Inför 2018

Stina Stoor, född  1982. Född och boende i Bjurholm,
Västerbotten.

Det gamla året är på avtynande och Salongen ser fram emot ett nytt år med nya litterära upplevelser. Till all lycka så får vi behålla vår gamla träffpunkt ett tag till, så 2018 års första träff kommer äga rum där - onsdagen den 7 februari, 2018, kl 17.00. 

Den bok som vi då ägnar oss åt är Stina Stoors novellsamling och debut från 2015, "Bli som folk". Även Augustprisnominerad samma år, och kritikerhyllad i pressen. Vi har redan fått ett smakprov på hennes prosa i förordet till "Balladen om det sorgsna kaféet". 

Tills dess: En riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

/Marie-Anne

Forskningsläget

I senaste numret av International journal of Jerome studies förs en livlig debatt om huruvida vattensorken hamnade i den irländska ragun eller inte. Från franskt håll antyds att engelsmännen är en samling gastronomiska barbarer som sväljer irländsk ragu med vattensork utan att märka sitt misstag. En tysk forskare har gått igenom 814 recept på irländsk ragu och slår fast att George har rätt, vattensork finns inte med, och citerar Angela Merkel: keine Experimente! En expert från Sverige betonar att det måste vara ordning och reda i ragupolitiken och menar att författaren borde ha varit tydlig med vattensorkens öde. Inga engelsmän deltar i diskussionen eftersom man inte vill få upp den irländska ragun på menyn då man fruktar komplikationer inför Brexit.
”Och likväl tycks natten så full av tröst och styrka. I dess högtidliga stillhet kryper våra små sorger bort och blygs. Dagen har varit så full av mödor och bekymmer ... världen har tyckts så hård och orättvis mot oss. Men då kommer natten och lägger likt en älskande moder sina kärleksfulla händer på våra feberheta pannor, och ler ...”

Gentlemän vid årorna

River Thames, 346 km lång i sin helhet, och med utlopp i Nordsjön. 

Året är 1889 och i Storbritannien regerar fortfarande drottning Viktoria, som tre år tidigare firat sitt femtioårsjuileum på tronen. Imperialismen står på sin höjdpunkt och det brittiska klassamhället lever och frodas i högsta välmåga.

Tre unga gentlemän av obestämd överklass beger ut på en uppfriskande flodfärd uppströms på Themsen, medförande en stridslysten foxterrier vid namn Montmorency (möjligen döpt efter den franske hertigen och krigaren Anne de Montmorency från 1400-talet).  De startar i Kingston utanför London och tar sig genom diverse mödor motströms mot målet, Oxford, varifrån de planerar att bekvämt återvända medströms till startpunkten. Uppfyllda av förväntningar och naturromantiska föreställningar ägnar de först flera dagar åt att skaffa proviant och packa ner och packa upp igen. Missödena låter läsaren förstå att de borde haft en butler för detta ändamål, vilket också bekräftas längre fram under flodfärden. Herrarna råkar ut för det ena katastrofen efter det andra av praktisk natur, och naturligtvis klarar de inte av att resa ett enkelt tält. Eller att hantera fältköket. Eller klara sig genom en sluss utan att dratta omkull i båten och fotograferas med fötterna i vädret. Lyckligast är sällskapet då de hittar ett värdshus utmed kanalen att ta in på, i all synnerhet som det brittiska lågtrycket oupphörligt öser på med stora regnmängder.

Jerome K. Jerome (1859-1927) lär ha varit en entusiastisk roddare själv och skrev boken ursprungligen som en guide och vägvisare utmed Themsen, vilket också märks av de återkommande geografiska och historiska skildringarna. Man kan säga att dessa utgör en tredjedel av bokens innehåll. En annan tredjedel står berättaren, J., för då han återger olika komiska episoder som timat i hans eget, vänners eller släktingars liv, som t ex när morbror Podger skulle spika upp en tavla och nästan lyckades riva halva väggen, och en tredjedel redogör för de faktiska händelserna vid flodfärden.

"Envar som läst den här boken har sin egen favoritepisod", skrev en annan bloggare, och själv skrattade jag högt åt den av J. återberättade, om det unga paret, som drog en bogserlina utmed kanalen, men med fel båt i andra änden av tampen. När den hemska upptäckten gjordes, utbrast flickan "med förtvivlan i rösten": - "O Henry, vart har faster tagit vägen?"

Märkligt nog lyckas de tre fumliga gentlemännen överleva sin utflykt, fast de rätteligen borde ha drunknat, fått en eller flera åror i huvudet, körts på av minst en flodångare, förgiftats av dålig mat eller frusit ihjäl under båtens segelduk. Att den här romanen utsetts till en av världens roligaste, kan jag gott förstå.  Brittisk humor när den är som mest drastisk. Och finns det en sensmoral i berättelsen, så är den: Glöm inte att ta med tjänstefolket när du ska ut och leva vildmarksliv!

/Marie-Anne

Decemberträff med glögg

"Tre män i en båt - för att inte tala om hunden" utkom 1889,
och anses vara en av världens roligaste böcker.

Gabriels förslag hamnade äntligen i god jord, och till årets sista träff läser vi Jerome K. Jeromes "Tre män i en båt" och träffas på GEO onsdagen den 6 december, kl. 17.00. Den annalkande julhelgen firas med glögg, pepparkakor och annat lämpligt godis, och den som hellre vill dricka vin medför egen flaska. 

Här nedan en reviderad förslagslista på ev. kommande titlar att ta sig an:

Catarina Pascal Söderbaum: Den skeva platsen.

Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter. Del 1-3.

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker (2015).

Jonathan Safran Foer: Here I am/Här är jag. (2017)

Graham Swift: Mödrarnas söndag. (2017)

Anne Wiazemsky: Ett avgörande år. (2013).

Men först en båttur på Themsen i sällskap med tre galna män och en hund.

/Marie-Anne

Ett smakprov på Southern Gotic

Titelnovellen filmatiserades  1991 med Vanessa Redgrave
i rollen som miss Amelia. Regissör: Simon Callow.

Som tonåring i början av 60-talet läste jag med stor förtjusning Erskine Caldwells romaner ("Tobacco Road", "God's Little Acre"  m fl, även de filmatiserade), utan att veta att jag ägnade mig åt "Southern Gothic".

Begreppet lär ha uppstått och namngivits under USA:s depressionsår på 1930-talet, och var ursprungligen nedsättande och avfärdande. Trots detta listar Wikipedias kortfattade artikel ett stort antal kända och prisbelönade författare under rubriken, bland dem Truman Capote, William Faulkner, Tennesse Williams och Harper Lee. I "Balladen om det sorgsna kaféet" känns stämningar igen från Harper Lees "Dödssynden" ("To kill a Mockingbird"), och frågan är om inte miss Amelia har en sentida själsfrände i Scout, advokaten Atticus Finch prepubertala dotter, som även hon vägrar klänning och ett sedesamt uppträdande. 

Carson McCullers (född Lula Carson Smith) vann tidigt berömmelse då hon debuterade som 23-åring med "The Heart is a Lonely Hunter" 1940, och boken steg meteorliknande på bestsellerlistorna i USA. Times Magazine listade den bland "Times 100 bästa engelskspråkiga romaner mellan 1923 och 2005"  - ett snabbt kliv uppåt på den litterära banan för en ung kvinna, som egentligen tänkt sig en karriär som konsertpianist. Musikaliteten är också märkbar i hennes textbehandling, som jag upplever har ett ovanligt harmoniskt flyt, även då hon beskriver det fula, sorgliga och tragiska. I titelnovellen är samtliga personer obehagliga på olika sätt och novellen slutar i mörker och dysterhet, utan någon chans till försoning. 

McCullers rör sig med lätthet mellan diametralt olika miljöer - en universitetsinstitution, en travbana, ett hem i New York, en bortglömd stad i amerikanska Södern - och övertygar om personernas trovärdighet på platsen. Som Graham Greene noterat, besitter hon både poetisk känslighet och klarhet samtidigt med en lysande berättartalang. Hur kan hon ha en sådan insikt i människohjärtats alla tillslutna vrår och vid så unga år, frågade jag mig ideligen, och inte minst med tanke på det problemfyllda och bitvis destruktiva liv hon levde och hade förbrukat vid blott 50 års ålder. Hennes ord om kärlekens väsen i novellen om miss Amelia och puckelryggen Cousin Lymon har blivit klassiska:

"För det första är kärlek en upplevelse som delas av två människor - men att det är en gemensam upplevelse innebär inte att båda uppfattar den likadant. Det finns den om älskar och den som älskas, men dessa två kommer från vitt skilda världar. /.../ Nästan alla vill vara den som älskar. Och den bistra sanningen är att på något dunkelt och gåtfullt sätt är det för många outhärdligt att vara den som älskas." 

I förordet till Virgina Spencer Carrs biografi om Carson Mc Cullers, "The Lonely Hunter", skriver Tennessee Williams: "Carson's heart was often lonely and it was a tireless hunter for those to whom she could offer it, but it was a heart that was graced with light that eclipsed the shadows". 

Det tycks som om ensamhet alltid är det pris som alltför begåvade eller ovanliga människor måste betala. Och de är väl inte alltid så lätta att älskas heller av sin omvärld.

/Marie-Anne

Salongens känsla för Nobelpristagare

Kazuo Ishiguro, född 1954 i Nagasaki, Japan. Brittisk med borgare 1982.

Litterära Salongen har för tredje gången prickat in en Nobelpristagare - innan priset tilldelats vederbörande. Tidigare förhandsläsning har rört Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj. Ishiguru läste vi redan våren 2016 ("Återstoden av dagen") och med stor behållning.

Akademiens motivering: .... ”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”.

Den låter mycket aktuellt, inte bara med tanke på Brexit.

Bra val, tycker undertecknad, och tre saker kan vi nog vara säkra på vad gäller Kazuo Ishiguru:

1. Han kommer att tacka för världens finaste litteraturpris (med japansk artighet).

2. Han kommer att anlända till Stockholm och ta emot priset personligen.

3. Och han kommer förmodligen leverera ett lysande tacktal, akademi och allmänhet till förnöjelse.

Rutinerna kommer således att återgå till de etablerade i och med årets pristagare. 

/Marie-Anne

Salongens novemberträff

Carson McCullers, 1917-1967.

Hej, Salongsmedlemmar!

Vill bara här bekräfta att vi ändrat datum för nästa träff till den 8 november, 2017, kl 17.00 i vårt vanliga lokus. Och vi diskuterar då Carson McCullers novellsamling "Balladen om det sorgsna kaféet". En spännande författare från amerikanska Södern, tidigt klassad som "litterärt underbarn", alltifrån debuten 1940 med romanen "The Heart is a Lonely Hunter". Hennes stil har kallats "Southern Gothic" i en realistisk tradition.  

Här nedan en häpnadsväckande bild av fyra kändisgiganter i samspråk hos McCullers hem i South Nyack, New York.  Det lär ha serverats ostron, vita druvor, suffléer och champagne på ett svart marmorbord. Men jag undrar vad de talade om?

Från vänster: Arthur Miller, Marilyn Monroe, Carson McCullers och Karen Blixen. Februari 1959.

/Marie-Anne

Istanbul för istanbulliter

Är Orhan Pamuks "Istanbul. Minnen av en stad", från 2003, en stadhistorisk skildring eller en självbiografi? Fokus skiftar från kapitel till kapitel, och man tycker sig ibland läsa två helt olika böcker. I synnerhet då språk och tonläge skiljer sig markant åt när författaren befinner sig i staden eller i hemmet. 

Istanbuls historia med alla dess förändringar - läs försämringar här - och den allestädes närvarande huzün kan tyckas som oändliga uppräkningar med långa tröttande meningar utan bildlig geografisk förankring. Som sagt, en karta, om än handritad, vore på platsen! Annars blir beskrivningarna lika anonyma som en uppräkning av de olika objekten i en trave vedträn. Trots de oerhört vackra fotografierna från Ala Gülers samling. 

Likaså de olika kursiverade benämningarna på turkiska, som lämnar obesvarade frågor hos läsaren. Är det frågan om ett hus, en båt eller en företeelse? En del ord förklaras, men långt ifrån alla. Varför inte en ordlista på slutet? 

