En dansk Folkets Prinsessa

 

Bokomslag från Natur och Kultur. 

Tove Ditlevsens begravning, som ägde rum i Köpenhamn i mars 1976, måste ha varit något liknande prinsessan Dianas tjugoett år senare, om man får tro hennes dotterdotters beskrivning i biografin "Tove Ditlevsen var min mormor. En familiehistorie om skam, skaebne og tilgivelse", utgiven 2023. Dotterdottern, Lise Munk Thygesen, född 1963, var då tretton år gammal, och minns än idag, att hon den dagen: 

..."blev afslöret for hele Danmark pa en gang, da hun [Tove Ditlevsen] blev begravet fra Kristkirken på Vesterbro i Köbenhavn. Min mormor fick en begravelse af folket, det folk, der elskede henne of fölte sig hört, set och forstået af hende. For de var alle sammen lidt henne och hun var dem. Kirken var stuvende fuld, udenfor på Istedgade og på Enghave Plads var der sort af mennesker, langs ruten till Vestre Kirkegård stod sörgende og nikkede deres sidste farvel". 

En Danmarks Folkets Litterära Prinsessa, och det enda som saknades i dramaturgin vore väl drottning Margretes tal till folket "som en dronning og bedstemor" i direktsändning efteråt. 

Vad var det som gjorde Tove Ditlevsen så stor och så älskad av det folk som för några år sedan toppade listan över "världens lyckligaste"? Ja, inte var det för att hon behärskade konsten "att hygge sej", snarare tvärtom; hennes liv var en enda kedja av tragedier och sorger och  endast kortare avbrott för harmoniska perioder. Fyra äkta män, fyra barn, varav ett dödfött, missfall, aborter, skilsmässor, täta uppbrott och så inte minst pillerberoende och perioddrickande. Denna begåvade och vackra kvinna drog till sig olyckor som en magnet, inget kvinnoelände var henne främmande att genomleva. Ändå skrev hon oavbrutet, publicerades, lästes och älskades. Hon till och med medverkade i en veckotidnings rådgivningsspalt, där hon öste ur sin rika livserfarenhet. En uppföljande dokumentärfilm visade hur tacksamt och bokstavstroget som många kvinnor följde hennes råd. 

Att skriva var att leva för Tove Ditlevsen. Som hon formulerade det i självbiografin "Om sig sjelv", 1975: "Man skriver i kraft af et sjaeleligt overskud og ud fra et uomgaengeligt udtryksbehov" /.../. Men vid sidan av kraften och inspirationen fanns alltid döden närvarande, som en skugga över axeln, så för säkerhets skull skrev Tove sin egen nekrolog redan 1973 ("Min nekrolog og andre skumle tanker"). En utmärkt idé, kan man tycka, i synnerhet som ett liv som avslutas för egen hand alltid väcker bestörtning och handlingsförlamning hos de efterlevande. 

Tove Ditlevsen blev bara 58 år. Förmodligen hade hon bränt sitt ljus i båda änder. Någon har kallat henne "Danmarks Moa Martinson", men mot det invänder jag bestämt för hon står i en alldeles egen klass. 

Alltid med en cigarett i handen. 
Källa: Bokförlaget Natur och Kultur. 

/Marie-Anne