Hjalmar Söderbergs ”Lydia” är en av de klassiska
kvinnoskildringarna i svensk litteratur, samtidigt som hon alltid har varit
något av en gåta, trots att hennes förebild i verkligheten är avslöjad och
förlänad en egen biografi av Kurt Mälarstedt (”Ett liv på egna villkor”, 2006).
Vi är nog lika många som tycker illa om Lydia-gestalten (”en hjärtlös
fresterska”) som ömkar hennes trista öde. Jag hör till den senare kategorin,
åtminstone vad det gäller Lydia i Söderbergs version. På mig gör hon ett
hjälplöst intryck, ett offer för olyckliga omständigheter i ett patriarkaliskt
och slutet samhälle, där en ung kvinnas enda möjlighet till försörjning heter
äktenskap. Då hon drabbas av dess tristess och meningslöshet, trots ett
välartat barn att ta hand om, ser hon igen annan möjlighet till liv och glädje
än att väcka till liv ett
ungdomssvärmeri, som redan då det begav sig var dödfött från
början. Och vilket sedan följs av
ytterligare ett, och ytterligare ett. Snart är gränsen för australnegrernas aritmetik
passerad.
Lydia i Gun-Britt Sundströms parafrasroman, däremot, finns det hopp för. Hon mognar till insikt och självständighet,
inte minst med hjälp av släktingen Esther, som spelar en ytterst perifer roll i
Söderbergs roman. Lydias handlingar
präglas av realism och klarsyn, och hon förstår snart vad det sena 1900-talets
samhälle avkräver en person, som vill stå på egna ben. När hon vinkar av Arvid
Stjärnblom vid tåget, är hon redan långt borta från honom, på väg mot ett
hållbart eget liv.
Gun-Britt Sundström skrev en understreckare om ”Hjalmar
Söderbergs motvilliga musa”. Läs gärna den, se nedan!
En annan sak dessa två författare har gemensamt är ett ovanligt njutbart
språk; korrekt, levande och alltid intresseväckande.
Några lästips:
En annan diskussion om Den allvarsamma leken
(Arvid Jurjaks, ”Kärlekens dekonstruerad”, Växjö univ., 2007
(Arvid Jurjaks, ”Kärlekens dekonstruerad”, Växjö univ., 2007
Mycket om Derrida, dekonstruktion och genusteori, men delar av uppsatsen läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar