En pölsa för finsmakare

Torgny Lindgren, född 1938, i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. TL var medlem av akademien från 1991 på stol nr 9, och avled 2017.

"I pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället. Om livet har varit tomt och meningslöst och man möter pölsan, då säger man till sig själv: det finns trots allt en grund eller kärna eller mittpunkt i det omätliga och gränslösa, man är inte tvungen att ge upp". 

De båda männen i Torgny Lindgrens "Pölsan" (2002) - Lars Högström och Robert Maser - som jagar efter den perfekta pölsan, är överens. Pölsan är livets mening, hoppet, förtröstan och kärleken;  in se, inkarnationen av allt gott som är värt att leva för. Därför reser de runt på en gammal motorcykel i Västerbottens inland och provsmakar landskapets olika pölsor, inalles blir det tjugofyra tillfällen innan de är nöjda. Men då har det udda paret undfägnats den ultimata pölsan av den vanställda Ellen i Lillsjöliden, och låtit sig "genomsyras av den, under tystnad och med högtidlig tystnad". - "Hon innehåller allt", förklarar Ellen. 

Kanske är det med pölsor som med människor: att var och en har sin egna hemligheter och sin unika sammansättning av råvaror, och att leta efter "urpölsan" vore som sökandet efter den heliga Graal. I Lindgrens roman bär de flesta av personerna på hemligheter och skuggor, inte bara folkskolläraren Högström med sin vilande tuberkulos, utan även Robert Maser, som förvandlat sitt förflutna som krigsförbrytaren Martin Bormann, Hitlers handsekreterare, till en oförarglig handelsresande med smak för duettsång. Vilka hemligheter svartalfen Bertil gömmer inom sig, får läsaren aldrig veta, och inte heller orsaken till hans plötsliga våldsdåd i slutet av boken (spoilervarning här!). Överhuvudtaget är personskildringarna bitvis ganska förbryllande för en ovan Lindgren-läsare, men det lär finnas ett "Lindgren-land", där de passar in som perfekta aktörer till det sorgliga men vackra bakgrundslandskapet. 

"Lindgren-land" består av ändlösa skogar, myrar, berg, sjöar och övergivna gårdar, befolkade inte av människor, men tragedier, vilkas hågkomst endast kan uthärdas genom tillkämpad resignation och svart humor. Lungsoten är fortfarande digerdödaren framför alla, och då Lars Högström söker efter en anställning i en drabbad by, så svarar överläraren muntert, att "vad gäller lungsot, så finns det ingen ort som överträffar Avabäck. Alla är smittade. Eller smittbärare. Jag har inte vågat mig dit på fem år. Länsskoleinspektören har aldrig varit där. När kvinnorna mjölkar korna måste de anpassa handens rörelser efter kornas hostningar". Till och med boskapen hostar således. 

Parallellt med skrönorna om pölsan och lungsotens härjningar pågår en diskussion om själva skrivprocessen, gestaltad av den namnlöse 107-årige notisskrivaren på ålderdomshemmet; han som förbrukar så mycket papper och pennor att kommunalrådet måste säga ifrån till sist. Men det är femtio års avbrutna skrivande, som ska tas igen, och nu formar sig notiserna till en hel berättelse om händelserna i Avabäck och byarna omkring. Sjukvårdsbiträdet Linda läser och kommenterar, och en fin vänskap växer fram. Det blir allt svårare att avsluta berättelsen, och när Linda tar tjänstledigt, slutar den f.d. notisskrivaren med att "göra meningar", trots att personerna inte är "färdigskrivna". 

Romanen har ett ganska oväntat, men hoppingivande slut. Linda har inte övergivit sin gamle vän; hon återkommer i triumf med fantastiska nyheter: "Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka. Det är jag skyldig dig".
- "Tack, sade han tankspritt, Tack det var riktigt hyggligt av dig".

Det sista stycket har en filmisk touche, som påminner mig om Jean Beckers film "La tête en friche" ("Mina eftermiddagar med Marguerite", 2010), där en annan åldring kidnappas tillbaka till livet, dock inte i en Bentley. Men det är oväsentligt. 

/Marie-Anne