Feelgood för ensamma änklingar

Enligt Wikipedia är detta Kallifatides 26:e roman.
Ytterligare sex titlar har utkommit sedan 2008.

Är Georg Andreasson, 55 år, sossepamp i kultursektorn och nybliven änkling, en man som man omedelbart bör tycka synd om? Hans fjärilslätta dansös till hustru har länge legat på sjukhus i en svårdiagnosticerat lungsjukdom, läkarna hyser dock gott hopp om tillfrisknande, men en dag bestämmer hon sig för att hon vill dö. Nu och omgående. Ingen förstår varför livsviljan försvann, allra minst maken, som lämnas ensam i en tom lägenhet med ovana hushållsbestyr, utsatt för omgivningens mer eller mindre önskade medömkan. Anslaget i Kallifatides roman, "Vänner och älskare", från 2008, går i dova molltoner, men hav tröst: det slår snart över i ljusare klanger.

Romanens titel anger faktiskt dess innehåll, eftersom den handlar om den viktiga vänskapen och den oumbärliga kärleken. Det visar sig snart att Andreasson äger båda i rikliga mått, fast han själv verkar ta åtminstone den förstnämnda för given. Vem ville inte ha en trofast och klok vän som Milan, exiltjecken, som chefen lyft upp från arbetsplatsens arkiv och gjort till bäste vän och nära medarbetare? Alltid till reds med sin empatiska närvaro och intresse - kan t o m ringas upp mitt i natten, när demonerna slår till -  och som levererar sin härligt cyniska syn på livet, tillvaron och mellanmänskliga relationer. Luncher och middagar med Milan sprakar av intellektuell vitalitet, grundad i en mellaneuropeisk gedigen allmänbildning som de flesta infödda svenskar saknar. Det äts härliga måltider, dricks gott vin och spelas schack medan samtalen pågår. Nej, med en sådan vän kan ingen människa helt gå under!

Och när Milan försvinner på semester till Prag, så väntar det mysiga sommarhuset på Gotland med en vänlig äldre granne, vars stillsamma närvaro skänker tröst åt änkemannen. Nya samtal över eftermiddagskaffet i solen och med havet inom nära räckhåll.

Någon som gråter av medömkan? Nåja, kärleken saknas ännu i Andreassons liv, men - se där! Slumpen eller ödet slår till, och en ung rumänska vid namn Fabia snubblar in i hans liv, som hon bokstavligen räddar vid två tillfällen. Av en märklig tillfällighet (?) råkar hon också vara trådsmal, glittrande och mycket livlig (så till den milda grad att en hel textsida går åt till att beskriva hennes blickar under hårluggen). Förälskelse uppstår, och efter några missförstånd är de båda ett par, ålderskillnaden till trots. Den fjärde delen av berättelsen, som utgör ungefär halva romanen, beskriver den inre och yttre resa som de gör tillsammans, och som får sitt slutmål i den rumänska staden Constanta vid Svarta havet, där Fabias mor är bosatt. 

Det är definitivt inte synd om Georg Andreasson längre med en så hängiven och intelligent älskarinna, men möjligen om läsaren, om jag får tala i egen sak. Här blir jag rent och skärt uttråkad av att läsa om den tintomariska Fabia och parets erotiska övningar (detaljer, detaljer!) på vägen ner genom ett postsovjetiskt Östeuropa, som skildras i hastiga ögonblicksglimtar. En ren lättnad att vid framkomsten få möta den pensionerade professorn i latin, Catalina Dimitrescu, som ägnat sitt liv åt den romerske poeten Ovidius. Naturligtvis får läsaren en kort beskrivning av Ovidius  liv och exil; Kallifatides kan bara inte låta bli. Ta det som ett vaccin mot Skolverkets planer att slopa antiken i historieundervisningen (de kan komma upp på bordet igen)! 

"Vänner och älskare" är faktiskt den första Kallifatides-roman som jag läst, men när jag studerar hans titellista så verkar kärleken och kvinnorna vara ett återkommande tema. Men om hans kvinnoskildringar överlag är lika tunna och ogripbara som i denna roman, avstår jag gärna. I mansporträtten, även de kortfattade, finns det liv, must och verklighet medan kvinnorna är eteriska och förbryllande varelser som bör älskas som grekiska gudinnor. 

Bäst är Kallifatides när han anlägger sin utom-svenska blick på sin omvärld. Efter femtiofem år i Sverige har han den fortfarande kvar. - "Jag har undrat hur den svenska sorgen ser ut", säger vännen Milan, "men nu vet jag". 

Själv undrar jag över romanens slut, där vid stranden av Svarta Havet. Hur ska vi tolka dess kryptiska slutord? Och kommer Fabia välja sitt nya hemland eller börja ett nytt liv i sitt gamla? Liksom Andreassons hustru Marja står hon inför ett val, som här lämnas obesvarat. Eller ska vi förstå det så att kvinnorna alltid väljer att stanna hos Georg Andreasson?




/Marie-Anne

Kallifatides - författare eller romanproducent?

När jag gick seniorkurs på folkhögkolan skulle vi läsa Gregorius av Bengt Ohlsson. Utgående från hans tidningsskriverier tyckte jag ganska illa om den pösmunken. Och mycket riktigt, boken består av utfyllnad. Allt är fel, dumt och ovidkommande, han har producerat en roman på 250 sidor.
Till Kallifatides har jag varit skeptisk men jag har inte läst något av honom. För att ge honom en chans så har jag letat efter sådant jag tycker är fint och det var faktiskt inte svårt att hitta!
Samtalen känns retoriska, jag fattar inte riktigt hur de karakteriserar Georg och Milan, för att karakterisera borde väl vara avsikten? Men vänskap är fint!
På besök hos Marja säger hon till Georg, tala till mig! Och han lyckas träffa rätt genom att minnas deras bröllop. Ett minne som gör henne glad. Sista raden: han vaggade henne och fortsatte vagga hennes drömmar. Fint. Nästa kapitel börjar med att berätta om Marjas drömmar som ung. Fin koppling med ordet drömmar. Här gör förf. en rolig kavalkad av Marjas pappor och hon gillar dem. Och mormor kommer. Inget trauma alltså. Tack!
Georg var ingen passionerad upplevelse för Marja, och denna mindre olycka följdes av den stora olyckan att barnen inte kom till världen levande. Marja drog sig tillbaka, ”... kröp upp i hans famn och lyssnade...” Det livet tar kål på henne. Tragiskt på riktigt.
Vardagen var till en början svår. Georg måste lära sig handla! Hålla reda på räkningar!! Sortera sopor!! Det roliga med det tycker jag är att Kallifatides inte verkar skoja. Han tycker inte att det är extremt konstigt! Aja baja Kallifatides! (eller missförstår jag?). Han skojar däremot om hur en kypare pratar om vin. Tyvärr, sådant är allmängods och skall inte stå i en riktig roman. Inte heller t.ex. att sköterskan talar till Marja som till ett barn. Jag får vänja mig vid episoder som när smågangsterna hotar honom. Det är i viss mån utfyllnad eller kan man säga att scenen bidrar till att karakterisera Georg eller bidrar till att romanen blir omväxlande och roligare att läsa? En smaksak.
Nu skall jag läsa vidare, kanske utan entusiasm men Kallifatides är OK.