Två barnboksförfattare som starkt kontrasterar mot varandra, men som båda spinner på teman som otrygghet, relationer, mod och inbillade eller verkliga faror. Medan Neil Gaiman bygger upp en spökvärld, så överlastad med skräckvarelser att det är omöjligt att ta den på allvar, är det lätt att känna igen sig i Sofias vardagsvärld ute på ön i Finska Viken. Gaiman lutar sig tungt mot sina föregångare och inspiratörer inom barnboksvärlden, och ser till att blanda ihop en stark soppa, där få ingredienser saknas från genren. Tove Jansson utgår från sina egna erfarenheter och barndomsupplevelser, samt kryddar med stora portioner humor, något som jag saknar hos Gaiman.
"Sommarboken" är en sensuell liten novellsamling, vars rader doftar av skärgårdens växt-, djur- och fågelvärld. Ibland måste Ursings amatörflora konsulteras för att bilderna skall få sin rätta kulör. Den berömda författaren använder en hel del lokala och dialektala uttryck, som jag aldrig hört, mitt finlandssvenska arv till trots, t ex "dirka" för verbet ro. Något förbryllande, men boken är som helhet en riktig pärla, som väcker både ömhet, engagemang och småleenden hos läsaren.
Konstmuseet Ateneum hyllade Tove Jansson med en jubileumsutställning, som tyvärr avslutades i september.
Hade jag som barn i "slukaråldern" fått välja mellan dessa två böcker, hade det blivit till Tove Janssons fördel. Jag kan inte låta bli att undra över dagens unga läsare, om det verkligen krävs så häftiga effekter som Gaiman iscensätter för att de skall tycka en bok är läsvärd?
/Marie-Anne
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
De underfundiga berättelserna om Mumintrollen må vara klassiska, men en riktig författare skall också kunna skriva en bok som Sommarboken. Enkelt, direkt, innehållsrik. Hjalmar Söderberg tröttnade på att komponera berättelser och gav ut tankeböcker, Tove Jansson skär ner persongalleriet men behåller en rikare kontakt med både människor och natur.
SvaraRadera