Undertexternas mästarinna

Lydia Davis, f. 1947. 

Jag har nästan läst ut Lydia Davis "Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare" , en boktitel, som på något sätt passar in i min egen nuvarande tillvaro. Men jag måste ta en paus före den sista sidan; jag blir helt överväldigad av denna mångfald till ämnen, allt outsagt som Davis "stories" inrymmer och som dröjer sig kvar efter läsningen. Det lilla ämnet, som innehåller även de stora frågorna, allt som man plötsligt känner igen och konfronteras med utan förvarning. Omsorgsfullt väljer jag ut två av de längre berättelserna, som jag särskilt tagit till mig:

Först den mycket roliga "De förfärliga mucamas", en hejdlös drift med vad som under mellankrigsåren i Sverige kallades för "tjänstefolksproblemet". En nitisk fru i en tillfällig hyrd våning tvingas dras med två ovilliga bolivianska hembiträden, en mor och dotter av den hårdhudade sorten, som inte kröker rygg och som tar sig stora friheter i hushållet. "De var billiga på grund av Adelas (dotterns) låga intelligenskvot". Jag skrattade så jag grät, och visste inte vem eller vilka jag skulle tycka mest synd om, den hjälplösa señoran eller de två halsstarriga kvinnorna.

Den trettiosidiga berättelsen "Sälarna" är min andra favorit, en hjärtegripande skildring av hur utlämnade vi är åt livets obevekliga skörhet och opålitlighet. Alltid för sent - att rätta till, att fortsätta samtalen, att fråga eller att säga förlåt. "Kanske saknar man någon ännu mer ännu mer när man inte riktigt kan förstå vad det var för relation man hade. Eller när den verkade oavslutad". Just det som man inser efter ännu ett av dessa plötsliga telefonsamtal mitt livet, och som man aldrig glömmer. 

Många av Davis läsare har fäst sig vid en annan längre berättelse i boken, den om "Korna". Den originell och knivskarpt iakttagande, men mer som en kortfilm i svartvitt. 

Idag är så gott som alla nya stjärnor på litteraturhimlen minst en generation yngre än vad man själv är, så det känns befriande att läsa orden från en jämngammal generationskamrat, ganska nyligen upptäckt och översatt till svenska. Lydia Davis har producerat sig ända sedan 1976, och det finns ett tiotal titlar kvar att ta sig an för en översättare. 

Under åren 1974 till 1979 var Lydia Davis gift med Paul Aster, men idag bor hon i en liten by i Massachusetts och är maka till konstnären Alan Cote (f. 1937). När jag googlade fram några exempel på hans konst, tyckte jag faktiskt att något i den visuellt påminde om hustruns "stories". Eller? Se här!



/Marie-Anne