Äsch, jag kan väl få referera en novell som jag läste i tidskriften All världens berättare 1946?
Lajos Zihaly var en ungersk författare som har skrivit en novell om en obemärkt människa, När dog Janos Kovacs? Han var en snickargesäll som i oktober 1874 insjuknade och dog. Några år senare dog snickarmästaren, och senare hans hyresvärdinna och ännu senare hans syster. Efter 21 år satt några kuskar och talade minnen från militärtjänsten. De mindes Janos som hade råkat ut för någon förödmjukande behandling. Alla skrattade och någon mindes hans namn, som också uttalades högt för sista gången i historien. Efter 25 år var det sista gången som någon mindes och tänkte på Janos Kovacs, det var en döende arbetarkvinna. Senare brann ett arkiv med kyrkböcker, där försvann data om honom, och en kall vinternatt stal en frusen stackare några träkors från kyrkogården. På ett av dem stod det Janos Kovacs.
Allra sist, 20 år senare, kastades ett kvitto undertecknat av Janos Kovacs. Det hamnade i en sophög, det regnade, fortfarande kunde man läsa J ... Kova..., men så kom ytterligare kraftiga regn och utplånade de sista spåren av Janos Kovacs' vandring på jorden.
Inget märkvärdigt, men jag tycker att författaren kom på ett bra uppslag till en novell!
tisdag 9 februari 2016
torsdag 4 februari 2016
McEwan och Duras
On Chesil Beach
I bokens första kapitel möts man av en olöslig motsättning mellan Edward och Florence inför äktenskapet. Jag får ju inte avslöja hur boken slutar, men jag vill tala om att de som inte gillar deckare eller annan våldsam litteratur lugnt kan läsa vidare. I världslitteraturen övergår ibland kärleken i hat och det anses väldigt storslaget, dramatiskt och upphöjt tragiskt. Don José dödar Carmen och Othello dödar Desdemona t.ex. Jag tillåter mig att tycka att den kärleken var inte mycket värd. Liksom då det gäller de skamliga vardagliga tragedierna i förhållanden där män misshandlar de kvinnor de säger sig älska. Något ynkligare och omognare får man leta efter. Glädjande nog är Edward ingen mördare. Både han och Florence kan handskas med sina respektive upplevelser av sina intressanta hemmiljöer som vi får veta lagom mycket om. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.
Maggan Duras' liv lär ha dominerats av skrivande och dessemellan passionerade förhållanden som hon sedan skriver om. Romanen Älskaren betecknas som en kärleksroman. Det är lustigt hur olika man kan se på saken. Jag bläddrar förbi de ganska få sidor som handlar om hennes möten med kinesen, och tycker att det är en bra roman om dotterns längtan efter moderns kärlek, och om en karaktärslös storebror som är den som modern älskar. Och hon älskar ju faktiskt sin kines. Se där, det är visst en kärleksroman iallafall! Boken ger också en insikt i kolonialismens fördärv, även om hon inte skriver något politiskt i klartext, en frihetsrörelse fanns i Indokina, men hon var ju så ung. Senare, under nazisternas ockupation av Europa, deltar hon i motståndsrörelsen och upplevelserna i Asien aktiveras. Hon stöder senare FNL. Jag tror inte jag skulle uppskatta Duras' tidigare böcker, men i denna bok skriven efter moderns död, då hon själv är 70 år, släpper hon fram den kanske viktigaste tiden i sitt liv och det känns sant och äkta.
I bokens första kapitel möts man av en olöslig motsättning mellan Edward och Florence inför äktenskapet. Jag får ju inte avslöja hur boken slutar, men jag vill tala om att de som inte gillar deckare eller annan våldsam litteratur lugnt kan läsa vidare. I världslitteraturen övergår ibland kärleken i hat och det anses väldigt storslaget, dramatiskt och upphöjt tragiskt. Don José dödar Carmen och Othello dödar Desdemona t.ex. Jag tillåter mig att tycka att den kärleken var inte mycket värd. Liksom då det gäller de skamliga vardagliga tragedierna i förhållanden där män misshandlar de kvinnor de säger sig älska. Något ynkligare och omognare får man leta efter. Glädjande nog är Edward ingen mördare. Både han och Florence kan handskas med sina respektive upplevelser av sina intressanta hemmiljöer som vi får veta lagom mycket om. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.
Maggan Duras' liv lär ha dominerats av skrivande och dessemellan passionerade förhållanden som hon sedan skriver om. Romanen Älskaren betecknas som en kärleksroman. Det är lustigt hur olika man kan se på saken. Jag bläddrar förbi de ganska få sidor som handlar om hennes möten med kinesen, och tycker att det är en bra roman om dotterns längtan efter moderns kärlek, och om en karaktärslös storebror som är den som modern älskar. Och hon älskar ju faktiskt sin kines. Se där, det är visst en kärleksroman iallafall! Boken ger också en insikt i kolonialismens fördärv, även om hon inte skriver något politiskt i klartext, en frihetsrörelse fanns i Indokina, men hon var ju så ung. Senare, under nazisternas ockupation av Europa, deltar hon i motståndsrörelsen och upplevelserna i Asien aktiveras. Hon stöder senare FNL. Jag tror inte jag skulle uppskatta Duras' tidigare böcker, men i denna bok skriven efter moderns död, då hon själv är 70 år, släpper hon fram den kanske viktigaste tiden i sitt liv och det känns sant och äkta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)