Pamuk vandrar och vandrar genom staden, som barn på utflykter med familjen, som tonåring ensam, ofta på nätterna, med en cigarett i mungipan. Kapitlen som behandlar det pamukska familjelivet griper läsaren på ett helt annat sätt och ger känsla och liv åt boken. Värt att notera hur europeisk familjen Pamuk ter sig i en tid då inte så många västeuropéer såg Turkiet som ett självklart semesterresemål. De ser likartade teveprogram, möblerar med samma bord och fåtöljer, uppfostrar barnen med samma värderingar som en svensk familj på 1950-talet. Faderns etablerade dubbelliv kan dock tyckas främmande och exotiskt, även sett i backspegeln. 

Mest rörande är bilden av den mycket unge Orhan, olycklig och med en känsla av total frustration och misslyckande. Huzün har grävt ner sig i hans själ och framtiden synes oviss och mörk. Mamman grälar på honom, pappan kommer med uppmuntrande förslag och brodern är en framgångsrik student vid Yale i USA. Ingen liten fé viskar tröstande ord i hans ledsna öra om ett kommande Nobelpris i litteratur. 

Hur skildras en stads historia bäst? Jag har hittills inte läst något mer lyckat än Per Anders Fogelströms Stockholms-serie, där individer och familjers öden effektivt vävs ihop med stadens utveckling under hundra år. Pamuk, däremot, har skrivit om Istanbuls historia för istanbulliter, som redan är väl bekanta med stadsdelar, gränder, adresser och sevärdheter. Knappast är det denna bok som gav honom priset år 2006.

/Marie-Anne

Istambuls fattiga kvinnor på båtutflykt

I onsdagens DN finns en artikel om hur fattiga kvinnor från stadsdelen Maltepe i Istambul får komma ut på en båttur på Bosporen. Borgmästaren Ali har drivit detta sedan 2015 med goda avsikter att bryta kvinnors isolering och spåra förtryck. Se där en ljusglimt från den hemske Erdogans land. Jag lade märke till en passage i Pamuks bok där det står att en farbror till slut gifte sig, och in flyttade en dam med ett piano. Pianot användes aldrig och damen slog sig ner vid fönstret där hon i fortsättningen satt och tittade ut. Vilket öde.

Vilse i Pamuks barndomskvarter?

Ja, vem är inte det, och alla dessa hüzün gör inte saken enklare. Redan i bokens första kapitel retade jag mig på att det saknades en stadskarta, som gott kunde ha ersatt det ena av de två överambitiösa registren i slutet. Men här är länken till en resebyrå, där de stadsdelar, som Pamuk skriver om, finns ordentligt angivna samt en kort beskrivning av dem.

Att sålunda kunna orientera sig inte bara i tiden, utan även i rummet, gör läsningen mera njutbar och begriplig. Pamuk tycks i likhet med vissa exotiska författare tro att samtliga läsare naturligtvis besökt hans hemstad både en och flera gånger, varför ingen förklaring krävs. Endast långa meningar med otaliga uppräkningar, vilka kryddas med semikolon på mitten. De har botat mig från en gammal faiblesse för detta skiljetecken.

/Marie-Anne

Orientalism

Pamuks bok om Istanbul visade sig vara lite svår att ta till sig. Den inbundne och familjebundne Orhan är inte så intressant. Min behållning är att jag nu har läst Sigrid Kahles förord till Edward W. Saids bok Orientalism. I dagarna har vi istället firat skildraren av Stockholm, Fogelström. Det är lite vanskligt att skriva romaner om man också vill redovisa allt man vet, men Fogelström har lyckats. Vi har ju också Per Wästberg, åtminstone har han skrivit (kärleksfullt?) om Östermalm.
Nu måste jag kila, pensionärer har det körigt.

Boktitlar på lut

Bästa sommarlovsminnet!

Några förslag till lektyr för kommande träffar:

Italo Calvino: Klätterbaronen. 
Caterina Pascal Söderbaum: Den skeva platsen.
José Saramago: Evangeliet enligt Jesus Kristus (1993)
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter. Del 1.
Lydia Davis: The Cows. (2011)
Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker. (2015)
Jules Verne: Tsarens kurir (eller annan ungdomsbok)
Jonathan Safran Foer: Here I am. (2017)
Zadie Smith, Swing time (2017).
Hans Fallada, Ensam i Berlin. (sv. övs. 2012).
Haruki Murakami, Män utan kvinnor. Novellsamling. (2014).


