Den osannolika Elizabeth Zott

 

Det förvånar mig att inte denna succébok förlänats fler recensioner än vad jag lyckats hitta på nätet, men däremot har man snabbt gjort en mini TV-serie som visats under 2023 i åtta episoder, oklart av vilket bolag. Jag antar att Elizabeth Zott även där framstår som exceptionellt vacker, begåvad och orädd, precis som i romanen. Är detta feelgood, eller? Trots ett lyckligt slut där förlorade själar återfinner varandra, så tvekar jag, och är benägen att hålla med bloggaren Karenina.se, som skriver i sitt inlägg:

"Den här romanen är full av anakronismer och utger sig för att vara feministisk men gör misstaget att med hjälp av stereotyper höja upp en kvinna på bekostnad av andra. /.../ Jag kan visst tjusas av sagor och magi men premisserna för diegesen måste stämma med sitt eget regelverk, alternativt bryta mot det på ett underfundigt sätt". 

Och:

 "Lektioner i kemi innehåller sexuella övergrepp, självmord, orättvisor, övergivna barn och död men ändå går folk bara vidare och lyckas och lyckas och lyckas".

Osannolikt och mest ägnat åt att inge mindervärdeskomplex hos den läsare som dukat under för mindre motgångar än så, speciellt om hon tillhör den generation amerikanska kvinnor, som efter andra världskrigets slut tvingades in i den instängda hemmavärld, som blev studieobjekt i Betty Friedans bok "Den feminina mystiken" från 1963.  Alla de unga kvinnor som idag strävar efter att bli perfekta "soft girls" borde läsa den innan de frivilligt vrider klockan tillbaka till 1950-talet.

Romanen har avsnitt och repliker som är humoristiska och träffande (Elizabeth Z har en vass och uppriktig tunga), men hennes och makens ideliga roddande är tröttsamt att läsa om, likaså alla kemiska beteckningar i matlagningen. Till och med makens gravsten förses med formler som ytterst få människor kan begripa, och där går gränsen till det makabra, anser jag. 

Bästa behållningen är hunden Halv Sju och hans iakttagelser och tankar. Man accepterar faktiskt att han är mer än en vanlig hund, som kommenterar både människor och deras handlingar. 

//Marie-Anne

Anm. Dieges = litteratur- och filmvetenskaplig term som betecknar det som berättas, i motsats till vad som visas, mimesis. Kommer från grekiskans diegeses, som betyder berättelse.

En kvinnlig forskares vedermödor

 Kemister kan forska inom abiogenes, som  betyder läran om livets uppkomst. Forskare lever väl ett interessant liv men när kemi uppstår mellan Elizabeth Zott och Calvin Evans så får livet en ny dimension. Berättarstilen i boken är en smula forcerad, burdus som Elizabeth själv, med överdrifter och omskrivningar, många gånger fyndiga men i längden blir det lite för mycket. Förtrycket och nedvärderingen av kvinnor är förskräcklig, rena övergrepp får passera. Lögnen är en framträdande ingrediens i det amerikanska samhället, även inom kyrkorna,  ofta i samband med pengar. Elizabeth är en begåvad och hängiven forskare, hur kan det vara ett problem? Det gnager tydligen på en del mindre begåvade forskare att hon är bättre. Avundsjuka spirar och skadeglädjen är stor när hon drabbas av elaka åtgärder. Andra kvinnor är inte alltid allierade. Motgångarna hopas och Calvin dör! Författaren sätter in drastiska händelser för att få ny fart på berättandet. Peripeti, heter det så? Nu vänder det. Nu kommer ljusare inslag i hennes tillvaro. Hon får ett barn, en flicka! Hon får kontakt med den ene efter den andra som blir hennes vän och stöd. Hon gör succé i TV! Och det roligaste och originellaste inslaget är den kloka hunden Halv-sju! I slutet av boken dyker det upp figurer ur det förflutna och man berättar och gråter ... Om det vore film skulle jag säga cut! klipp av innan slutet!

Dags för ett skämt

 

Sånt händer inte här. Eller...?

 

Bild från Bokus hemsida av pocket-
upplagan, 2018. Reviderad övers. 

Kanske borde boktiteln översättas till "Sånt kan visst hända här"?  Se vad som hände i USA efter presidentvalet 2020, och det märkliga är att Sinclair Lewis skrev om både Donald Trump och debaclet kring honom redan 1935, vilket konstaterades i en DN artikel av John Freeman för sex år sedan (2018). Då hade Trump varit president i två år, men vinkarna mot framtiden förskräckte. 

För läsaren som sitter med historiens facit i hand är det lätt att se paralleller och associationer i Lewis roman. Inte bara till de samtida diktaturerna - Hitler, Mussolini, Franco - utan till det nyss upplevda. Raseriet, lögnerna, fusket och ohederligheterna samt inte minst Proud Boys, som var beredda att storma Kapitolium vid minsta vink från deras ledare. Så långt behövde dock inte Buzz Wintrop gå; han gled igenom alla valprocesser utan något större motstånd, och fick därefter carte blanche att avskaffa demokratin och möblera om i det amerikanska samhället. Inte ens koncentrationsläger besparades medborgarna, och tortyrscenerna därifrån står inte långt efter vad som försigick i Dauchau och Auschwitz.

