Under Italiens fascistiska stövel

Andra världskrigets mest dramatiska vändpunkter känner de flesta till, men vad hände i övrigt, som t ex i  länderna på Balkan, i Jugoslavien, Grekland och Italien? Pino Lellas berättelse om åren 1943-1945, skickligt uppfångad och gestaltad av Mark Sullivan, ger oss svaren från Norditaliens utsiktspunkt. Jag tror det här är den bästa romanen som Salongen har valt, och allra minst förskräcker omfånget, de 563 sidorna. Tvärtom - läsaren vill fortsätta följa Pino Lellos öden, som kort sammanfattas i ett Efterord, tillsammans med övriga aktörers i handlingen.

Pino Lellas upplevelser under de två åren som han smugglade judiska flyktingar över gränsen till Schweiz samt tjänstgjorde som chaufför åt en nazigeneral från Organisation Todt är så osannolika och på gränsen till trovärdiga, att man kan ta dem som utkast till ett filmmanus. Mycket riktigt så har ett filmbolag köpt rättigheterna till boken, som utkom 2017. På Imdb.com får man inte ens veta vilket eller producentens namn, eftersom "the project is in development". Vi väntar med spänning!

Det finns mycket vemod i blicken hos den idag 92-årige Pino Lella att döma av de foton som publicerats av honom sedan han blev en celebritet. I Sullivans bok frågar sig Lella ofta "varför händer allt detta just mig?", utan att få svar. Men han hänger sig fast vid sin Gudstro och i förtröstan på de goda människor som han möter. Dessutom har han en otrolig tur, parat med rådighet i kritiska situationer som borde ha dömt honom till döden flera gånger om. Nej, han gräver ut sig själv och sitt sällskap från laviner, åker störtlopp med en flykting på ryggen och lyckas ducka för både bomber och kulor och som en äkta "trickster" svara rätt på fiendens frågor och tilltal.

Hjälten Pino klarar allt - utom att rädda sin älskade Anna till ett liv efter kriget. Här står han hjälplös, och den plågan tvingas han leva med resten av sitt liv, trots att detta bitvis blir både innehållsrikt och glamoröst. Men inga pengar och inget jetsetliv i Kalifornien kan bota smärtan. Så till sist framstår Pino Lella, trots sina hjältedåd, som en feg förlorare inför sig själv. Ett högt pris att betala.

/Marie-Anne

Italien 1943

Idag har jag hittat ”Under en brinnande himmel” på myrorna. Nu är det 20 sidor per dag som gäller. Mer behövs inte för att hinna med att läsa en tjock bok. Man hinner faktiskt också läsa 20 sidor per dag i t.ex. Folke Edwards’ bok Från modernism till postmodernism : svensk konst 1900-2000. Jag menar att man inte behöver känna att man försummar att fortbilda sig för att man lägger tid på en roman. Sedan visar det sig att eftersom många romaner nuförtiden bygger på verkliga händelser och eftersom författare ofta gör gedigen research så ger mina exempel helt enkelt omväxlande läsning av lika värde. Tidigt i vår cirkelbok får man uppleva amerikanernas bombningar av Milano. Jag minns att vår guide Göran Hägg talade om de barbariska bombningarna i Pisa. I sin bok om Italien säger han sin mening att civilbefolkning och kulturarv drabbades i obegripligt övermått som inte uppmärksammades tillräckligt efter kriget. Tyskar mördade folk utan betänkande men tyska officerare hade en hel del respekt för Kultur.

Det namnlösa krigets konsekvenser

"Den stora skrivboken" (utg. 1986 på Èditions du Seuil)
 filmatiserades och utgjorde Ungerns bidrag
 till Oscarsgalan 2014.

Ett namnlöst krig i ett okänt land. En bondby nära en icke namngiven gräns. Och ett tvillingpar, iförda svarta lackskor, som avlämnas hos en främmande - och skrämmande - mormor av sin välmenande mor. Pojkarna ska i möjligaste mån förskonas från krigets fasor och svält, och på landsbygden finns det både mat och trygghet. Tror modern. Hon anar inte de hårda psykiska och fysiska strapatser, som väntar dem, och att de snart ska förvandlas till den lilla byns avsky och skräck då de utvecklas till skoningslösa överlevare, som skriver sina egna lagar, utan känslor eller mer djupgående reflektion, överflödsvaror i en hård och brutal tid.

Den ungerska författaren Agota Kristof (1935-2011) skrev trilogin om tvillingbröderna Lucas och Claus på franska i schweiziska Neuchâtel efter att ha flytt från det revolterande Ungern 1956 med sin make och fyra månader gamla dotter. Jag anar att hon har vissa minnen från andra världskrigets senare år, men också erfarenhet av terror och förtryck i sitt hemland. Som flykting i Schweiz dröjde det fem år innan hon lärde sig att tala och skriva på franska, och man kan blott ana hur hon upplevde det långvariga ordlösa främlingskapet. Efterordet av Naja Marie Aidt i min upplaga berättar om detta med citat från författaren själv.

En krigsroman utan braskande åthävor, som på ett knappt och nästan lakoniskt språk skildrar vad ett krig kan göra med människor, och att  ingen -  allra minst barn -  undkommer dess konsekvenser. Är inte detta ett tidlöst tema? 

Jag för min del tycker inte att romanen behandlar religiösa teman; tvillingarnas agerande befinner sig bortom både ont och gott. Deras handlingar sker "av nödvändighet", som 1600-talsfilosofen Spinoza skulle ha uttryckt det, när driften att överleva tar överhanden. Då är de beredda att till och med offra sin far vid taggtrådsstängslet till friheten i gränslandet bredvid.

Vem är vi att döma?




Ur Maria Schottenius recension i DN:

"Agota Kristofs trilogi är en sinnrik och egenartad, närmast genial, gestaltning av krig, exil, flykt, rotlöshet, våld och desperata försök till överlevnad i icke namngivna länder, städer och byar. Då och då uppstår kärlek, vänskap och närhet, trots allt. 

Författaren har en besynnerlig naivitet i sättet att skildra, hon tecknar sina berättelser klart och tydligt, i enkelhet, nästan som ett barn. Men sällan har jag läst något så nervigt raffinerat och på djupet originellt."

/Marie-Anne

En tunnare bok till nästa gång

Den stora skrivboken - en religiös urkund?

Skall man nu börja studera Pojkarnas liv på teologisk fakultet? Nej, men pojkarna förefaller mig vara som Jesus, halvt gud halvt människa (och med en frånvarande fader). Utrustade med samvete och förnuft studerar de och förkovrar sig, arbetar hårt och hjälper sina medmänniskor (älskar sin nästa). Jag tycker att det framgår att det inte duger att vända andra kinden till utan litet tuffare aktivitet måste till. Dock är pojkarna gudomligt fria från lusten att straffa och lusten att hämnas.
Hur kommer det sig att jag får dessa högtflygande associationer av Agota Kristofs berättelse? Inga namn förekommer? Koncentration? Det är inte många människor man får möta och konkret får man inte veta något om vad som händer i världen.
På sista bladet dör fadern och de oskiljaktiga pojkarna skiljs åt ... Vilket är budskapet?