Vi får kanske anledning att återkomma till någon eller några av dessa framledes.

Tills dess önskas Salongens medlemmar en skön och givande lässommar!

/Marie-Anne

Fake news i Pölsan?

Inte ett sant ord i notiserna. Kan inte det kallas fake news? Nej, notisskrivarens uppsåt var inte att vilseleda och skada utan att befolka Norrlands inland med människor och berättelser, att underhålla. Notisskrivaren är en författare av den sort som bjuder på konkreta händelser, handling och intrig. Jerker Virdborg i lördagens DN hyllar Torgny Lindgren som både har en särpräglad "röst" och berättar häpnadsväckande historier. Han skriver att vissa författare är så förtjusta i sin egen "röst" att det blir monotont. Det är för lite handling. Det skrivsättet passar bäst om man skriver lyrik. Enbart handling, action, å andra sidan har låg status bland finsmakarna. Ett mekaniskt travande av brutala händelser slag i slag när det är som sämst. Men så dåligt behöver det inte vara. Tintin! kom jag nu att tänka på. Ett urval Kalle Anka kanske? Humor är en avgörande ingrediens. Förakt för berättande litteratur kan bli absurd. Jag minns att en ganska känd författare (numera bortglömd) uttalade orden " den stupide Vilhelm Moberg"!! (Egentligen vet jag inget om omständigheterna men orden har etsat sig fast, ett rekord i att ha hamnat snett).
Notisskrivaren tystnar i 50 år. Vill Torgny Lindgren säga något om litteraturklimatet? Femtiotalisterna är visst en brokig skara, Lars Forssell, Bo Setterlind och andra mjuka poeter. Och Gyllensten som känns väldigt intellektuell och sträng. Senare kom rapporterna. T.ex. Göran Palm (Världen ser dig, En orättvis betraktelse, Dagbok från LM), Sven Lindqvist, Per Wästberg (Afrikaböckerna, en beundransvärd insats av denne räkmackeseglare). Göran Palm har blivit aktuell här i Jakobsberg sedan folkhögskolan har fått ta emot hans efterlämnade bibliotek m.m. Här kommer det bli en Göran Palmdag och dito stipendier varje år.
Personligen är jag inte så förtjust i häpnadsväckande historier men Pölsan innehåller så många kloka reflektioner att fundera på och många roliga vändningar. Brevet från chefredaktören är ju en höjdare. Och t.ex. hans sätt att varva repliker ; när gubben talar om att finna det fria förnuftet inom sig så svarar frun med att fråga om han vill ha mycket lök och om den skall stekas. Och vi får veta att Bertil har födelsemärken ovanför bägge stortårna som liknar grankottar, sådana upplysningar vill man ju inte vara utan. Om man någon gång säger att man inte gillar en viss sorts litteratur, eller människor för den delen, så dröjer det inte länge förrän det dyker upp ett undantag. (Han som älskade korta brunetter gifte sig med en lång blondin). Det kan sluta i ett uppgivet: jag gillar bra böcker, Pölsan t.ex.

En pölsa för finsmakare

Torgny Lindgren, född 1938, i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. TL var medlem av akademien från 1991 på stol nr 9, och avled 2017.

"I pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället. Om livet har varit tomt och meningslöst och man möter pölsan, då säger man till sig själv: det finns trots allt en grund eller kärna eller mittpunkt i det omätliga och gränslösa, man är inte tvungen att ge upp". 

De båda männen i Torgny Lindgrens "Pölsan" (2002) - Lars Högström och Robert Maser - som jagar efter den perfekta pölsan, är överens. Pölsan är livets mening, hoppet, förtröstan och kärleken;  in se, inkarnationen av allt gott som är värt att leva för. Därför reser de runt på en gammal motorcykel i Västerbottens inland och provsmakar landskapets olika pölsor, inalles blir det tjugofyra tillfällen innan de är nöjda. Men då har det udda paret undfägnats den ultimata pölsan av den vanställda Ellen i Lillsjöliden, och låtit sig "genomsyras av den, under tystnad och med högtidlig tystnad". - "Hon innehåller allt", förklarar Ellen. 

