"Lita på en karl, man skulle ha stryk..."

 

Moa Martinson i sitt Sorunda-torp 1957.
Bild från Wikipedia.

Så har Salongen äntligen kommit fram till Moa Martinson och hennes debutbok "Kvinnor och äppelträd" från 1933. Hennes namn och verk har varit på förslag flera gånger tidigare, men fått ge vika för andra val. Inte så många har läst debutromanen, till skillnad från trilogin om Mia, Moas alter ego ("Mor gifter sig", "Kyrkbröllop" och "Kungens rosor") som utgavs mellan 1936-1939. I romanerna om Mia tycker jag mig se att Moas språk och berättarteknik har stramats upp och blivit mindre exklamatoriskt och överflödande, vilket romanerna vunnit på. Handlingen bär sig själv.

1930-talet var det decennium då de så kallade arbetarförfattarna i Sverige trädde fram i ljuset: Ivar Lo-Johansson, Wilhelm Moberg, Jan Fridegård m fl. De var samtliga bredaxlade karlar som skrev om andra robusta män, som bar tunga bördor i ett dagligt och slitsamt arbete. Mycket svett, fattigdom och bitterhet över den egna lotten. Vad Moa tillfogade genren var kvinnornas och barnens berättelser, de hittills ignorerade och bortglömda, samtidigt de mest utsatta. Än idag gör det ont att läsa om dem.

Hur togs då Moas debutbok emot, utgiven av det ansedda Bonniers förlag? Ja, inte var det med några "äntligen-rop", och i Kerstin Engmans biografi, "Moa Martinson. Ordet och kärleken" (1990) kan man ta del av "de många intellektuella kollapser" som blev följden av mötet med de borgerlig-akademiska medelålders män och kritiker som höll i pennan. De blev "förvirrade", skriver Kerstin Engman:

... och hade svårt att förstå en roman i modernistisk stil, skriven av en självlärd aretarkvinna som skildrade djupa kvinnliga erfarenheter.

Professorn och akademiledamoten Torsten Fogelqvist, t ex,  skrev i Dagens nyheter att han var "hjärtligt trött på skildringar av elände och snusk. Varför rota i det fula och dåliga, då det finns så mycket skönt och gott att glädjas åt?".

En annan stötesten för kritikerna var polariseringen med de starka och positiva kvinnoskildringarna i kontrast mot de "svartmålade" männen, där endast Ellens svärfar i Apelbo utgör ett undantag. 

Är arbetarlitteraturen död i idag? Nej, den har bara antagit ny form och annat innehåll, framgår det av en antologi om arbetarlitteratur, utgiven 2016 vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. - Hur definierar man arbetarlitteratur idag? Beata Agrell, professor emerita vid GU, påpekar att "det tillkommit så många nya typer av arbeten utöver kroppsarbe, låglönearbeten utan status och makt /.../ produktion av tjänster som vård, omsorg och städning. Särskilt problematiska är bemannningsarbetena med korttidsanställningar utan möjlighet att organisera sig", säger Beata Agrell. 

Rykten om arbetarens död i litteraturen är således överdrivna.  Men Moa skulle vända sig i graven om hon visste. 

//Marie-Anne

Ebba skriver om Helga och Moa

Jag vänder mig till Ebba Witt Bratttröm för att få lite bakgrund till att Moa blir riktig författare efter att ha varit en riktig proletär. Vid hennes debut med Kvinnor och äppelträd skrevs det i de borgerliga tidningarna att "nu har vi fått nog av proletärromaner" och lite mer till vänster i tidningsvärlden tyckte de manliga recensenterna att Moa utmålade männen som oansvariga busar. Motvilligt erkände man dock hennes stora begåvning, men försökte också insinuera att Harry hade hjälpt henne. Moa själv hade redan i slutet av 1920-talet upptäckt att hennes roman Pigmamma, skriven 1924, var dålig! Hon hade utvecklats så mycket under mellantiden, men hon låter ändå romanen publiceras i tidningen Brand 1928-29, vilket hade det goda med sig att det startades en insamling inom arbetarrörelsen efter hennes mans självmord. Torpet kunde friköpas och rustas upp för Moa och hennes tre halvvuxna söner. Senare blev kontakten med Fogelstad och tidskriften Tidevarvet värdefull för henne.

1910-1916 hade hon fött fem pojkar. Våren 1925 drunknar de två yngsta, Knut och Manne, 8 resp. 10 år gamla. Hon sörjde gränslöst och den yngsta hade hon fött ensam på stuggolvet, vilket även Sally får göra i vår bok. Hon levde verkligen ett proletärt liv, fattigt och slitsamt. Hon tyckte att hon var den enda proletärförfattaren, de andra lämnade ju det livet redan i ungdomen. Hon sade att "om jag så fick nobelpris så skulle jag hellre velat ha mat och kläder till mina barn under deras uppväxt".

