När jag gick seniorkurs på folkhögkolan skulle vi läsa Gregorius av Bengt Ohlsson. Utgående från hans tidningsskriverier tyckte jag ganska illa om den pösmunken. Och mycket riktigt, boken består av utfyllnad. Allt är fel, dumt och ovidkommande, han har producerat en roman på 250 sidor.
Till Kallifatides har jag varit skeptisk men jag har inte läst något av honom. För att ge honom en chans så har jag letat efter sådant jag tycker är fint och det var faktiskt inte svårt att hitta!
Samtalen känns retoriska, jag fattar inte riktigt hur de karakteriserar Georg och Milan, för att karakterisera borde väl vara avsikten? Men vänskap är fint!
På besök hos Marja säger hon till Georg, tala till mig! Och han lyckas träffa rätt genom att minnas deras bröllop. Ett minne som gör henne glad. Sista raden: han vaggade henne och fortsatte vagga hennes drömmar. Fint. Nästa kapitel börjar med att berätta om Marjas drömmar som ung. Fin koppling med ordet drömmar. Här gör förf. en rolig kavalkad av Marjas pappor och hon gillar dem. Och mormor kommer. Inget trauma alltså. Tack!
Georg var ingen passionerad upplevelse för Marja, och denna mindre olycka följdes av den stora olyckan att barnen inte kom till världen levande. Marja drog sig tillbaka, ”... kröp upp i hans famn och lyssnade...” Det livet tar kål på henne. Tragiskt på riktigt.
Vardagen var till en början svår. Georg måste lära sig handla! Hålla reda på räkningar!! Sortera sopor!! Det roliga med det tycker jag är att Kallifatides inte verkar skoja. Han tycker inte att det är extremt konstigt! Aja baja Kallifatides! (eller missförstår jag?). Han skojar däremot om hur en kypare pratar om vin. Tyvärr, sådant är allmängods och skall inte stå i en riktig roman. Inte heller t.ex. att sköterskan talar till Marja som till ett barn. Jag får vänja mig vid episoder som när smågangsterna hotar honom. Det är i viss mån utfyllnad eller kan man säga att scenen bidrar till att karakterisera Georg eller bidrar till att romanen blir omväxlande och roligare att läsa? En smaksak.
Nu skall jag läsa vidare, kanske utan entusiasm men Kallifatides är OK.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller med om att romanen innehållsmässigt är väl tunn och med en del ovidkommande utfyllnad på sidorna. Kvinnoporträtten rentav obegripliga; en eterisk dansös, som ligger och dör i någon mystisk sjukdom, och en ung fräsch kvinna, som ideligen agerar livräddare åt huvudpersonen. Båda lika overkliga. Livet lägger sig snällt tillrätta kring den medelålders sossepampen. Ska vi ändå tycka synd om honom?
SvaraRadera