Kanske är det med pölsor som med människor: att var och en har sin egna hemligheter och sin unika sammansättning av råvaror, och att leta efter "urpölsan" vore som sökandet efter den heliga Graal. I Lindgrens roman bär de flesta av personerna på hemligheter och skuggor, inte bara folkskolläraren Högström med sin vilande tuberkulos, utan även Robert Maser, som förvandlat sitt förflutna som krigsförbrytaren Martin Bormann, Hitlers handsekreterare, till en oförarglig handelsresande med smak för duettsång. Vilka hemligheter svartalfen Bertil gömmer inom sig, får läsaren aldrig veta, och inte heller orsaken till hans plötsliga våldsdåd i slutet av boken (spoilervarning här!). Överhuvudtaget är personskildringarna bitvis ganska förbryllande för en ovan Lindgren-läsare, men det lär finnas ett "Lindgren-land", där de passar in som perfekta aktörer till det sorgliga men vackra bakgrundslandskapet. 

"Lindgren-land" består av ändlösa skogar, myrar, berg, sjöar och övergivna gårdar, befolkade inte av människor, men tragedier, vilkas hågkomst endast kan uthärdas genom tillkämpad resignation och svart humor. Lungsoten är fortfarande digerdödaren framför alla, och då Lars Högström söker efter en anställning i en drabbad by, så svarar överläraren muntert, att "vad gäller lungsot, så finns det ingen ort som överträffar Avabäck. Alla är smittade. Eller smittbärare. Jag har inte vågat mig dit på fem år. Länsskoleinspektören har aldrig varit där. När kvinnorna mjölkar korna måste de anpassa handens rörelser efter kornas hostningar". Till och med boskapen hostar således. 

Parallellt med skrönorna om pölsan och lungsotens härjningar pågår en diskussion om själva skrivprocessen, gestaltad av den namnlöse 107-årige notisskrivaren på ålderdomshemmet; han som förbrukar så mycket papper och pennor att kommunalrådet måste säga ifrån till sist. Men det är femtio års avbrutna skrivande, som ska tas igen, och nu formar sig notiserna till en hel berättelse om händelserna i Avabäck och byarna omkring. Sjukvårdsbiträdet Linda läser och kommenterar, och en fin vänskap växer fram. Det blir allt svårare att avsluta berättelsen, och när Linda tar tjänstledigt, slutar den f.d. notisskrivaren med att "göra meningar", trots att personerna inte är "färdigskrivna". 

Romanen har ett ganska oväntat, men hoppingivande slut. Linda har inte övergivit sin gamle vän; hon återkommer i triumf med fantastiska nyheter: "Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka. Det är jag skyldig dig".
- "Tack, sade han tankspritt, Tack det var riktigt hyggligt av dig".

Det sista stycket har en filmisk touche, som påminner mig om Jean Beckers film "La tête en friche" ("Mina eftermiddagar med Marguerite", 2010), där en annan åldring kidnappas tillbaka till livet, dock inte i en Bentley. Men det är oväsentligt. 

/Marie-Anne

Clarissa Dalloways svanesång

Den engelske författaren Arnold Bennet (1867-1931), som själv skrev i en realistisk, Zola-inspirerad stil, bekände i en recension av "Mrs Dalloway", att "den /romanen/ besegrade mig, jag förmådde inte läsa den till slut", när den utkom i april 1925. Och för många samtida läsare lär den ha varit för svår att tränga igenom med sina karaktärers inre monologer - "the stream of consciousness", som även James Joyce ägnade sig åt. En av Woolfs biografiker kallar det för "expressionism", och själv har hon förklarat sig med orden: 

"Metoden att låta berättelsen flyta på lätt och ledigt kan inte vara den rätta. Saker utspelas inte i ens inre på det viset. Vi upplever hela tiden bilder och tankar som skjuter in i varandra, och den moderna romanen borde kunna förmedla vår själsliga förvirring i stället för att snyggt och prydligt ordna upp den. Det är läsaren som skall reda ut alltihop".

Först efter att jag läst dessa ord, kunde jag ta till mig Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" på ett begripligt sätt. 

