Ett smakprov på Southern Gotic

Titelnovellen filmatiserades  1991 med Vanessa Redgrave
i rollen som miss Amelia. Regissör: Simon Callow.

Som tonåring i början av 60-talet läste jag med stor förtjusning Erskine Caldwells romaner ("Tobacco Road", "God's Little Acre"  m fl, även de filmatiserade), utan att veta att jag ägnade mig åt "Southern Gothic".

Begreppet lär ha uppstått och namngivits under USA:s depressionsår på 1930-talet, och var ursprungligen nedsättande och avfärdande. Trots detta listar Wikipedias kortfattade artikel ett stort antal kända och prisbelönade författare under rubriken, bland dem Truman Capote, William Faulkner, Tennesse Williams och Harper Lee. I "Balladen om det sorgsna kaféet" känns stämningar igen från Harper Lees "Dödssynden" ("To kill a Mockingbird"), och frågan är om inte miss Amelia har en sentida själsfrände i Scout, advokaten Atticus Finch prepubertala dotter, som även hon vägrar klänning och ett sedesamt uppträdande. 

Carson McCullers (född Lula Carson Smith) vann tidigt berömmelse då hon debuterade som 23-åring med "The Heart is a Lonely Hunter" 1940, och boken steg meteorliknande på bestsellerlistorna i USA. Times Magazine listade den bland "Times 100 bästa engelskspråkiga romaner mellan 1923 och 2005"  - ett snabbt kliv uppåt på den litterära banan för en ung kvinna, som egentligen tänkt sig en karriär som konsertpianist. Musikaliteten är också märkbar i hennes textbehandling, som jag upplever har ett ovanligt harmoniskt flyt, även då hon beskriver det fula, sorgliga och tragiska. I titelnovellen är samtliga personer obehagliga på olika sätt och novellen slutar i mörker och dysterhet, utan någon chans till försoning. 

McCullers rör sig med lätthet mellan diametralt olika miljöer - en universitetsinstitution, en travbana, ett hem i New York, en bortglömd stad i amerikanska Södern - och övertygar om personernas trovärdighet på platsen. Som Graham Greene noterat, besitter hon både poetisk känslighet och klarhet samtidigt med en lysande berättartalang. Hur kan hon ha en sådan insikt i människohjärtats alla tillslutna vrår och vid så unga år, frågade jag mig ideligen, och inte minst med tanke på det problemfyllda och bitvis destruktiva liv hon levde och hade förbrukat vid blott 50 års ålder. Hennes ord om kärlekens väsen i novellen om miss Amelia och puckelryggen Cousin Lymon har blivit klassiska:

"För det första är kärlek en upplevelse som delas av två människor - men att det är en gemensam upplevelse innebär inte att båda uppfattar den likadant. Det finns den om älskar och den som älskas, men dessa två kommer från vitt skilda världar. /.../ Nästan alla vill vara den som älskar. Och den bistra sanningen är att på något dunkelt och gåtfullt sätt är det för många outhärdligt att vara den som älskas." 

I förordet till Virgina Spencer Carrs biografi om Carson Mc Cullers, "The Lonely Hunter", skriver Tennessee Williams: "Carson's heart was often lonely and it was a tireless hunter for those to whom she could offer it, but it was a heart that was graced with light that eclipsed the shadows". 

Det tycks som om ensamhet alltid är det pris som alltför begåvade eller ovanliga människor måste betala. Och de är väl inte alltid så lätta att älskas heller av sin omvärld.

/Marie-Anne