Ebba skulle väl inte ha fastnat för Moa om det inte var så att Moa kompletterade klasskampen med att lyfta fram kvinnornas och barnens situation. Kvinnorna måste ha egna organisationer eftersom männen inte var solidariska. Nya lagar och nya attityder måste drivas fram, och det kämpade kändisen Moa för. Det hände att veckotidningarnas utsända försökte hitta hennes svagheter (hon gillade päls t.ex.) men det verkar som om Moas förstånd, charm och slagkraft besegrade dem alla.

Salongens flitiga läsning. Forts.

 Fri bild från Pixabay

Salongen fortsätter med sina trivsamma träffar, och här listas nu de lästa titlarna under 2024 och 2025.

2024

Roman Gary, Med livet framför sig. (La vie devant soi). 1975.

PC Jersild, Fem hjärtan i en tändsticksask. 1989.

Hilary Mantel, Mordet på Margaret Thatcher. Berättelser. 2015.

Sinclair Lewis, Sånt händer inte här. 1935.

Bonnie Garmus, Lektioner i kemi. 2023.

2025

Harry Martinson, Vägen till Klockrike. 1948.

Isaac Bashevis Singer, Yentl, Yeshiva-pojken, och andra berättelser. 1962. Sv. utg. 2017. 

F. Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (The Great Gatsby). Sommarbok. 1925. 

Martinson, Moa, Kvinnor och äppelträd. 1933. 

Trots att vår läsning sprider sig över olika decennier under 1900- och 2000-talet så har det blivit problem att hitta läs- och diskussionsvärda böcker, som vi inte har läst förrut. Vi har nu hållt igång Salongen ända sedan tidigt 2000-tal, ja, kanske ännu tidigare, och kan fira minst ett tjugoårsjubileum. Men vår poesiläsning med recitationer har i stället både utökats och förädlats. 

Alltnog, vi fortsätter med friskt mod!

Bild från thrillist.com. Paramount Pictures. Forrest Gump.webp.

- "Vad tyckte du om boken? Eller vill du hellre ha en bit choklad?"

//Marie-Anne

Jay Gatsbys gröna lykta

 

Första svenska upplaga från 1925 

Finns det något nytt att säga eller skriva om F. Scott Fitzgeralds roman,  som en del kritiker velat utnnämna till  "den stora amerikanska romanen"? När höstens första bokval dök upp på bordet kände jag en lätt förtvivlan, trots att jag både läst och diskuterat boken under litteraturkursen i engelska på universitetet. Men vad handlade den egentligen om? Mer än en fruktlös kärlekshistoria och en snuskigt rik man med stora fester? Lite väl magert, tänkte jag.

Men till min förvåning fann jag flera betydelsefulla lager som tydligen undgick mig för femtio år sedan. Det finns flera teman i romanen när man läser med eftertänksamhet, och för att nämna några (som nämnts i olika analyser):

* Den amerikanska drömmen om att göra en rejäl klassresa, bli rik, respekterad och inflytelserik. "From rags to riches", vare sig detta sker med hederliga eller kriminella medel. Ecce Jay Gatbsy!

* Girigheten och hänsynslösheten som följer med pengar.  "De var vårdslösa människor, Tom och Daisy - de slog saker och människor sönder och samman och drog sig sedan tillbaka till sina pengar /---/ och lät andra städa upp efter dem". 

* De sociala kontrasterna mellan rikemansvillorna i West Egg och arbetarnas tillvaro i den ohälsosamma Askdalen. En plats som de superrika passerar utan reflektioner på väg in mot New Yorks nöjesliv. Människorna där ses enbart som medel för deras lustar och nycker. George och Myrtle Wilson.

* Det förflutnas sugande bakåtriktade kraft som i Daisys gestalt blir både ändamål och medel för Jay Gatsbys liv. Det gröna ljuset i slutet av piren mittemot och längtan efter att ta tillbaka det som gått förlorat. Nick påpekar att "man kan inte återskapa det förflutna", varvid Gatsby övertygat svarar att "visst kan man det".

Det blir hans olycka och död. Gatsby är till och med beredd att gå i fängelse för att rädda Daisy, som fegt flyr undan med sin bufflige make. Tre människor mister livet på grund av andras vårdslöshet och brist på vanlig moral. När hämnaren dyker upp vid Gatsbys swimmingpool hjälper inga pengar. 