Hur kunde det frihetsälskande amerikanska folket tillåta detta att ske? Ättlingarna till de som flytt undan sina hemländers förtryck över havet, kämpat under George Washington och senare slagits för mänskliga rättigheter i inbördeskriget. Sinclair Lewis resonerar kring detta i inre och yttre dialoger, där liberalen Doremus Jessup ska tillhandahålla sunt och praktiskt förnuft. Men, som det heter, mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves. Folket vill ha yviga skådespel, högljutt och enkelt tal och rejäl karisma. Sån tur att Donald Trumps har falnat betänkligt, och reducerats till ett enda ord, "weird". 

Sinclair Lewis var den förste amerikan som fick Nobels litteraturpris, och detta redan 1930. Det var framför allt romanen "Babbitt", utgiven 1922, som fick Henrik Schück i Svenska akademien att nominera honom.

Motiveringen löd: ... ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”. 

Visst finns det en hel del därav i denna skildring från New England, men jag kan ändå inte låta bli att erinra mig Martin Luther Kings ord om att "den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".

//Marie-Anne

Demokratins problem

Hur gör man om en majoritet inte vill ha demokrati? kunde man fråga sig på 30-talet när det såg mörkt ut. Den karismatiska ledaren man väljer leder landet mot avgrunden, fattigdom, nöd, krig. Då, sent omsider, kanske man tänker att det vore bra att få välja en annan regim (demokrati). Men det får man inte. 

Där är vi inte idag i västerlandet! Högerextremisterna har ingen majoritet. Ett exempel är Frankrike som tog sig samman i senaste valet. De högerextrema får orimligt inflytande dels på grund av valsystemens konstruktion, dels på grund av högerpartiernas självdestruktiva anpassning till extremisterna.

Sinclair Lewis skrev en bok för att varna amerikanerna. Långt senare har Philip Roth skrivit en bok om hur antisemiten Charles Lindbergh valdes till president 1940 (Konspirationen mot Amerika) med fokus på hotet mod judar. Sinclair Lewis är mer journalist än skönlitterär författare och när man läser boken nu, utan att känna till äldre amerikansk politik så kan man skumma igenom alla namn som dyker upp. (Eller kan man passa på och googla några av de mer kända).

Jag tycker det är intressant att läsa hur en liberalt lagd människa instinktivt, i kropp och själ, känner motvilja mot de auktoritära politikerna. Efterhand tillkommer mer handfast kritik mot deras hyckleri, lögner och våldsbenägenhet. Och resten av folket? folk i allmänhet? Ja det är förstås blandade reaktioner, men säkert är att det inte finns någon majoritet för våld och förtryck. Men människor behöver varnas och upplysas.

En rättelse

Romain Gary fick Goncourtpriset för boken Himlens rötter.

Ingen eländesskildring

När man kommit över chocken som drabbar en i början av boken ; miljön, det explicita språket, utsattheten, så visar det sig att vi hamnat i den bästa av världar. Förgäves letar man efter en elak eller småsint människa, alla är hyggliga och mest klappar hjärtat hos Momo och Madame Rosa för varandra. Mycket vackert. Och Momo, vilken makalöst godhjärtad, klok och känslig pojke. "Du är en mycket känslig pojke och inte riktigt lik de andra" säger doktor Katz, ett understatement. Det händer väl i yttre mening inte så mycket i boken men allt fint och fantasifullt Momo tänker är överväldigande! Det är så många roliga vändningar och lustigheter i språket och det är väl det som resulterade i att Emile Ajar fick Goncourtpriset. Det blev visst ett bekymmer för Romain Gary som tidigare hade fått priset för Ett löfte i gryningen. Man fick inte ta emot priset två gånger men man fick inte heller tacka nej! Hur gör man då? Hur det gick sedan för Momo vill jag inte veta. Livet är ingen idyll. Romain Gary sköt upp sitt självmord till dess hans son var 18 år, eller något sådant, har jag läst.

Folkhemsidyll med sotiga kanter

 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 1989

P.C. (Per Christian) Jersild var 54 år när han såg sig mogen att skriva och utge sina barndomsminnen, som fick undertiteln "roman". Således, det som idag kallas "autofiktion" och som på sistone varit föremål för  långa diskussioner, nu senast i en artikel av Aase Berg på DN:s kultursidor.  Jag ska inte kommentera denna, men jag blev tidigt medveten om att inte vem som helst kan skriva en barndomsskildring och få den utgiven av ett stort förlag. P.C. Jersild var dock redan väl etablerad som skribent, debattör och känd läkare, så naturligtvis fanns det god avsättning för hans personliga folkhemsskildring från 1930, -40 och -50-talet. 

