Jag vänder mig till Ebba Witt Bratttröm för att få lite bakgrund till att Moa blir riktig författare efter att ha varit en riktig proletär. Vid hennes debut med Kvinnor och äppelträd skrevs det i de borgerliga tidningarna att "nu har vi fått nog av proletärromaner" och lite mer till vänster i tidningsvärlden tyckte de manliga recensenterna att Moa utmålade männen som oansvariga busar. Motvilligt erkände man dock hennes stora begåvning, men försökte också insinuera att Harry hade hjälpt henne. Moa själv hade redan i slutet av 1920-talet upptäckt att hennes roman Pigmamma, skriven 1924, var dålig! Hon hade utvecklats så mycket under mellantiden, men hon låter ändå romanen publiceras i tidningen Brand 1928-29, vilket hade det goda med sig att det startades en insamling inom arbetarrörelsen efter hennes mans självmord. Torpet kunde friköpas och rustas upp för Moa och hennes tre halvvuxna söner. Senare blev kontakten med Fogelstad och tidskriften Tidevarvet värdefull för henne.
1910-1916 hade hon fött fem pojkar. Våren 1925 drunknar de två yngsta, Knut och Manne, 8 resp. 10 år gamla. Hon sörjde gränslöst och den yngsta hade hon fött ensam på stuggolvet, vilket även Sally får göra i vår bok. Hon levde verkligen ett proletärt liv, fattigt och slitsamt. Hon tyckte att hon var den enda proletärförfattaren, de andra lämnade ju det livet redan i ungdomen. Hon sade att "om jag så fick nobelpris så skulle jag hellre velat ha mat och kläder till mina barn under deras uppväxt".
Ebba skulle väl inte ha fastnat för Moa om det inte var så att Moa kompletterade klasskampen med att lyfta fram kvinnornas och barnens situation. Kvinnorna måste ha egna organisationer eftersom männen inte var solidariska. Nya lagar och nya attityder måste drivas fram, och det kämpade kändisen Moa för. Det hände att veckotidningarnas utsända försökte hitta hennes svagheter (hon gillade päls t.ex.) men det verkar som om Moas förstånd, charm och slagkraft besegrade dem alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar