Bokcirkeltips

Här nedan - i något förkortat skick - sju tips till en bokcirkel, förmedlade via programmet Lundströms bokradio i P1 (väl värt att lyssna på). Vi kan ju ta till oss det som vi tycker är bra och fungerande för Salongen.

1) Gör en inledande runda där varje bokcirkeldeltagare berättar hur det var att läsa boken, utan att gå in på om den var bra eller dålig.

2) Öva er på att ställa frågor och följdfrågor till varandra. Var nyfiken. T ex: Vad menar författaren med det här?

3) Var utspelar sig romanen? Hur ser det ut där? Hur är språket? Vem är huvudpersonen? Låt var och en fundera över en specifik del av romanen och sedan hålla i samtalet om den egna aspekten.

4) Ett bra sätt att börja boksamtalen är att först prata om titeln och omslaget. Hur väl stämmer de med berättelsen?

5) Plocka ut citat. Låt var och en berätta varför de valt just det citatet.

6) Använd fantasin, lek med de ledtrådar som finns i berättelsen. Lyssna på musik som nämns, titta på kartor hur det ser ut där boken utspelar sig.

7) Sätt er uthållighet på prov. Läs en novell och prata riktigt länge om den.

En "Americanahs" dubbla identiteter

Höstens första bokval - Chimanda Ngozi Adichies "Americanah" hör, enligt mitt tycke,  till de mer intressanta som Salongen har gjort under åren. Så många nya perspektiv, funderingar, associationer och tankar som romanen givit mig på dess nästan sexhundra sidor, som aldrig blev sega eller långtråkiga. Bladvändare - ja! Och lustigt nog hörde jag hela tiden en envis melodi ringande i huvudet, en blinkning från 1960-talet: ... "I like to be in A-me-ri-ca/Okay for me in A-me-ri-ca/Everything free in A-me-ri-ca/For a small fee in A-me-ri-ca".

Det puerto-ricanska gängets hyllning i Leonard Bernsteins toner till sitt nya fosterland, framförd av bland andra Rita Moreno i West Side Story från 1961.

"Okay for me in America"...? För de unga och framåtsträvande i "Americanah" är England finare än Nigeria, men allra finast är Amerika. Ett utbildningsstipendium till något av Ivy League-universiteten där sporrar de nigerianska studenterna till högklassiga studieresultat vid landets universitet, och de som lyckas ta sig genom den trånga porten, anträder färden med stora förväntningar och en hel del aningslöshet. Detta med "ras" och "främlingskap". Som Rita Moreno påpekar i musikalen: .."Nobody knows in A-me-ri-ca/Puerto Rico's in A-mer-ri-ca". 

Nej, inte heller Nigeria; man är från Afrika, kort och gott, om man är svart. Och i Amerika blir Ifemelu för första gången "svart" med dess konsekvenser, vilket föranleder henne att starta sin blogg, "Rastaggat eller nyfikna betraktelser om att vara svart i Amerika av en icke-amerikansk svart". Inläggen i denna hör till det absolut bästa i romanen! Klarsynta, humoristiska och med oväntade nya perspektiv på frågor som immigration, etnicitet, klass och kön. Vem hade ett ögonblick tänkt på t ex "hår som rasmetafor", och att Michelle Obamas frisyr skulle signalera något speciellt? Inte jag, i varje fall, jag trodde den var naturlig, och inte framställd med plattång. 

"Americanah" vill ta livtag på flera stora och brännande ämnen, samtidigt som romanen också skildrar en kärlekshistoria, som omspänner flera decennier. Denna är det som jag har svårast att ta till mig,  paret Obinze och Ifemelus långvariga relation och icke-relation. De gnabbas med varandra precis som  kärleksparen i min barndoms flickböcker, skiljs åt, återförenas efter tretton år, skiljs åt igen - och där tror man slutet är. Men, nej då! Efter sju långa tysta månader dyker Obinze upp igen - som Odyssevs efter irrfärderna - och paret faller i varandras armar. - "Ceiling, kom in". Har ingenting annat hänt i Ifemelus liv under tiden, annat än denna långa ovissa väntan? 