Så Jay Gatbsy är egentligen en svag och patetisk figur, trots sina materiella framgångar, mer värd att ömka än beundra. Nog är romanen aktuell både i vår tid och i framtiden. 

//Marie-Anne

Den tredje filmatiseringen av Gatsby

i regi av Batz Luhrman kom 2013

med Leonardo diCaprio i huvudrollen.

Nyöversättning - när, hur och varför

Det är titeln på en akademisk artikel i Tidskrift för litteraturvetenskap 2011 av Elisabeth Tegelberg. 

Hon menar inledningsvis att en översättning blir föråldrad medan originalet åldras. För oss som också har åldrats är väl behovet av nyöversättning för att locka till läsning inte så stort, men om man vill locka yngre läsare så är det uppenbart att man måste nyöversätta The catcher in the rye t.ex. Däremot kan en nyöversättning vara önskvärd för att mer noggrant följa texten, dvs respektera författaren. Ibland sker en nyöversättning därför att en viss översättare har särskilda förutsättningar att gör en översättning som blir klassisk, Gunnel Vallquist, Jan Stolpe nämns. Tegelberg skriver mest om svensk litteratur översatt till franska och det visar sig att när Strindberg, Lagerlöf, Söderberg osv översattes så hoppade man över delar av texten och ändrade lite som man ville, så där behövs nyöversättningar men det blir förstås inte av så ofta, det behövs väl i så fall eldsjälar med intresse för Sverige. 

Den store Gatsby, boken, inte någon av filmerna

 Gatsby översattes av den produktive Gösta Olzon men har nyöversatts av Christian Ekvall. Såvitt jag kan se är det ingen större skillnad. De svårförståeliga passagerna är lika svårförståeliga. Men den nya versionen på Bakhåll förlag innehåller också ett efterord. Där kan man läsa om en del drag ur Fitzgeralds eget liv som återkommer i romanen, t.ex. om fina flickor och rika familjer.

En lite speciell ställning i romanen har berättaren Nick, som är med i handlingen men som inte påverkar den. Han iakttar de rikas värld vilket får honom att ta avsked av New York och återvända västerut och dessutom ta farväl av Gatsby med orden: "De är ena kräk allihop, du är ensam lika mycket värd som hela det där byket tillsammans" eller "De är ruttna hela gänget, du är bättre än alla de där tillsammans". Man kanske kan illustrera detta med det faktum att ingen kom på Gatsbys begravning trots att Nick förstod att det skulle gå så och därför ansträngde sig att få ihop några begravningsgäster.

De svinrika människorna blir ju nuförtiden allt fler och man förstår sig ju inte på deras liv eller psyken. Och denna bok handlar ju om sådana människor, men ändå, dramats höjdpunkt i boken, uppgörelsen mellan Tom och Gatsby, där Tom bara viftar bort Gatsby, hans vansinniga dröm kraschar, det dramat griper en märkligt starkt. 

I efterordet står också att romanen gett upphov till otaliga akademiska undersökningar och artiklar, inte lika många som om Shakespeare, men imponerande ändå! T.ex. har någon säkert gått igenom den lista på Gatsbys gäster som obegripligt nog dyker upp i boken. En modern klassiker. En innehållsrik bok.

Semestersouvenir

 Hej Kära salongister!

Vi har varit i Meissen, och jag skulle gärna vilja skicka en bild på en nyförvärvad kaffekopp, Royal Meander, eller en liten papegoja på en stam, men ... bilden visar, tillsammans med min samling hottinotter från Östergötland (3 för 100 kr.), det enda jag hade råd med: ett vykort som man fick i en påse. Titta under ert porslin om ni har de korslagda svärden! 

Singer och hans demoner och fantasier

 Det kan inte vara med glädje som Singer skriver om ett stagnerat judiskt samhälle långt från huvudstäderna Wien och Moskva, långt från alla världsliga myndigheter. I fattigdom och där man drunknar i religion dominerar människornas sämsta sidor, vidskepelse, trångsynthet, avundsjuka, elakhet o.s.v. I verkligheten tog väl sig alla med några ambitioner därifrån, Europas historia är ju fullt av judiska storföretagare, journalister, jurister, forskare och snillen. Författaren har fantasi och kan hitta på historier men är tyvärr fascinerad av demoner och fanstyg! Och var är hans humor? Det var inte så jag mindes hans romaner som jag en gång läste. Det var realistiska berättelser med många detaljer, korta meningar, ett livligt berättande. Jag har på senare tid läst hans barndomsminnen från Wartszawa och där finns åtminstone en god människa, Reb Asher, mjölkutköraren. I någon annan  bok har jag läst en festlig historia om Schlemiel köpmannen. Jag skulle gärna läsa om några bättre sidor av judiskt liv. På Judiska museet visas en utställning om fotografen Anna Riwkin.

