Lilla smycket

Jag har nöjet att meddela en efter nyheter törstande omvärld att jag har börjat läsa Lilla smycket. Det går inte att behålla en negativ inställning. Den här författaren borde få nobelpris. Det händer mig ibland att jag läser en bok med litterära pretentioner som radar upp en massa ovidkommande detaljer: namn på gator och metrostationer ; färg på kappor och hus ;  huvudpersonen har ett foto, en tavla, en bok, alltsamman bara utfyllnad för att få ihop några sidor i brist på en historia. Men, vad gäller Lilla smycket, trolleri! Jag får följa författarens skapande fantasi kryddat i lagom dos med kloka reflexioner, ganska begripliga dessutom. I Richard Fords utmärkta roman Kanada, som jag nyligen läste, dyker det ganska regelbundet upp en liten passage med djupsinnigheter som jag med samma regelbundenhet inte begrep ett dyft av.
En sak som gör mig välvilligt inställd till boken är huvudpersonens sunda uppförande, obruten av det tuffa faktum att hon blev övergiven av modern. Jag kommer att tänka på detta efter ha sett Carl Johan de Geer i en ny film. Ett bra liv efter en hemsk barndom. Han hade dock en god mormor. Han har gjort en film om henne, Mormor, Hitler och jag, hon var alltså nazistanhängare (inte nazist).
Jag tänker åka ut till Frescati en dag och låna Carl Johans bok Med kameran som tröst, låna den eftersom den kostar flera tusen kr på Antikvariat.net.
God jul och Gott Nytt År!

Professor Stoners liv i litteraturens tjänst

”Jag har satt Stoner i händerna på människor som försvunnit bort ett dygn, för de kan inte släppa boken för något annat”, skriver Åsa Linderborg i sin recension i Aftonbladet. Och man kan inte annat än nicka förstående och instämma.
Väl  uppslukad av William Stoners korta levnadshistoria läser man andlöst vidare genom de 17 väl disponerade kapitlen, allt i orolig väntan på nästa besvikelse eller förolämpning, som med all säkerhet kommer inträffa i denne ödmjuke litteraturens tjänares liv. Ödmjuk på gränsen till självutplåning; Stoner ber ideligen om ursäkt till omgivningen i sin dialog med den, beredd att ta på sig skulden för det mesta, såvida det inte rör sig om att försvara den akademiska hederligheten. Vilket naturligtvis blir ödesdigert för den fortsatta karriären, i det fördolda dirigerad av en krympling, vars karaktär kunde vara hämtad ur något av de Shakespeare-draman, som Stoner undervisar sina "freshmen" i.

Märkligt oengagerad eller berörd glider Stoner igenom de olika faserna i sitt privata och professionella liv. Hustrun visar sig vara ett monster av själviskhet och kyla, som ser sin som huvuduppgift att lägga beslag på makens få glädjeämnen och missunna honom kontakten med dottern, som inte heller hon förmår hävda sin vilja och integritet i hemmet. Vänner har han endast två bland kollegerna, varav den ene tar värvning då USA går med i Första världskriget och omgående blir dödad. Exit David Masters, kvarstår Gordon Finch, som in i det sista tappert håller fast vid en nära livslång vänskap och dess förpliktelser.

Romanen har även räknats in som en skildring av "en klassresa", men jag tycker inte att denna är huvudtemat i boken. Snarare handlar det om hur vi brukar och förbrukar våra liv, och hanterar de oundvikliga besvikelserna. Hur mycket kommer vi att ångra, när slutet närmar sig? Har just mitt liv haft en mening, om än inte alltid ett mål? - "What did you expect?", frågar sig Stoner, då han ligger döende hemma i cancer och vet att timglaset snart rinner ut. Finns det något svar på den frågan, eller är det så att Stoner inte väntade sig något alls?

