan anklang även i utomnordiska och utomeruopeiska länder och kulturer. Tove Jansson tycks ha prickat in mänskliga beteenden och egenskaper som rör sig över alla slags gränser - geografiska, kulturella, religiösa - och detta utifrån en relativt isolerad skaparverkstad i Finland. 

Till nästa träff den 10 april, 2019, kl 17.00 läser vi något helt annat: Lydia Davis novellsamling,  "Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare" från 2015. 

Låt er inte avskräckas av omslaget med en bligande ko! Kor är egentligen intelligenta djur, har jag läst. Vi kan hylla dem med att byta ut vinet mot en liter Arla-mjölk.

/Marie-Anne

Ändrat datum för årets första träff

Salongsmedlemmar!

Observera att vår träff den 13 januari är uppskjuten en

vecka till onsdag den 20 januari, kl 17.00.

Samma lokal som sist, belägen i Yttersta Mörkret,

men med levande ljuslågor utanför.

Påminnelse per mail någon dag innan.

Välkomna!

/Marie-Anne