Folkhemsidyll med sotiga kanter

 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 1989

P.C. (Per Christian) Jersild var 54 år när han såg sig mogen att skriva och utge sina barndomsminnen, som fick undertiteln "roman". Således, det som idag kallas "autofiktion" och som på sistone varit föremål för  långa diskussioner, nu senast i en artikel av Aase Berg på DN:s kultursidor.  Jag ska inte kommentera denna, men jag blev tidigt medveten om att inte vem som helst kan skriva en barndomsskildring och få den utgiven av ett stort förlag. P.C. Jersild var dock redan väl etablerad som skribent, debattör och känd läkare, så naturligtvis fanns det god avsättning för hans personliga folkhemsskildring från 1930, -40 och -50-talet. 

Tursamt nog så innehåller denna en hel del humor, både av det sorglustiga och mer drastiska slaget. Livet i Per Albins svenska folkhem kunde te sig förvillande tryggt även under krigs- och ransoneringsåren på 40-talet, men när familjelivet befolkas av fem så olika "hjärtan" som i huset i Norra Ängby är det oundvikligt med sammanstötningar och gnissel. Det bokstavligen knakar i väggarna när familjemedlemmarna drar åt olika håll med olika önskemål och prioriteringar. Rent praktiskt och konkret gestaltas detta inte minst av ständiga rumsbyten och tillbyggnationer av huset/"tändsticksasken", där författaren (alltför) noggrannt redogör för samtliga möblers och föremåls nya placering. Vem bor var och vilka grupperingar formas i familjen? Psykologiskt präglade dramer pågår ständigt, inte minst kring familjefadern, som helst flyr fältet när hans auktoritet blir ifrågasatt. 

Norra Ängby har för all framtid skrivit in sig i Stockholms bebyggelsehistoria som det ideala familje- och folkhemssamhället, noggrannt planerat och ritat av klassiska arkitekter som Edvin Engström (1890-1971) för Egnahemsbyrån. Den skötsamma arbetar- och medelklassfamiljen flyttade in i de 1 320 egna hemmen under åren 1930-1941 - en guldmedalj för socialdemokratisk bostadspolitik. Och när den nyblivna engelska drottning Elizabeth besökte Sverige första gången i juni 1956,  så kunde man i triumf visa upp hur en vanlig svensk flerbarnsfamilj bodde och levde hos familjen Larsson på Anundsvägen i Norra Ängby (se bild nedan). 

Men vid det laget fanns det bara två hjärtan kvar i tändsticksasken, och familjen var på väg att falla sönder i kanterna. 

Från Stockholmskällan, objektid SvD 37078.
Fotograf: Jan Enemark, Stadsmu

För specialintresserade finns även ritningarna till familjen Jersilds tillbyggnation att studera på Stockholmskällan. 

/Marie-Anne

5 hjärtan i en tänsticksask

Det är inte alla förunnat att få ge ut en bok som beskriver barndomshemmet i detalj. Hur många är genuint intresserade? Men det är ju ett porträtt av en familj ockå, och författaren själv är inte en mönstergosse utan han gör lite som han vill, det blir roligare så. Många läsare har förstås vuxit upp i småhus i lknande områden, och boken kan kanske väcka barndomsminnen. Jersild skriver inte precis känslosamt, men absolut inte kyligt. Varma känslor för familjen finns där. Vad skulle inte en sämre författare kunna göra av en familjehistoria med en trött mamma och en flyende, frånvarande pappa? Sådana historier förefaller mig väldigt självupptagna. Lille Per har en optimistisk läggning och av egen kraft blir han både läkare, författare och klok debattör.