Helsingfors i 30-talets skymningsland

Man kan bara säga en sak om Kjell Westös roman "Hägring 38": att det är Den Perfekta Romanen - i alla avseenden. Den innehåller allt: historia, miljöskildring, personporträtt, spänning, intrig och en oväntad upplösning. Allt detta av högsta klass! Intet under att boken fick Nordiska Rådets litteraturpris 2014 med motiveringen att den...

...."på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid".

Litterära Salongens medlemmar tar av sig hatten för denne eminente berättare och hans oklanderliga prosa. 

Livet på Island

Det finns inte mycket att tillägga till Marie-Annes träffande karakteristik av boken men jag kan säga något. Jag är tacksam för goda böcker som dyker upp i huvudet kl. 04.10 när man annars skulle ligga och vrida sig och älta något idiotiskt. Författaren skriver mångordigt men lyckas ändå skapa ett kraftfullt uttryck för den storslagna, enkla, livsfarliga handlingen att återigen ge sig ut på havet för att bärga sin och familjens försörjning. De många orden berikar och ger en fyllig och mångsidig bild, nästan alltid. ( Man kan få olika associationer apropos ordrikedom. Vi har t.ex. Prousts skildring av hagtornsblomning som vi kanske hade svårt att uppskatta, men som nog måste kallas ett kraftprov. Å andra sidan har vi de ordkaskader som det finns gott om i Björn Ranelids böcker och som späder ut språket och gör det kraftlöst och gör läsaren vimmelkantig).
I andra delen av boken tappar jag tyvärr en hel del av intresset, men det är en brist hos mig. Pojken skall övervinna sin sorg och hans värld skall vidgas. Det är ju utmärkt att han inte direkt kastar sig ut i böckernas värld och försummar det mer närliggande. Det är ju bra, om nu författaren menar så, att han lyssnar på berättelserna om människorna i Köpingen. Att det är kvinnor som vakar över honom i hans sorg och hjälper honom vidare är ju traditionell könsroll, aj aj, men man kan notera att han blir väl behandlad även i första delen, bland männen. Där gällde inte sverigedemokraternas slogan "det är kul att jävlas med folk".
Bokens titel förstår jag inte, men jag är ju irreligiös. Tvärtom tycker jag boken är föredömligt jordnära. Pojkens sorg över alla döda är förvisso ett stort lidande (Marie-Anne citerar förekomsten av ordet helvetet) men kl 04.20 i morse kände jag att jag inte kopplar ordet sorg till ordet helvetet ??
Hur var det nu, när Bardur hade dött, tänkte Pojken att det var i himlen han kunde återförenas med de sina och med Bardur? Bra att det inte tjatades om himlen.  Livsviljan segrade, den måste väl kallas jordisk.
Gunnur ristade detta

Mellan himmel och helvete på Island

Jón Kalman Stefánssons text ter sig för den ovane läsaren till en början lika svårbearbetad och oöverstiglig som de karga bergsformationer, vilka reser sig över romanens huvudpersoner. Långa, ibland löst ihopfogade, meningar slingrar sig nedåt boksidorna som mörka lavaströmmar, vars oförmodade inlägg distraherar den läsare, som tagit fasta på inledningens första ord. Man drar sig till minnes de kärvt korthuggna och lakoniska isländska sagorna, och förstår att: nu är det ett nytt skede i landets historia som presenteras. Ordrikt, målande och med mycket känslor, insprängda mellan sakliga redogörelser för fiskarbefolkningens göromål och omgivning. Det dröjer innan sexårorsbåten med Pojken, Baldur och de andra kommer ut till havs för att lägga nattens rev. Tålamod, tålamod! Stanna kvar, snart går berättelsen in i ett annat varvtal.


Dramatiken i romanens första del - Pojken, havet och Det förlorade paradiset - är något av det mest andlöst gripande som jag läst. Stéfansson skildrar hur något så i sig banalt som hur ett hundra år gammalt versepos och en kvarglömd skinnkjortel ändrar livets kurs för, inte bara männen i båten, utan även en handfull kvarvarande på land. Visserligen är döden ständigt närvarande för befolkningen, men den brukar inte mötas utan motstånd och kamp. Här smyger den sin kalla andedräkt på en icke kampberedd, och utgången är given.