En slags försoning kommer ändå över honom på slutet medan han bläddrar i sin avhandling:

"He dimly recalled that he had been thinking of failure - as if it mattered. It seemed to him now that such thoughts were mean, unworthy of what his life had been" (s. 287).

En vacker roman om ett liv mitt ibland oss, sällan sett eller belyst, men som berör ända in i hjärtetrötterna. Läsaren vill ropa till professor Stoner: - "Men stå på dig då! Säg ifrån någon gång!".
Men nej. I stället går Stoner fram till fönstren i tjänsterummet för att betrakta den i romanen alltid dimmiga höstliga omgivningen utanför och disträ beundra de vackra kolonnerna i Jesse Hall.


/Marie-Anne

Den förtrollande Neil Gaiman och sakliga Tove Jansson

Två barnboksförfattare som starkt kontrasterar mot varandra, men som båda spinner på teman som otrygghet, relationer, mod och inbillade eller verkliga faror. Medan Neil Gaiman bygger upp en spökvärld, så överlastad med skräckvarelser att det är omöjligt att ta den på allvar, är det lätt att känna igen sig i Sofias vardagsvärld ute på ön i Finska Viken. Gaiman lutar sig tungt mot sina föregångare och inspiratörer inom barnboksvärlden, och ser till att blanda ihop en stark soppa, där få ingredienser saknas från genren. Tove Jansson utgår från sina egna erfarenheter och barndomsupplevelser, samt kryddar med stora portioner humor, något som jag saknar hos Gaiman.


"Sommarboken" är en sensuell liten novellsamling, vars rader doftar av skärgårdens växt-, djur- och fågelvärld. Ibland måste Ursings amatörflora konsulteras för att bilderna skall få sin rätta kulör. Den berömda författaren använder en hel del lokala och dialektala uttryck, som jag aldrig hört, mitt finlandssvenska arv till trots, t ex "dirka" för verbet ro. Något förbryllande, men boken är som helhet en riktig pärla, som väcker både ömhet, engagemang och småleenden hos läsaren.


Konstmuseet Ateneum hyllade Tove Jansson med en jubileumsutställning, som tyvärr avslutades i september.


Hade jag som barn i "slukaråldern" fått välja mellan dessa två böcker, hade det blivit till Tove Janssons fördel. Jag kan inte låta bli att undra över dagens unga läsare, om det verkligen krävs så häftiga effekter som Gaiman iscensätter för att de skall tycka en bok är läsvärd?


/Marie-Anne

En lyckad höstupptakt...

... blev det igår, onsdag den 10 september, och med alla sju medlemmarna närvarande. Det fanns en hel del att diskutera kring både Hjalmar Söderbergs och Gun-Britt Sundströms Lydia/Arvid-variationer, och dessutom två intressanta biografier att studera. Förutom Kurt Mälarstedts över Maria von Platen (se tidigare blogginlägg) så hade Carin hittat Magnus Engborgs "En ganska spräcklig ängel", Bokförlaget Arena, 2003, över Hjalmar Söderberg.

Något överraskande blev beslutet att till nästa gång, den 15 oktober, läsa två barnböcker. Dels en hommage till Tove Jansson, som firar hundraårsjubileum, "Sommarboken", utgiven 1972, dels på förslag av Tomas, en fantasybok av Neil Garman, "Coraline" från 2002.  Ja, varför inte bredda vårt register till avdelningen Hce,u?

Höstens sista träff kommer vi dock ge oss i kast med en av årets succéromaner, nämligen "Stoner" av John Williams. Förhoppningsvis blir det inte omöjligt att komma över ett exemplar med så pass lång framförhållning. Bokus.com säljer den i pocket på engelska för 98 kr, och det skulle inte förvåna mig om just den här mycket amerikanska romanen läses och gör sig bäst på sitt originalspråk.

Låt höstlöven falla! Nu har vi kommit igång och vässar våra sju briljanta intellekt gemensamt.