Tursamt nog så innehåller denna en hel del humor, både av det sorglustiga och mer drastiska slaget. Livet i Per Albins svenska folkhem kunde te sig förvillande tryggt även under krigs- och ransoneringsåren på 40-talet, men när familjelivet befolkas av fem så olika "hjärtan" som i huset i Norra Ängby är det oundvikligt med sammanstötningar och gnissel. Det bokstavligen knakar i väggarna när familjemedlemmarna drar åt olika håll med olika önskemål och prioriteringar. Rent praktiskt och konkret gestaltas detta inte minst av ständiga rumsbyten och tillbyggnationer av huset/"tändsticksasken", där författaren (alltför) noggrannt redogör för samtliga möblers och föremåls nya placering. Vem bor var och vilka grupperingar formas i familjen? Psykologiskt präglade dramer pågår ständigt, inte minst kring familjefadern, som helst flyr fältet när hans auktoritet blir ifrågasatt. 

Norra Ängby har för all framtid skrivit in sig i Stockholms bebyggelsehistoria som det ideala familje- och folkhemssamhället, noggrannt planerat och ritat av klassiska arkitekter som Edvin Engström (1890-1971) för Egnahemsbyrån. Den skötsamma arbetar- och medelklassfamiljen flyttade in i de 1 320 egna hemmen under åren 1930-1941 - en guldmedalj för socialdemokratisk bostadspolitik. Och när den nyblivna engelska drottning Elizabeth besökte Sverige första gången i juni 1956,  så kunde man i triumf visa upp hur en vanlig svensk flerbarnsfamilj bodde och levde hos familjen Larsson på Anundsvägen i Norra Ängby (se bild nedan). 

Men vid det laget fanns det bara två hjärtan kvar i tändsticksasken, och familjen var på väg att falla sönder i kanterna. 

Från Stockholmskällan, objektid SvD 37078.
Fotograf: Jan Enemark, Stadsmu

För specialintresserade finns även ritningarna till familjen Jersilds tillbyggnation att studera på Stockholmskällan. 

/Marie-Anne

5 hjärtan i en tänsticksask

Det är inte alla förunnat att få ge ut en bok som beskriver barndomshemmet i detalj. Hur många är genuint intresserade? Men det är ju ett porträtt av en familj ockå, och författaren själv är inte en mönstergosse utan han gör lite som han vill, det blir roligare så. Många läsare har förstås vuxit upp i småhus i lknande områden, och boken kan kanske väcka barndomsminnen. Jersild skriver inte precis känslosamt, men absolut inte kyligt. Varma känslor för familjen finns där. Vad skulle inte en sämre författare kunna göra av en familjehistoria med en trött mamma och en flyende, frånvarande pappa? Sådana historier förefaller mig väldigt självupptagna. Lille Per har en optimistisk läggning och av egen kraft blir han både läkare, författare och klok debattör.

Spridda skurar av Hilary Mantel

 

Utkom 2014, svensk översättning 2015

Årets första bok i Salongen hade Marie-Anne föreslagit som en lättsam introduktion till Hilary Mantels författarskap för den som inte orkar eller vill ge sig i kast med Wolf Hall-trilogins tunga volymer. Dame Hilary Mantel (1952-2022) som oväntat gick bort 2022 lämnade efter sig en rikhaltig produktion; man häpnar och undrar om hon skrev både dag och natt. Berättelserna som vi läst utspelar sig dock i en nära samtid, och med en angiven "jag" som berättare. Hur mycket är självbiografiskt? undrar läsaren. Ja, definitivt inte titelnovellen, en fantasifull skapelse med illa dold udd mot huvudpersonen och mordoffret. 

De elva berättelserna har alla utom den sista (om Thatcher) publicerats i olika litterära tidskrifter förrut, så läsaren finner ingen sammanhängande tråd eller ett gemensam tema. De är helt enkelt spridda skurar från Mantels penna, och utspelar sig både i England och i Saudiarabien, där Mantel bodde med sin make under ett halvår och skrev om Tudor-tiden. En annan berättelse antyder ett barndomsminne om olovliga lekar och en avbruten vänskap och ytterligare en, som utspelar sig i numera fashionabla Notting Hill, har ett starkt klassperspektiv, som berör läsaren djupt. 

Mest tagen blev jag dock av en skräckberättelse - "Vinterresa" - som utspelar sig i ett okänt land med en tigande dolsk taxichaufför vid ratten framför ett förskrämt äkta par på väg från flygplatsen till sitt hotell. Den har rent filmiska kvalitéer och ett avslut som får läsaren att hicka till i ren chock. Den mörka vägen som bär mot okänt mål i natten, den grymtande chauffören som beter sig oväntat och underligt - är han månntro en mördare? Eller bara ovanligt otrevlig för sin art? Det lämnas outtalat och oförklarat till läsaren.

Vad tyckte Salongen? Ingen var missnöjd med bokvalet, och jag tror vi hade olika preferenser vad gäller berättelserna. En del av dem tycker jag ger ett oavslutat intryck, som t ex Harley Street, där läsaren efter sista meningen tänker "...och?". Vad ville den här historien förmedla? Hur fortsatte den? Men sett som helhet, så visst märks mästaren bakom texten. Även om hon inte lagt ner lika stor möda på dessa spridda skurar som på Thomas Cromwells liv och gärningar.

Här en länk till en artikel i Aftonbladet med anledning av Hilary Mantels frånfälle. 

/Marie-Anne