Ett lån måste återlämnas, om än med fara för livet, och därmed tar Pojkens nya tillvaro sin början i byn Köpingen, dit han anländer stelfrusen och utmattad av sorg och för många mil. "Helvetet är att inte veta om man lever eller har dött". För Pojkens del gör det till en början detsamma. Han är en apatisk flykting, som skjutsas med och skälls på av grova sjömän, som inte förstår vidden av hans förlust, Baldurs meningslösa död. Det blir två starka och erfarna kvinnor, som lotsar Pojken tillbaka till livet genom att ge honom ett hem och nya uppgifter att fylla. Geirtrud och Helga är hans två stridbara änglar, som skyddar honom med kärv medkänsla och jagar Baldurs vålnad på flykten. Pojken väljer livet, trots de närstående som väntar på den andra sidan.


Författaren lär oss en hel del om konsten att överleva, fysiskt och andligt, i en svår tid och miljö.


På Islandsbloggen kan man läsa om nytt och gammalt från detta säregna nordiska grannland


/Marie-Anne

"...för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld".

Här finns en länk till Patrick Modianos Nobelföreläsning, hållen den 7 december, 2014, i Svenska Akademiens börssal. Kan avnjutas på tre språk. Jag tyckte mycket om den!

Sorgset om övergivenhet

Paris tunnelbanelinje nr 1, är den äldsta av dess 16 linjer och invigd år 1900. Den sträcker sig i väst-östlig riktning genom stadens centrum, och är 16,5 kilometer lång. En av dess huvudstationer är Châtelet, där man beräknar att 725 000 resenärer passerar dagligen. Någonstans i detta myller får artonåriga Thérèse syn på en kvinna i sliten gul kappa, och som hon igenkänner som sin mor. Det märkliga är bara att modern skall ha avlidit i Marocko tio år tidigare. Vem är då kvinnan som hon följer efter och skuggar, märkligt osedd, ända fram till Château-de-Vincennes?

Patrick Modianos kortroman "Lilla Smycket" är full med frågetecken, av såväl psykologisk som episk karaktär.

Hur kan en så ung kvinna klara sig ekonomiskt och praktiskt ensam i miljonstaden Paris? Varifrån får hon pengar så hon kan betala sitt hyresrum på Rue Coustou? Varför betalar hon sin försumliga mors hyresskulder utan att ge sig till känna? Har hon förlåtit henne? Framför allt undrar man hur hennes unga liv kommer att gestalta sig efter att hon vaknat upp på sjukhuset efter en överdos sömntabletter, som den vänliga apotekaren försett henne med. Kommer hennes ensamhet så sakteligen att minska? Kommer hon att försonas med minnena av en övergiven barndom? Hoppet står till de två människor i hennes närhet, som ser och bryr sig, men räcker de till?

Romanens handling torde utspela sig någon gång i slutet av 1960-talet då Paris i storlek ännu var hanter- och promenerbar. Thérèses förflyttningar genom staden - till fots eller med métron - beskrivs så ingående att man kan följa dem på en stadskarta. De väcker egna minnen av Paris sommaren 1965, likaså det faktum att även ungdomar tilltalar varandra med "vous" (ni). En artig kyla människor emellan, som dock rymmer stor respekt för andras integritet.


Thérèse sträcker ut handen efter minnesskärvor från det förflutna.  En gammal telefonkatalog, ett ombyggt hotellrum, bleknade fotografier och papperslappar. Det enda hon minns säkert är att hon kallades för "Lilla Smycket" av sin egocentriska mamma. En accessoar, att ha eller att mista. Jag tror mig aldrig ha läst om en så misshandlad barndom som denna, och med så många obesvarade frågor.



God fortsättning till er alla i Litterära Salongen! Och glöm inte årets första träff, onsdag den 21 januari, kl 17.00, i GEO-huset.


