Inte ett sant ord i notiserna. Kan inte det kallas fake news? Nej, notisskrivarens uppsåt var inte att vilseleda och skada utan att befolka Norrlands inland med människor och berättelser, att underhålla. Notisskrivaren är en författare av den sort som bjuder på konkreta händelser, handling och intrig. Jerker Virdborg i lördagens DN hyllar Torgny Lindgren som både har en särpräglad "röst" och berättar häpnadsväckande historier. Han skriver att vissa författare är så förtjusta i sin egen "röst" att det blir monotont. Det är för lite handling. Det skrivsättet passar bäst om man skriver lyrik. Enbart handling, action, å andra sidan har låg status bland finsmakarna. Ett mekaniskt travande av brutala händelser slag i slag när det är som sämst. Men så dåligt behöver det inte vara. Tintin! kom jag nu att tänka på. Ett urval Kalle Anka kanske? Humor är en avgörande ingrediens. Förakt för berättande litteratur kan bli absurd. Jag minns att en ganska känd författare (numera bortglömd) uttalade orden " den stupide Vilhelm Moberg"!! (Egentligen vet jag inget om omständigheterna men orden har etsat sig fast, ett rekord i att ha hamnat snett).
Notisskrivaren tystnar i 50 år. Vill Torgny Lindgren säga något om litteraturklimatet? Femtiotalisterna är visst en brokig skara, Lars Forssell, Bo Setterlind och andra mjuka poeter. Och Gyllensten som känns väldigt intellektuell och sträng. Senare kom rapporterna. T.ex. Göran Palm (Världen ser dig, En orättvis betraktelse, Dagbok från LM), Sven Lindqvist, Per Wästberg (Afrikaböckerna, en beundransvärd insats av denne räkmackeseglare). Göran Palm har blivit aktuell här i Jakobsberg sedan folkhögskolan har fått ta emot hans efterlämnade bibliotek m.m. Här kommer det bli en Göran Palmdag och dito stipendier varje år.
Personligen är jag inte så förtjust i häpnadsväckande historier men Pölsan innehåller så många kloka reflektioner att fundera på och många roliga vändningar. Brevet från chefredaktören är ju en höjdare. Och t.ex. hans sätt att varva repliker ; när gubben talar om att finna det fria förnuftet inom sig så svarar frun med att fråga om han vill ha mycket lök och om den skall stekas. Och vi får veta att Bertil har födelsemärken ovanför bägge stortårna som liknar grankottar, sådana upplysningar vill man ju inte vara utan. Om man någon gång säger att man inte gillar en viss sorts litteratur, eller människor för den delen, så dröjer det inte länge förrän det dyker upp ett undantag. (Han som älskade korta brunetter gifte sig med en lång blondin). Det kan sluta i ett uppgivet: jag gillar bra böcker, Pölsan t.ex.