 

 



2 X LYDIA STILLE

Hjalmar Söderbergs ”Lydia” är en av de klassiska kvinnoskildringarna i svensk litteratur, samtidigt som hon alltid har varit något av en gåta, trots att hennes förebild i verkligheten är avslöjad och förlänad en egen biografi av Kurt Mälarstedt (”Ett liv på egna villkor”, 2006). Vi är nog lika många som tycker illa om Lydia-gestalten (”en hjärtlös fresterska”) som ömkar hennes trista öde. Jag hör till den senare kategorin, åtminstone vad det gäller Lydia i Söderbergs version. På mig gör hon ett hjälplöst intryck, ett offer för olyckliga omständigheter i ett patriarkaliskt och slutet samhälle, där en ung kvinnas enda möjlighet till försörjning heter äktenskap. Då hon drabbas av dess tristess och meningslöshet, trots ett välartat barn att ta hand om, ser hon igen annan möjlighet till liv och glädje än att väcka till liv ett  ungdomssvärmeri, som redan då det begav sig var dödfött från början.  Och vilket sedan följs av ytterligare ett, och ytterligare ett. Snart är gränsen för australnegrernas aritmetik passerad.

Lydia i Gun-Britt Sundströms parafrasroman, däremot,  finns det hopp för.  Hon mognar till insikt och självständighet, inte minst med hjälp av släktingen Esther, som spelar en ytterst perifer roll i Söderbergs roman.  Lydias handlingar präglas av realism och klarsyn, och hon förstår snart vad det sena 1900-talets samhälle avkräver en person, som vill stå på egna ben. När hon vinkar av Arvid Stjärnblom vid tåget, är hon redan långt borta från honom, på väg mot ett hållbart eget liv.

Gun-Britt Sundström skrev en understreckare om ”Hjalmar Söderbergs motvilliga musa”. Läs gärna den, se nedan!  En annan sak dessa två författare har gemensamt är ett ovanligt njutbart språk; korrekt, levande och alltid intresseväckande.

 

Några lästips:

Understreckare i Svd av Gun-Britt Sundström

(privat blogg om böcker, ”Enligt O. Tankar från en bok beroende)

En annan diskussion om Den allvarsamma leken

(Arvid Jurjaks, ”Kärlekens dekonstruerad”, Växjö univ., 2007

Mycket om Derrida, dekonstruktion och genusteori, men delar av uppsatsen läsvärd.

 

 