Marie-Anne

Lilla smycket

Jag har nöjet att meddela en efter nyheter törstande omvärld att jag har börjat läsa Lilla smycket. Det går inte att behålla en negativ inställning. Den här författaren borde få nobelpris. Det händer mig ibland att jag läser en bok med litterära pretentioner som radar upp en massa ovidkommande detaljer: namn på gator och metrostationer ; färg på kappor och hus ;  huvudpersonen har ett foto, en tavla, en bok, alltsamman bara utfyllnad för att få ihop några sidor i brist på en historia. Men, vad gäller Lilla smycket, trolleri! Jag får följa författarens skapande fantasi kryddat i lagom dos med kloka reflexioner, ganska begripliga dessutom. I Richard Fords utmärkta roman Kanada, som jag nyligen läste, dyker det ganska regelbundet upp en liten passage med djupsinnigheter som jag med samma regelbundenhet inte begrep ett dyft av.
En sak som gör mig välvilligt inställd till boken är huvudpersonens sunda uppförande, obruten av det tuffa faktum att hon blev övergiven av modern. Jag kommer att tänka på detta efter ha sett Carl Johan de Geer i en ny film. Ett bra liv efter en hemsk barndom. Han hade dock en god mormor. Han har gjort en film om henne, Mormor, Hitler och jag, hon var alltså nazistanhängare (inte nazist).
Jag tänker åka ut till Frescati en dag och låna Carl Johans bok Med kameran som tröst, låna den eftersom den kostar flera tusen kr på Antikvariat.net.
God jul och Gott Nytt År!

Professor Stoners liv i litteraturens tjänst

”Jag har satt Stoner i händerna på människor som försvunnit bort ett dygn, för de kan inte släppa boken för något annat”, skriver Åsa Linderborg i sin recension i Aftonbladet. Och man kan inte annat än nicka förstående och instämma.
Väl  uppslukad av William Stoners korta levnadshistoria läser man andlöst vidare genom de 17 väl disponerade kapitlen, allt i orolig väntan på nästa besvikelse eller förolämpning, som med all säkerhet kommer inträffa i denne ödmjuke litteraturens tjänares liv. Ödmjuk på gränsen till självutplåning; Stoner ber ideligen om ursäkt till omgivningen i sin dialog med den, beredd att ta på sig skulden för det mesta, såvida det inte rör sig om att försvara den akademiska hederligheten. Vilket naturligtvis blir ödesdigert för den fortsatta karriären, i det fördolda dirigerad av en krympling, vars karaktär kunde vara hämtad ur något av de Shakespeare-draman, som Stoner undervisar sina "freshmen" i.

Märkligt oengagerad eller berörd glider Stoner igenom de olika faserna i sitt privata och professionella liv. Hustrun visar sig vara ett monster av själviskhet och kyla, som ser sin som huvuduppgift att lägga beslag på makens få glädjeämnen och missunna honom kontakten med dottern, som inte heller hon förmår hävda sin vilja och integritet i hemmet. Vänner har han endast två bland kollegerna, varav den ene tar värvning då USA går med i Första världskriget och omgående blir dödad. Exit David Masters, kvarstår Gordon Finch, som in i det sista tappert håller fast vid en nära livslång vänskap och dess förpliktelser.

Romanen har även räknats in som en skildring av "en klassresa", men jag tycker inte att denna är huvudtemat i boken. Snarare handlar det om hur vi brukar och förbrukar våra liv, och hanterar de oundvikliga besvikelserna. Hur mycket kommer vi att ångra, när slutet närmar sig? Har just mitt liv haft en mening, om än inte alltid ett mål? - "What did you expect?", frågar sig Stoner, då han ligger döende hemma i cancer och vet att timglaset snart rinner ut. Finns det något svar på den frågan, eller är det så att Stoner inte väntade sig något alls?

En slags försoning kommer ändå över honom på slutet medan han bläddrar i sin avhandling:

"He dimly recalled that he had been thinking of failure - as if it mattered. It seemed to him now that such thoughts were mean, unworthy of what his life had been" (s. 287).

En vacker roman om ett liv mitt ibland oss, sällan sett eller belyst, men som berör ända in i hjärtetrötterna. Läsaren vill ropa till professor Stoner: - "Men stå på dig då! Säg ifrån någon gång!".
Men nej. I stället går Stoner fram till fönstren i tjänsterummet för att betrakta den i romanen alltid dimmiga höstliga omgivningen utanför och disträ beundra de vackra kolonnerna i Jesse Hall.


/Marie-Anne