Kleiner Mann

Småfolket. Människor utan någon som helst betydelse, är det något att skriva romaner om? Ja naturligtvis vill jag att det skrivs romaner om oss. Sådana som herr Pinneberg är ju det stabiliserande skiktet i ett civiliserat samhälle. En del människor vill till varje pris uppmärksammas. Man kan t.ex. mörda någon så blir man känd. Sjukt. Tack Pinneberg, du blir upprörd av förödmjukelser men du tar inte till något våld, och du älskar Lämmchen och klimpen. Det finns andra små, riktigt små människor. Sådana som snokar i andras liv och sprider rykten. Pinneberg har kolleger av den sorten. Boken innehåller många människotyper. Jag är glad att det finns en hygglig människa, Heilbutt, som hjälper Pinneberg därför att han ser att Pinneberg är en bra människa. Puttbreese idkar ingen välgörenhet men är ändå inte omöjlig. Jachmann är en rvivelaktig existens, han sneglar kanske på Lämmchen men han är inte heller hopplös. Om byråkratin i Tyskland kan man säga att man inte alltid blir trevligt bemött men det fanns arbetslöshetsbidrag och ersättning till mödrar. Hur skall det då gå för Pinnebergs? Ja om man röstar på nazisterna, sverigedemokraterna och liknande populistiska partier så går vi mot barbari. Hur skall vi tänka i dagens Sverige. Hit kommer oerhört många invandrare som har fel uppfattning om vår arbetsmarknad. Det uppstår stadsdelar som tas över av kriminella. Skolor kraschar. Och detta är inte det värsta hotet mot vårt samhälle. Det är finansmarknaderna och de superrika. Gud hjälpe oss, men tyvärr finns han inte.

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Eller som den märkliga titeln på tyska originalutgåvan lyder: "Kleiner Mann - was nun?". Antyder den att en "pinnebergare" är en liten stackare och ett hjälplöst offer för sin samtids svallvågor och dyningar? Att vi alla enbart är en produkt av vår tid, utan möjlighet att styra upp framtiden mot individuella mål? Den frågan kan man filosofera och grunna över länge och väl.

Istället har jag tagit fasta på bokens svenska titel, eftersom man mycket väl skulle kunna lägga den till romanens slut som en extra rad. Frågan hänger helt enkelt kvar i luften efter avslutad läsning: HUR skall det gå för den här kämpande familjen? Året är 1932, och med facit i handen vet läsaren vilka katastrofer, som snart kommer att drabba det arma Tyskland och i förlängningen hela Europa. Att överleva Weimar-republikens kaos är en sak, men Hitlers maktövertagande året därpå, terrorn, förföljelserna, krigshetsen, andra världskriget... Finns det en framtid för Johannes, Lämmchen och deras lille "klimp"?

Jag kan tänka mig ett sorgligt, men tyvärr trovärdigt scenario. Till en början synes framtiden ljusna. Johannes får äntligen fast arbete - på någon av Tredje Rikets vapenfabriker med stämpelklocka och åtta timmars arbetsdag. Hurra! Lön och mat för dagen på bordet. Lämmchen kan sluta gå i hjälphus och laga trasiga kläder åt snikna borgarfruar. Det ger henne tid att fördjupa sig i politiska aktiviteter och rättvisefrågor, men tyvärr på "fel" sida. Snart får hon en varning. Och en till. Gräl uppstår i familjen, men Lämmchen kan inte dagtinga med sin övertygelse och politiska ståndpunkt. Till slut knackar Gestapo på dörren. Har familjen tur, så har de hunnit fly fältet till okänd ort, men risken är att de inte förstått situationens allvar. Lämmchen försvinner - vi vet vart - och Johannes Pinneberg blir ensam med sonen, som måste lämnas bort om dagarna. Ny misär och ny otrygghet. När Johannes blir inkallad i första omgången soldater hösten 1939, hamnar sonen hos den gamla kvinnan där paret hyrde sin första bostad. Men var inte hon judinna? Johannes kommer helskinnad hem efter det polska företaget, men mycket elände väntar ännu hans generation vuxna män. Överlever han sex års krig, är det som en bitter och ensam man, som kommer ägna åtskillig tid åt att söka rätt på sin lille son, som då är bliven tonåring. Låt oss hoppas att "klimpen" inte kallades ut i slutstriden om Berlin 1945 med en klapp på kinden av der Führer!

En förfärlig tid att vara ung och söka sin framtid i, om man haft oturen att födas i Tyskland. Ändå ligger den inte längre bort än en generation, föräldragenerationen. Varför har denne klassiker blivit nyöversatt och nyutgiven just nu? Många anar ett varnande pekfinger mot samtiden. Dock anser den brittiske historikern Anthony Beevor, som nyligen besökt Stockholm, att "det är farligt (och felaktigt) att jämföra dagens konflikter med gårdagens". Historien upprepar sig inte ordagrant och exakt. Måhända en tröst för 2000-talets "pinnebergare"?


/Marie-Anne

Helsingfors i 30-talets skymningsland

Man kan bara säga en sak om Kjell Westös roman "Hägring 38": att det är Den Perfekta Romanen - i alla avseenden. Den innehåller allt: historia, miljöskildring, personporträtt, spänning, intrig och en oväntad upplösning. Allt detta av högsta klass! Intet under att boken fick Nordiska Rådets litteraturpris 2014 med motiveringen att den...

...."på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid".

Litterära Salongens medlemmar tar av sig hatten för denne eminente berättare och hans oklanderliga prosa.