Bokens litterära form är varken prosa, poesi eller dramatik; den yttre handlingen utspelar sig under en dag i det tidiga tjugotalets London (första världskrigets sår är ännu inte läkta) i en brittisk överklasskvinnas - Clarissa Dalloways - liv medan hon planerar en fest på kvällen för sina vänner. I bokens inledning går hon ut för att köpa blommorna till festen, eftersom hembiträdet inte hinner. Den inledande raden har förmodligen gått till litteraturhistorien i lika hög grad som den i "Brighton Rock": "Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv". En lyhörd läsare kan förmodligen uttolka en hel del av den enkla meningen: position, klass, kultur etc. 

Mrs Dalloway köper blommorna i ett London, vars bullriga gatuliv ackompanjeras av återkommande klockslag från stadens berömda kyrktorn samt Big Ben, vars halvtimmesslag redovisas boken igenom. Tack vare dessa tidsangivelser kan läsaren följa dagens långsamma framskridande mot dess kulmen: middagsbjudningen hos Rickard och Clarissa Dalloway i Westminster. I min upplaga tar den sin början först på sidan 177, då Lucy öppnar dörren för den första gästen. 

Vad rör oss denna antikverade skildring av ett tjugotalslondon idag, nästan hundra år efteråt, då befolkat av hästekipage, gatuförsäljare, tiggare, prostituerade, krigsinvalider och en stram överklasselit, som kämpar för sin positions och klassgränsernas bevarande? I glimtar av klarsyn anar de en frambrytande demokrativåg, då statyerna kommer att skakas om, och tjänstefolk inte längre går att uppbringa ens för pengar. Snart kommer Ramsay McDonald att bilda landets första labourregering (1924), om än kortvarig, men mellankrigstiden fram till 1939 torde väl ihågkommas som den brittiska överklassens sista svanesång, då dess största bekymmer gällde stärkskjortan till fracken.

Virginia Woolf, den mest kända av Bloomsbury-gruppens medlemmar, lär ha avskytt bjudningar och sällskapsliv, och motvilligt deltagit, mest sittande i ett hörn med en bok framför sig. Men hennes sylvassa karaktäristiker av sin samtid visar att hon var en obarmhärtig och träffsäker iakttagare. Tag bara porträttet av societetsläkaren sir William Breadshaw, den maktfullkomlige despoten, som brutalt bryter sig in i den krigsskakade f.d. soldaten Septimus Warren Smiths tillvaro. Eller den fåfänge och fjäskande hovtjänaren Hugh Whitbread, som "ägnar dagarna åt att putsa kungens stövlar". Eller den svala oåtkomliga Mrs Dalloway själv. Virginia Woolf har träffat och iakttagit dem alla. 

Dagens än mer bullrande och trafikstockade London, just nu plågat av den senaste terrordådets följder, har inte mycker mer gemensamt med tjugotalets än de offentliga klockornas markering av tidens gång. Tiden, som förändrat (nästan) allt. Jag hade därför stor behållning av att läsa en översatt biografi om Virginia Woolf av Nigel Nicolson (från 2003). Tack vare den kunde jag bättre förstå både hennes samtid och litterära formspråk, och till slut få stor behållning av Clarissa Dalloways inre och yttre pysslande med sin middagsbjudning.

/Marie-Anne

Parlamentsreformen 1907

Vid parlamentsvalet 1907 gällde allmän rösträtt för kvinnor och män som fyllt 24 år. Om man hade rösträtt så var man också valbar. Unikt i världen och det under tsarens välde. 19 kvinnor valdes in i lantdagen, enkammarriksdagen. Antal ledamöter Socialisterna 80, Suometarianerna 59, Ungfinnarna 26, Svenska folkpartiet 24  m.fl. partier, totalt 200. Medelåldern för socialisterna var 35,5 år. Kanske var det vid detta val som Jussi satte ett rött streck för socialisterna liksom Halme. Akseli var väl inte 24? Valdeltagandet var kring 70 % men mycket lägre i norra och östra Finland.

Gott Nytt Läsår!

En blek Jussi granskar årets skörd av "päron" (potatis).

Återkommer med ett längre inlägg om livet på Saarijärvis moar.

GOTT NYTT ÅR!

önskar Marie-Anne