Regler för bokcirklar

Hjalmar Söderberg

Hej kära salongister, detta har jag läst

Hjalmar Söderberg : ett författarliv / av Bure Holmbäck, Bonniers 1988, drygt 600 s.
Förf. är en stor beundrare av Hjalmar Söderberg och citerar många vackra omdömen från människor som träffade honom. Det framgår ändå att han var ganska hjälplös i det praktiska livet att ta hand om sin familj, detta är en annan sorts kulturman än den som har figurerat i DN: s spalter på senaste tiden. Det är lite märkligt att han som framför allt karakteriseras av ärlighet och sanning utan vidare blir en otrogen äkta man när Maria von Platen kontaktar honom. Eller? Upplevelsen av djup förälskelse, kärlek, drabbar denne inbundne och liksom lite världsfrånvarande man som något så överväldigande att allt annat får vika. Hustrun, Märta Abenius, framställs som "stackaren" ett offer för sin uppfostran i en rik familj under den Oscariska eran, och som lika litet som Hjalmar kunde ta hand om hushållet och sina barn. Det är spännande att det snart kommer en bok om henne. Möjligen blev Hjalmar lite grand lurad in i det äktenskapet.
Jag tycker att Hjalmar gjorde så gott han kunde, han sade nog inga hårda ord till sin hustru, han flydde, och han tänkte nog ofta på sina barn, han var ingen hänsynslös kulturman. Han var en mycket intelligent människa, och detta gav honom vänner som uppskattar detta. Det finns nämligen inte så väldigt många av den kategorien. Han fick oerhört mycket ekonomisk hjälp, framför allt av Karl Otto Bonnier och Ernest Thiel. Märtas bror, Allan Alenius, var också millionär men ville inte hjälpa utan tvingade Hjalmar att betala underhåll. En annan person som alltid osjälviskt stöttade Hjalmar var hans syster Frida. Hjalmar anförtrodde sig aldrig helt till någon, men mest till Frida. Hon undslipper sig vid ett enda tillfälle en liten anmärkning att Hjalmar, som brukar säga att han står vid sidan av livet (och det är ju så han känner sig) från hennes horisont verkar stå mitt uppe i händelsernas ström medan hon, som ensamstående lärarinna i en småstad verkligen gör det. Det är när Hjalmar från Munchen meddelar att han fått en dotter med sin danska väninna. Hon, Emelie Voss, blev ett starkt stöd för Hjalmar för resten av livet.
Ett författarliv är undertiteln på boken. Dramatiskt, kaotiskt emellanåt, men vad är det för märkvärdigt med det? Nej, det märkvärdiga är Hjalmar Söderbergs romaner, noveller, pjäser och nedtecknade tankar och reflexioner.   Planer finns hos bokförlaget Lind & co. att ge ut hans samlade verk (i 17 vol.). Hans mer kända böcker finns ju utgivna i många upplagor men han är absolut värd att man åter ger ut hans religionshistoriska studier och hans kåserier och litteratur- och teaterkritik.

Karl-Ove en sista gång och nästa salong

Denna sista onsdag före sommaren blev det en kortare diskussion än vanligt eftersom flera av oss måste iväg. Karl-Ove frikändes från anklagelsen att ha skrivit en usel roman. Man kan gilla den detaljtäta stilen. Man kan gång på gång fångas av drivet i den visserligen vardagliga handlingen. Omdömesgilla läsare utanför salongen finns som ger romanen ett högt betyg.
Angela lade fram ett förslag till nytt sätt att välja böcker. Vi får återkomma till det när alla är samlade.
Vi tillönskas alla en trevlig sommar, läs vilka böcker ni vill men dessutom Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Gun Britt Sundströms För Lydia.
Nästa salong bestämdes till den 10 september kl 17.

A la Knausgård

Hej
Nu skall jag göra som Knausgård, ta ett tema och så skriva ner vad som faller mig in. Tema: titeln Min kamp. Det vore rätt åt Hitler om man i framtiden skulle säga att Min kamp var en titel på en jättetjock bok av Karl-Ove Knausgård, det skulle reta Hitler. Min kamp är i Hitlers fall en löjlig titel på en kamp som går ut på en oförtjänt plats i offentligheten. Det är hemskt med en sådan maktlystnad och jobbigt med människor som absolut vill bli uppmärksammade och applåderade trots att de inte har presterat något värdefullt. En hänsynslös revanschlystnad som går ut över judar, och vem som är jude bestämmer jag, sa Goebbels. I ett gangstersamhälle kan den som bara bryr sig om sig själv och som lyder chefens minsta vink känna sig trygg, tror han, det är därför han lyder. Idag hör man exempel på sådan inskränkhet i östra Ukraina. Han förstår inte att han när som helst kan bli sviken och dödad
I en recension av en kulturperson skriver hon ju inte att vi alla kämpar genom livet på ett likartat sätt, nej man citerar Ekelöf: Det som är botten i dig är botten också i andra.
Ja, Min kamp är en bra överskrift till en berättelse om livets gång.
Knausgård var ett begåvat och känsligt barn som hade en tråkig pappa. Han  framstår i ungdomen som en vanlig kille, det var roligt att läsa om hans kamp att känna av de sociala spelreglerna. Sedan blir han en person vars enda önskan är att skriva. Jag beundrar det han skriver om sina barn, han älskar dem och vill göra sin plikt mot dem. Hur många manliga genier (i egna ögon) har inte smitit och tydligen varit idioter i frågan om att ta vara på mötet med barnen. Jag drar mig inte för att peka ut Ingmar Bergman, en sådan brutal sälle.
Det är verkligen en bra bok även om man kan stryka många partier. På skrivarkurser får man lära sig att stryka, det tror jag är en grundregel. När det gäller Prousts roman så var det väl ingen som kände sig kapabel att överblicka verket och kunde stryka. Eftersom Knausgårds metod litegrann är att skriva allt i detalj så blir det svårt att stryka, det blir ju också bra i de refererande partierna t.ex. nyårsfesten eller väntan på flygplatsen.
Jag tycker alltså boken är bra mentänker inte läsa följande delar.
Nu sent omsider har jag upptäckt Fredrik Sjöberg, som tydligen har slagit igenom med sina essäböcker redan för tio år sedan.
Gunnar

