Salongen läser vidare...

... och vi har nu läst fram till och med juni 2015 följande titlar (första utgivningsår angivet):

Våren 2015

Modiano, Patrick, Lilla smycket. 2001.

Stefansson, Jón Kalman, Himmel och helvete. 2010.

Westö, Kjell, Hägring 38. 2013.

Fallada, Hans, Hur skall det gå för Pinnebergs? 1932.

Hösten och våren 2014

Said, Samir, Nästan aldrig fin. 2012.

Knausgård, Karl Ove, Min kamp. Del. 1. 2009.

Saviano, Roberto, Gomorra. 2006.

Söderberg, Hjalmar, Den allvarsamma leken. 1912.

Sundström, Gun-Britt, För Lydia. 1976.

Jansson, Tove, Sommarboken. 1972.

Gaiman, Neil, Coraline. 2002.

Williams, John, Stoner. 1965.

Hösten 2013

Pusjkin, Aleksandr, Kaptenens dotter. 1836.

Joyce, James, Ulysses (1:a kap.). 1922
Aleksijevitj, Svetlana, Kriget har inget kvinnligt ansikte. 2012.

Rapport från ett "terra horribilis"

Sandemoses bok om pojken från Jante är tvivelsutan en av de moderna klassikerna och en ”måste-läsas”-roman. Men äntligen på plats hemma -  vad är det som gör att ögonlocken bara vill falla igen?? Redan efter ett trettiotal sidor, och fortsättningen lovar ingen bättring. Ett desperat grepp med tummen och pekfingret framåt i boken visar bara ”mer av samma sak”. Flera berättelser och bevis på människornas dumhet, ondska, översitteri, missunnsamhet och själsliga fulhet, som förvridit ett helt samhälle, och förkrympt det uppväxande släktet. Ett krig pågår ständigt mellan Jantes innevånare, hög och låg, gammal och ung,väl formulerat av Jante-lagens tio budord. Ingenstans finns det skydd att söka. Det gäller att fly eller gå under. Pojken Espen flyr så småningom, men först efter att ha utsatt sig för alla de kränkningar och förödmjukelser som är möjliga i staden Jante, vilket noggrant redovisas på femhundra sidor.

Kan Jante-mentaliteten ha någonting att göra med fattigdom, nöd, trångboddhet, sjukdomar och allmänt snusk? De yttre förhållandena som skildras känns väl igen från den samtida arbetarlitteraturen (Martinson, Lo-Johansson, Nexö m fl). Ibland undrar man vem av dem som det är man läser på dessa sidor.

Sant är dock att Jante-lagen består, och är en global företeelser som inga gränser känner. Dessvärre går den också väl i par med dagens jag-förhärligande privategoism.

Aksel Sandemose var en komplicerad och dubbelbottnad människa, vilket tydliggörs av Kerstin Ekmans recension av sonen Jörgen Sandemoses biografi över sin far, utkommen 2004. ”En fadersskändning av mytologiska mått”, skriver hon, vilket gör läsaren mera nyfiken på romanens upphovsman än dess innehåll. En psykologisk gåta är hur denne av Jante-mentaliteten så plågade man insiktslöst kunde låta sina egna barn bli ”till statister i min janteskräck”, ”leva på resande fot” och ”inte slå rot” någonstans (s. 88)? Man anar ett nytt och annorlunda trauma i nästa generation, men är det Jantes fel?

Läs och njut av Kerstin Ekmans klara och fulländade prosa, som jag tycker lägger en hel del knaggligheter i boken på plats. Det är tröttsamt med författare, som vill vara djupsinniga filosofer utan att först ha erövrat makten över sitt språk och ”det dunkelt tänkta”.

Marie-Anne