En luffarvisa

 Den vandrande juden och den flygande holländaren är två syndare som dömts att vandra, det är ett straff. Människan vill förstås ha ett hem, även nomader har ett hem, som man tar med sig när man flyttar. Varför luffar Bolle trots strapatser, tadel, förakt? Vi vet inte varför han inte har ett hem, familj och arbete. 

Man kan resa omkring i landet, söka upp minnesmärken, studera kyrkor eller byar, tala med folk om seder och bruk, vara etnolog. Bolle verkar inte vara så intresserad. Däremot iakttar han naturen som är ett glädjeämne för honom. Framför allt vill han vara fri med sina tankar som han gärna diskuterar med andra intellektuella luffare. Olyckan var att cigarrmakeriet upphörde, den utbredda arbetslösheten knäckte många människor. Bolle är väl inte knäckt men hade förtjänat ett bättre liv.

I verket Den svenska litteraturen heter ett kapitel Harry Martinson : världsnomaden. I boken Vägen ut möter vi en hemlös rymling, vagabond, sjöman. Harry skriver senare nomadens epos: Vägen till Klockrike.

Landsvägarnas filosofer

 

Här skildras ett Sverige som inte längre finns, annat än i litteraturen, tänkte jag under läsningen av "Vägen till Klockrike", av Harry Martinson, och utgiven 1948. Ett Bonde-Sverige vars självklara benämningar på företeelse och miljöer jag inte kan definiera eller förstå. Ord och begrepp som möjligen finns listade i SAOB, men inte i en modern ordlista. Verklighet som har försvunnit, eller kanske ersatts av en annan, i en ny kontext. 

Hemlöshet är inget som försvann med de sista yrkesluffarna, vars glansperiod inföll under samma tidsperiod som den stora utvandringen från Sverige, med början på 1870-talet och ett par decennier in på 1900-talet. I ett tidskriftsnummer av Populär Historia från 2007 finns en välskriven artikel som skildrar lufferiets orsaker och historia, och jag rekommenderar den för en större förståelse för händelserna i Martinsons bok. Redan på 1890-talet hade ordet "luffare" (från tyska "laufen" och engelska "loaf") en otvetydig negativ klang till skillnad från senare tiders benämning "vagabond" och "tågluffare", som associerar till välbeställda ungdomar med rejäl reskassa och förhandsbokade biljetter. Något som luffaren Bolle och hans kumpaner inte kunde föreställa sig i sina vildaste drömmar, när de knackade på hos "tadlarna" i bygden. 

Skildringarna från dessa möten är ibland rent hjärtskärande: snålhet, aggressivitet, våld, rädsla och hundattacker. Oftast från relativt eller mycket välbeställda bönder medan marginaliserade torpare i socknarnas utkanter delade med sig av sitt magra bröd och rentav blev glada över ett oväntat besök. För det mesta tycks dåtidens luffare ha erbjudit sig att utföra något arbete i gengäld, och i boken beskrivs hur de även kunde bli överutnyttjade som dikesgrävare och åkerhackare av samma bönder som öst tadel och förrakt över dem. 

Romanen hyser en stor bitterhet i sina undertexter, både över dåtidens grymheter, men även den utveckling som dess författare såg komma: industrialisering, skövling av naturresurser, stordrift i stället för gediget hantverkskunnande. Harry Martinson blev känd som "en gnällig civilisationskritiker", men sett i efterhand kan man tycka att han på många sätt var före sin tid i sin kritik. Kjell Espmark, som skrivit en bok om hur Harry Martinson erövrar sitt språk, snuddar vid detta i en minnesteckning, publicerad på Svenska Akademiens hemsida. Han skriver där, att:

... "det finns hos den förment blide Harry Martinson starka aggressiva energier som han kan rikta mot en vilsegången civilisation – men också mot sig själv. Bakom den språkliga räfsten efter Natur och den skoningslösa rättegången mot den fattigpojke som bär hans drag urskiljer man en självkritik med drag av självhat som skulle bli ödesdiger i en tid av ensamhet, oförståelse och utfrysning."

Det mest upprörande i Martinsons levnadshistoria är ändå det slut som hans liv fick. Men i likhet med Stefan Zweig kunde han inte finna sig tillrätta i en verklighet som han inte godkände, ej heller bemöta den ogrundade och snåla kritik som drabbade honom under hans sista år. Ibland hjälper inte ens ett Nobelpris, kanske det snarare stjälper?

//Marie-Anne

Mycket läsvärd dubbelbiografi av Moa-kännaren

Ebba Witt-Brattström. Utkommen 2024.