1914

Hej!
Jolofanset Gunnar här.
Jag läser Jan Olof Olssons bok 1914 som kom 1964. Han skrev också Den okände soldaten 1914-1918. Den tredje delen, Rivna fanor : människor och händelser kring 1919 kom ofullbordad 1975 efter att Jolo gått bort.
Jolos historieböcker kännetecknas av gedigna historiekunskaper men framför allt av hans intresse för personerna som uppträder i politiken och hans funderingar kring att det kunde ha gått annorlunda. Han vill så gärna att kriget skulle ha undvikits, speciellt som de ledande politikerna och militärerna kring 1914 har så fruktansvärt liten omtanke om människolivet. Han är fascinerad av de oerhört begåvade, storslagna, vältaliga män som styrde stormakterna men domen blir hård över de samma, ansvariga för millioner döda och omätligt lidande. Jag kan inte klandra Jolo för att han spår fel om framtiden. Han tror nämligen att nationalismen har försvunnit från Europa. Nationalismen är en dålig 1800-talside som kostat åtminstone 50 millioner människoliv på 1900-talet. Det faller sig ganska naturligt att tro att man inte kan fortsätta på den vägen, att vi i stället för den primitiva nationalismen skulle vara entusiastiska för europeiskt samarbete. Nähä, det verkar inte så.
En koncentrerad faktabok om första världskriget är: Världskriget 1914-1918 / av A.J.P. Taylor, urgiven 1967, men i år utkommer väl nya böcker i ämnet krigshistoria som har blivit en löjligt dominerande hylla i bokhandeln vid sidan av mat och trädgård.
Godnatt

Noha från Eritrea

Nohas farfar hade rätt, barnbarnen som far till Sverige är förlorade. Så bra! Trots att Noha är en mild och stillsam traditionalist så kan han inte undgå att påverkas eftersom han har ett öppet sinne och fantasi och humor. Sådana människor som vår broder Noha behöver vi inte vara rädda för. Moraliskt kan vi lära av hans renhjärtade  inställning : våra dåliga gärningar fläckar vår inre människa. Stackars Noha får tyvärr dras med traditionella uppfattningar om  vad som är dåliga gärningar. Att låta sig kyssas av en flicka t.ex. Vem har hittat på att det skulle vara en dålig gärning kan man undra.
Noha lyder sin far och har formats av sin far. Så går det till även om en fader kan vara ett synnerligen dåligt föredöme som man absolut inte bör efterlikna. Fadern kräver respekt med mindre skäl än gangstergrabbar beväpnade med automatvpen. Det kan vara svårt att låta bli att känna en viss repekt för automatvapen. Ett barn kan  likaså ha svårt att inte respektera faderns ris eller käpp eller livrem. Men att kräva respekt av sina barn utan att vara något föredöme och utan att säga ett vänligt ord eller vänligt erkännande till dem förefaller att vara en förlegad tradition.