Kapitlen om Obinzes mödosamma och frustrerande tid i London ger insikter som inte belyses i immigrationsreportagens text och bilder, inte på detta hudnära och nakna sätt, så man upplever varje förödmjukelse och missräkning nästan som sin egen. Trots sin utbildning, intelligens och kapacitet lyckas Obinze aldrig ta sig ens i närheten av ett värdigt liv i England, och till Amerika är dörrarna stängda efter 11 september. Först som återvändare lyckas han skapa sig en framtid och en familj samt medlemskap i den illustra "återvändarklubben". Bland de nyrika entreprenörerna fanns en stol ledig för honom.

Att läsa om Nigerias, dess historia, politik, kultur och geografi ger en bra bakgrund till romanen, samtidigt som man snart ser vad Adichie valt att inte beröra, eller bara antyda i denna roman (som t ex oljeutvinningens svåra konsekvenser). Jag rekommenderar svenska wikipedias utförliga och aktuella artikel, och läs gärna även romanen om "Little Bee" av Chris Cleave (sv. övs. 2012), ett betydligt mörkare nigerianskt  immigrantöde. 

Här nedan en karta över Nigeria och dess 36 delstater. Med denna mångfald förstår man varför landet plågats av både inbördeskrig (Biafra) och statskupper. Låt oss hoppas att dagens demokratiska styre kommer att bestå!

/Marie-Anne

Chimamanda ser på Amerika

Americanah innehåller en fin romanidé, tycker jag, nämligen bandet mellan Ifem och Obinze som hålls vid liv tack vare att de lever skilda åt. Hur påverkar det Ifems liv? Hindrar det henne att bilda familj? Är det det som drar henne tillbaka till Nigeria? Nigeria, svårt anfrätt av det som kallas korruption. Både Ifems faster och senare Obinze tycker man har mindre hedervärda förbindelser med Makten och Pengarna. Ifems fader däremot vägrar kalla chefen för Mamsen och får sparken. Men det är tufft att vara i onåd, ingen rättvisa finns och han måste böja sig, hur djupt framgår inte.
Ungdomarna som växer upp i utbildad medelklass är helt inriktade på att studera i USA eller England trots att det kan innebära att man får städa toaletter. Ifemelu upptäcker i Amerika att hon har blivit svart, det hade hon inte varit förut. Jag antar att Chimamanda framgångsrikt har bloggat om ras och en del av detta har lyfts in i romanen. Tyvärr tycker jag det är för mycket fokus på bekymmer i stil med att vita människor tittar snett på henne när hon står i kön till första klass på flygplatsen. Lustigt nog nämns samma bekymmer av en annan svart, framgångsrik kvinna i en intervju i DN, Roxane Gray. Det saknas solidaritet med de svarta grabbarna som blir skjutna i ryggen av rasistiska poliser.
Överhuvudtaget är det en motbjudande livs- och umgängesstil som vsas upp. Det gäller att till varje pris hävda sig och visa upp sina rikedomar. Blaines syster Shan glänser i sällskapslivet och det gillar inte Ifemelu. Var finns ett seriöst intresse för litteratur, forskning och lärande (Stoner!)? Ett seriöst samhällsintresse, t.ex. böcker och teater för missgynnade ungdomar (Henning Mankell!)? Jag känner mig ganska kritisk till Chimamanda som tycks tycka att den här livsstilen är fullständigt OK. Det är inte satir hon skriver. På ett ställe blir hon lite satirisk mot en akademisk text som handlar om "den intertextuella modernitetens semiotiska dialektik..." Jag håller med henne om att detta inte kan vara läsvärt.
Den sympatiske Obinze säger vid ett tillfälle att han inte vill bli kallad ödmjuk, kamraterna tycker tydligen att han är sådan. Nej säger han, jag är inte särskilt ödmjuk och genom att kalla mig så gör ni arrogansen till det normala. Ja arrogansen tycks verkligen vara det normala hos människorna i denna roman. Dostojevskijs Idioten blir kallad god, man säger att den romanen, som nu också blir pjäs i Stockholm, handlar om en god människa. Det sorgliga är att han inte är så väldigt mycket godare än vi alla borde kunna vara. Den aggresiva självhävdelsen är ganska utbredd bland människorna som vill synas, göra karriär och tjäna pengar. Jag som allrid lyckats undvika sådana kretsar tycker att vanlig hygglighet också är utbrett bland vanliga människor och med de senaste nyheterna om engagemang för att välkomna flyktingar så behöver man inte ge upp hoppet om mänskligheten.